Kalas!

Och så har veckan igen rusat förbi i expressfart. Min hulda moder höjer numera ett varningens finger åt mitt håll och låter smått ängslig i telefon:
- Du håller väl inte på att gå in i väggen? Bli utbränd?
- Nej, inte då, svarar jag med lugn övertygande röst.
- Men du arbetar ju hela tiden.
- Nähä, det gör jag inte alls!

Och det är sant, även om jag inte orkar sitta framför datorn på kvällarna och blogga, så inte jobbar jag i ett inte. För tillfället finns det ingen risk, för vet ni vad? Jo, inkommande vecka har jag hela två dagars höstlov: På tisdag, gissa vad jag ska göra då? och på fredag! Det ni! Så det är lugnt. Sedan följande vecka, vecka 43, blir det lite mindre undervisningsjobb.
Men visst är hon gullig, min hulda moder, som visar sådan varm omtanke om mitt väl och ve? Tack för det mamma!

Igår var det också undervisningsjobb mitt på dagen i grannkommunen. Men sedan vet ni, sedan var det kalas!

Och det bjöds på jättegod smörgåstårta, bullar och äppelkaka. Mums! Och jag hann träffa både en västnylänning samt minstingen och den nästyngsta med sambo. Härligt! Tack för fint kalas!

Här hemma tillredde sedan morfar i huset en sen god middag och kvällen avslutade jag helt enkelt med att sätta ett plåster på högra pekfingret (ja, så om här nu är många tyrckfel, så beror det på plåstret och inget annat!) och sedan sticka ända tills jag lade mej före klockan 23. Ett riktigt skönt sätt att fira lördagen på, om ni frågar mej.

Veckan rusade alltså iväg i arbetets tecken. I måndags startade jag upp två nya kurser här i stan. Till all tur var den ena parallellkurs, så jag klarade mej med mindre förberedelser. I tisdags avslutade jag en kurs i grannstaden, så jämvikten är för tillfället konstant. Bra så.
Sedan fortsatte jag jobba på med kurserna och det är så trevligt, så sjuttons trevligt. Alla härliga människor jag får träffa, samvaron under pauserna med kaffe eller te och gott tilltugg, samt alla datafrågor jag får svara på. Kan det finnas nånting bättre?

I fredags efter utfört arbete i grannstaden susade jag hemåt och kurvade via grannbyn där morfar i huset lastade min Adam plåtlåda full med byggjärn. Vi hann hem ett varv och se till katterna innan vi startade iväg till vårt "ständiga mål" Vittis!

I ärlighetens namn vet jag inte om jag nu var så särskilt pigg på att följa med, för det skulle ha funnits ett och annat jag borde ha gjort här hemma. Men jag är ju lojal, så det var bara att grabba tag i vattenflaskan och paketet med Mariekex och bänka sig i bilen.

Väl framme såg det ut så här:

Hmmm... och när jag vände på mej...

... så inte kan jag precis säga att jag hoppar jämfota av glädje. Nääe, medan andra kvinnor får fynda allt möjligt kul i diverse köpcentra, så hamnar jag på byggfirmors bakgårdar eller på byggarbetsplatser! Visserligen är det bra för min plånbok, men ändå... det skulle vara riktigt roligt att nån gång få shoppa loss lite. Inte för att jag precis behöver nånting, tror jag, men bara för att få gå och titta, förundras och kanske bli lite inspirerad. Men framförallt, för att få lite miljöombyte!

Jättebalsaminen blommade ännu för fullt. Runt den surrade en hel massa insekter, så här var den till glädje för många även om det är en invasiv art. Jag har strängt förbjudit morfar i huset att plantera den här på vår gård fastän blommorna är vackra. Men vi behöver inget nytt ogräs här. Det räcker så bra med det vi redan har.

Tätt intill den här platsen rinner ån i en strid ström. Vet inte vad den heter. Ni kanske ser den där gråa strimman där bland stammar och höstlöv. Jag vågade inte gå närmare, för tänk om jag hade halkat nedför branten och blivit dyblöt!

Efter utförd leverans tog vi en supersnabb runda i både Korpelas fabriksbutik och Kivikyläs dito, så där som vi brukar när vi är i Vittis! Efter utförda livsmedels inköp blev det så äntligen dags för våra knorrande magar att få lite mat. 

Därefter vändes kylaren hemåt och morfar i huset utmärkte sig igen. Som vanligt, skulle jag ha lust att tillägga här. Han vägrade nämligen tanka i Vittis.
- Vi klarar oss nog till Forsa, sa han tvärsäkert.
Jag som känner till min plåtlåda riktigt bra visste ju att när nålen i tankmätaren kryper under en fjärdedel så dunsar den tvärt i botten. Sedan börjar den gula indikatorlampan lysa för att till sist blinka hysteriskt. Och då är det sista dropparna som går. Man ska alltså titta på trippelmätaren och följa med hur många kilometer, som har körts sen förra tankningen för att inte hamna på vägen. Men tror ni morfar i huset lyssnar till förnuftets röst. Ack, nej, icke då. Så vi körde förbi den ena tankstationen efter den andra innan vi hamnade ut på vischan utan en endaste tankstation i sikte. Den gula lampan övergick från att lysa gult till frenetiskt blinkande och jag konstaterade kolugnt:
- Det är sen du som går efter en bensindunk till närmaste tankstation tiotals kilometer bort. Jag stannar i bilen och väntar.
- Ja, men jag visste inte att det är så lååååångt till Humppila.
- Det borde du ha kollat innan och du skulle ha lyssnat på mej när jag sa att vi sku tanka.
- Men va det nu int så dyrt där?
- Nej, det var normalt pris.
- Men dom hade nog inte sedelautomat.
- Har du hört talas om bankkort?
- Ja, men...

Lugn som en filbunke satt jag alltså på passagerarsidan och tänkte att nu får nog den där karln reda upp det här bäst han vill. Jag tvår mina händer. Jag höjde inte rösten och jag blev inte alls nervös. Det fanns ju inget jag kunde göra ändå. Lite funderade jag nog över män, som inte tar sitt förnuft till fånga utan alltid skall trilska och vara obstinata. Och så ångrade jag förstås att jag trots allt inte hade tankat på hemvägen från mitt jobb. Men då skulle vi inte ha hunnit till köttaffärerna. Håhåjaa...

Nå, vi kom med nöd och näppe fram till Humppilas köpcenter och kunde fylla på i tanken. Och tror ni att jag fick gå in i alla trevliga outlet-affärer där? Jo, nej, icke.
- Vi ska int ha nånting.
- Ja, men det är ju snart jul. Jag kan kanske fynda här. Se nu här är Finnlaysons, Marimekkos, Iittalas och...
- Det ska int vara julklappar i år.
- Klart att det ska vara julklappar. Det är ju lilla M:s första jul!

Kontentan av vår diskussion blev tyvärr att jag inte fick gå in i köpcentret. Suck! Nå, jag bidar min tid och siktar in mej på resan till Hantverksmässan i Tammerfors. Hoppas att resan blir av, annars måste jag fundera ut någon ny strategi.

På hemvägen följde vi Astrids råd och lät henne lotsa oss via huvudstaden. MEN det tog faktiskt en halvtimme längre tid än via Ridasjärvi, Mäntsäla och grannstaden. Nu är det då bevisat. Så det så!

Nu ska den här damen ta itu med lite tvätt, kolla vad som finns i kylskåpet och därefter bege sig till stan på både te och uppköp.

Hoppas att ni alla får en riktigt fin söndag!