Själv var jag igår kväll iväg en sväng till min hulda moder och blev bjuden på ostmackor, kakao (choklad i Sverige!), kryddkaka och medhavda bullar samt ett glas choklad-päronlikör. Dubbelmorfar hade lite bråttom, för det var ju ishockeymatch i TV igår kväll. Under tiden, som den pågick hann jag få förra årets sista sockpar färdiga.
Modell: Välke-sukat, modell nr 23 i Suuri Käsityö 9/2019
Garn: 7-bröder, 7-bröder Raita och 7-bröder Aurora
Åtgång: 116 g
Stickor: Nr 3½
Det här är restgarnssockor, för jag använde det garn jag hade hemma. Sockorna är därför inte alls likadana som modellen i tidningen.
Att använda restgarner är ju nog bra på alla sätt och vis, men...
...jösses vad mycket garnändar det blir att fästa!
Den här högen hamnade i glasburken tillsammans med andra garnändar. Kan vara bra att ha då M och mormor ska börja pyssla!
Och fortfarande finns det garnrester kvar. Kanske dags att sticka restgarnsvantar?
Så här på årets första dag borde man kanske reflektera lite grann över året som gått, men jag är inte riktigt på humör för det nu just. I korthet kan jag konstatera att året har varit turbulent och ibland känts mer eller mindre som en berg-och dalbana. Förändringarnas vindar blåser och det är både spännande och utmanande. Mitt i sorgeåret har det också varit mycket glädje med både barnbarn och jobbet. Jag har lärt mig en hel del, som jag är tacksam för.
På stickfronten fick jag förra året ner antal UFO:n (alltså ofärdiga stickarbeten) till tre. Alltså hälften mindre än år 2018. Det går alltså åt rätt håll. Hurra för den utvecklingen. Färdiga projekt år 2019 är 18 till antalet. Tyvärr är det en liten minskning från år 2018 års 23 projekt.
Nyårslöften har jag inte alls gett i år. Vet inte ens vad jag skall lova? Att sticka mera? Att bli... ja vad då? En bättre människa? Börja skriva tacksamhetsdagbok?
Har ni några förslag?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar