På tok för mycket

Nu är den tid på året då jag blir vemodig och tårögd. Höstens kurser avslutas och det känns tomt. Inte så att det inte skulle finnas jobb, sådant finns det mer än nog av. Men det är undervisning, som är det absolut roligaste och det jag brinner för. Tycker att någon annan bra kan ta hand om det administrativa.

Hittills har den här veckan kunnat kännetecknas som Snälla veckan. Jag har fått ta emot så många fina julklappar.
Det började i måndags på förmiddagen i Nickby, då kom en man bärandes på två askar med choklad, en åt min kollega och en åt undertecknad!

Åhå, det var verkligen snällt. Vi blev bägge rejält överraskade. Stort TACK!

På eftermiddagen fortsatte det med julblommor från kursdeltagarna, som nu blir på jullov. En vacker vit bukett med rosor, nejlikor, tallkvistar och lingonris. Som pricken över i:et, ett vackert julkort. Stort TACK!

På tisdagen avslutade jag ingen kurs i grannstaden. Tvärtom, jag tuffade på som förut. Men till min stora förvåning fick jag ändå en gåva! Givaren tog nu jullov, trots att jag ännu finns tillgänglig två tisdagseftermiddag i december!

En cyklamen i en alldeles underbar färg. Stort TACK!

Och igår vet ni, då kom jag hem från norra grannkommunen med en hel kasse full!

Kursdeltagarna hade samlat ihop till innehållet, som bestod av:

Fem påsar med underbart goda pepparkakor, havrebröd, som försvinner här med blixtens hastighet och en påse med jultårtor. De sistnämnda försvann någonstans medan jag var på jobb idag! En ynka en fick jag. Stort, stort TACK för de här godsakerna!

Idag blev både jag och intet ont anande kursdeltagare rejält rörda och glada då två kursister gav oss var sin ost!

Porloms svartstämplade, direkt från mejeriet! Mums filibabba. Jag kunde inte spara min ända till julen. Åh nej, min lunch idag bestod av havrebröd med svart stämplad emmentalerost på. Stort TACK!

Dubbelmorfar är lika förstummad som jag. Tänk så många vänliga människor det finns, som sprider glädje omkring sig. Tack för att ni finns! Det lyser upp novembermörkret!

Nu ska jag försöka få dubbelmorfar ut till postlådan. Där kanske, kanske finns dagens Nya Östis! Verkligen skönt att poststrejken äntligen är över.

Passar på att önska er alla ett skönt veckoslut redan nu, för imorgon kväll är det julfest för stans personal och dit tänkte jag mig en sväng. Dottern förbjöd mej att ta med sockstickningen. Vad sjutton är det för sätt? Tänk om det blir jättetråkigt? Och inte har jag någon 1980-tals svid att ta på mej heller? Till saken hör att jag under det årtiondet födde fyra barn. Har nog inte kvar en endaste en mammaklänning från den tiden. Hmmm...