Nå, nej, jag kom nog tryggt hem från förra veckoslutets kryssning i söndags. Sen dess har jag dock inte hunnit med annat än jobb, jobb, jobb och jobb igen. Men nästa vecka har jag redan ledig måndagskväll. Jippiii, endast tre kvällar jobb. Det ni! Det tar sig så småningom.
För en vecka sedan vid den här tiden gungade jag alltså på böljan blå. Nåja, gungade och gungade. Jag märkte inte av något gungande precis.
Men det började inte särskilt bra för min del.
Om ni vill se en jubelidiot, så välkommen hit bara och titta på undertecknad. Förra fredagen skulle jag alltså iväg till den stora blåvita båten. Jag höll min ena fredagskurs i västra grannstaden och dubbelmorfar skjutsade mej sedan snällt till hamnen. Han talade om Olympiaterminalen och navigatorn ville också få iväg oss dit.
- Men var är det, frågade jag förvirrat.
- Jag ska till Busholmen.
- Nä det ska du int.
- Jovisst, höll jag envist på.
Så dubbelmorfar skjutsade mej snällt dit och jag steg ur bilen och gick in i terminalen och....
... milda makter. Det var nästan folktomt. Förvånat tittade jag på klockan. Var fanns alla människor? De jag såg och hörde talade dessutom alla ryska!
Jag bet i det sura äpplet, svalde min stolthet och ringde till min finska kollega:
- Var ska vi vara?
- Nå här i Olympiaterminalen så klart.
Ou nou, jag var helt fel!!! Jag tog en snabb överblick över taxina, men alla skäggiga chaufförer såg minst sagt suspekta ut, så jag ringde mycket skamset dubbelmorfar och bad honom vända och skjutsa mej till rätt terminal. Hela vägen sade jag förlåt, förlåt, förlåt.
Tur att jag var ute i så god tid att jag bra hann installera mej i min ensamma hytt och få i mej lite te med tilltugg innan seminariet började!
Stackars dubbelmorfar som råkat ut för en sådan jubelidiot som mej och nu fick kryssa kors och tvärs i huvudstan.
Gissa för övrigt vad det stod i min kalender när jag sent omsider på kvällen kollade i den. Jo, Olympiaterminalen. Tänk om jag hade kunnat läsa! Fråga är nu om jag är så stressad att jag glömmer? Eller om jag håller på att bli glömsk på riktigt?
Och visst är det bra att vara envis, men man ska nog veta när man bör ge sig också, inte sant?
Där satt jag sedan med mina kolleger från finska sidan på seminarium hela kvällen ända tills kvällsmiddagen skulle intas. Paus var det då båten lade ut och då passade vi på att få i oss någonting läskande.
Jag bad den unga sönygga bartendern om hans specialare.
- Jag har ingen, svarade han förvånat.
- Men nu kan du väl blanda till en specialdrink, frågade jag något mera förvånad.
Han tog sig en funderare.
- Vad brukar du dricka då? Nånting sött? Syrligt?
Öh, brukar dricka? Jag? Nu var det min tur att ta en funderare.
- GT, svarade jag.
-Och jag vill ha tranbär i, liksom den där alkoholfria drinken ni har där, sa jag och pekade på en röd drink, som de gjorde reklam för.
Och nu började det hända saker. Ni skulle ha sett hur det pyste och fräste och han skakade och så silade han och...
Till kvällsmiddagen drack jag endast ett glas öl och mest vatten. De som smakade på det vita vinet dömde ut det och det röda lär ha varit etter värre.
Innan vi gick och lade oss tog vi ett varv i "trubadurbaren" och då passade jag på att ta en helt vanlig GT utan krusiduller.
På lördagsmorgon hann jag med en promenad på däck innan det var dags för frukost.
- Hjälp, jag har ett fartyg på tomten!
Lördagsförmiddag var vi iland i Stockholm. Jag hade valt Abba museet, som utflyktsmål. Och det var ett synnerligen bra val, men tiden 1½ timme i museet, alldeles för kort!
Jag var verkligt positivt överraskad av det här besöket. Dit vill jag på nytt med mycket mera tid!
Då vi återvänt till båten var det dags för en sen lunch. Jag åt en supergod fisk med tilltugg.
Därefter var det seminarier som igen gällde.
Vi fick också reda på att 43% av människorna i Europa helt saknar digitala kunskaper. Skrämmande med tanke på hur snabbt allting digitaliseras.
Vi hann ännu med lite gruppande, alltså workshop, innan det var dags för kvällsmiddag. Efter maten tog jag den obligatoriska turen till tax free shopen, men tja, det blev i ärlighetens namn inte mycket handlat. Efter avlastning i hytten satte jag mej en liten stund i nattklubben tillsammans med de finska kollegorna innan jag vid 23.30 gav upp och sökte mej till sängs. Allt klockvridande fram och tillbaka hade fått min inre klocka att löpa amok.
Ännu en kunglig frukost innan det var dags att lämna fartyget. Jag hann knappt börja fundera vart jag skulle ta vägen då jag hörde en mansröst bredvid mej:
- Behöver du hjälp med väskan?
Underbart! Där stod minstingen lång, stark och vänlig. Han tog hand om min väska och ryggsäck och skjutsade mej tryggt hem.
I söndags var jag sedan iväg med sönerna till grannkommunen och åt pizza innan vi hälsade på hos min hulda moder.
I måndags var det jobb i västerled, som gällde, likaså i tisdags. I onsdags höll jag mej lite mera i hemknutarna. Då jag anlände hem vid halvtiotiden hann jag just få av skodonen och ytterkläderna då dubblemorfar sa:
- Vi måst ti stan. Kattmaten är slut.
Så på med rock och skor och så iväg. Nu har jag då gjort det också, alltså varit sista kund i affären innan den stängde. En ny erfarenhet alltså.
Igår kom jag hem från jobbet vid 19-tiden med andan i halsen.
- Vi måst ti stan, hojtade jag åt dubbelmorfar.
- Jag har glömt glasögonen i datasalen.
- Du e int klok.
- Nä, jag vet det, svarade jag smått olyckligt. Gråten och paniken låg på lur. Tänk om någon hade tagit mitt glasögonfodral?
Och hur kunde jag glömma dem då? Jo, när jag jobbar har jag oftast mina dataglasögon eller terminalglasen på näsan och då är de "riktiga" i fodralet. Lättnaden var stor då jag fann dem i datasalen precis där jag hade lämnat dem.
Nu återstår frågan: Är jag stressad? Eller bara annars glömsk?
Som sagt, vill ni se en jublelidiot, så välkomna hit bara och titta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar