En busig liten nattgäst

Kära vänner, igår blev ni utan mitt dagliga blogginlägg och det beror helt enkelt på att vi hade en busig liten nattgäst hos oss. Men låt mej ta det hela från början.

Igår var det ju onsdag och det betyder stickträff  med alla trevliga stickcafédamer.

Jag hade minst sagt bråttom på förmiddagen, för jag ville ha tåhoptagningen färdig på den här svarta sockan innan jag körde iväg till stan. Det brukar inte gå så bra att sitta och prata och försöka räkna mellanvarv tillika. Ja, man blir vis av erfarenheten och jag har ingen lust att sticka bakåt bara för att jag har varit social!

Vi träffades hemma hos H, som hade lagat en god bondost med kummin som krydda och bakat en delikat sockerkaka med kardemumma. Den serverades tillsammans med körsbärssylt och vispad grädde. Mumsfilibabba!

Jag hade precis hunnit börja på femte varvet på socka nummer två, då min telefon ringde. Jag gick ut i köket, för jag ville inte störa mina medstickerskor. Det var Lillan, som hade ärende. Hon ville komma alldeles ensam till famo, inga föräldrar och ingen lillbrorsa. Jag sade att det gick bra och välkommen. Sen fick jag skynda mej hem och inget stickande för min del mera igår kväll, för Lillan ville stanna kvar över natten.

Mamman bäddade upp resesängen i sovrummet och fixade snabbt middagen och lämnade oss sedan. Hela kvällen växlade Lillan mellan att leka ensam och sedan att pyssla tillsammans med famo och "jobba" lite med veden tillsammans med fafa. Kvällsmålet åts i flygande fläng, för det fanns knappt tid att sitta ner.

Sen blev det nästan kalabalik när jag snubblade in i vessan för att hjälpa Lillan. Jag störtade nämligen pladask ner på golvet. Jag slintade, som Lillan konstaterade, idiotiskt nog på mina egna fötter. I min ålder ska man inte ha dåliga uttjänta crocs på fötterna kombinerat med springande. Lillan blev förskräckt och jag blev rädd. Tänk om mitt knä nu hade gått ur led? Ledbanden hoppat iväg? Tänk om jag brutit nånting? Kunde jag röra på fötterna? Svårt att veta, för de hade åkt in under lavoarskåpet i min instinkt att skydda Lillan, som satt på byttan. Vänstra knäet låg i en rätt brant vinkel, men inga benpipor stack ut vad jag kunde se. Bisin min kom störtande och började baxa ut mej från toan med baken före. Jag hasade i sittande ställning ut till korridoren och hade inte minsta lilla aning om hur jag skulle ta mej upp från golvet. Bisin min försökte med köksstegen och ville att jag skulle dra mej upp med hjälp av den. Jag bad om lite tid för andhämtning medan jag försökte lugna ner mitt skenande hjärta och mina darriga ben. De kändes mera som gelé än något att stå på. Bisin min ville att jag genast skulle stiga upp, men mina ben vägrade samarbeta med min hjärna. Med hjälp av äldsta sonen lyfte de sen upp mej. Jag vågade inte ens protestera, jag bara litade på deras armstyrka. Bisin min hade bråttom med mitt uppstigande, för han ville se att ingenting var brutet och att ingen ambulans skulle behövas. Äldsta sonen sa att han ska kontakta hemvården, så det blir nån ordning på mej.

Själv är jag oerhört tacksam över att jag inte bröt vare sig armar eller ben. Enda skavanken är en stor bula högt uppe på vänstra benet. Den märkte jag först av igår kväll i sängen då det gjorde ont att ligga på vänster sida. I morse kände bisin min försiktigt på bulan och sa att det inte är något farligt, för bulan är hård. Enligt hans lekmannakunskaper betyder det att det inte finns lösa benflisor där. Eftersom det inte värker, så väljer jag att tro på honom. Han sa att jag borde genast ha satt en ispåse på bulan. Lätt att säga, men svårt för mej eftersom jag ju inte visste av den förrän jag låg i min säng.

Och på tal om min säng, där ligger nu dockan, Nalle Puh, Nasse, Mumin, en tygko, Lillans borttappade strumpa och en massa små pappersbitar från ett hushållspapper. Det har varit en hård natt med andra ord! 😊 Så hård att jag faktiskt tog en två timmars tupplur efter att Lillan åkt iväg med sin mamma. Energinivån var så hög och intensiv att den sög musten ur famo. Ändå var det inga vilda lekar utan både pyssel, målarbok, pussel, bygga torn osv. Men det gäller att hänga med i svängarna då precis allting ska undersökas.
Ja, och ifall ni inte visste det, så är Lillan famos gull (och det är hon ju förstås!) och inte fafa! 💕 På den punkten var Lillan riktigt bestämd. Både famo och fafa är så tacksamma över Lillans besök, över att få och att kunna umgås med henne. Det öppnar helt nya världar och det är intressant att få ta del av hur en 3½-åring resonerar. Tur att vi är pensionärer och tur att vi bor så nära.

Och vad nu än Lillan säger, så visst är fafa också famos gull, för se så snäll han var igår! Han hämtade in senaste numret av Mästarkryss från postlådan. Och redan är ett av de där tvåsides kryssen nästan löst. Tjohoo!

Nu dags för mej att avsluta här och börja bläddra i virktidningar, för jag behöver lite omväxling till allt stickande, tror jag...

Önskar er en skön torsdagskväll. Håll ut, ljuset återvänder, liksom våren.