Ädelstensmässan

Kära vänner, nu har ni fått vänta i två dagars tid på ett inlägg. Det beror på att i söndags var jag ute på vift och igår natt var jag iväg på akut telefonassistans. Från söndagens tripp har jag över 100 foton, så det har tagit lite tid att välja ut vilka jag vill visa här och vilka som får bli kvar i datorn.

I söndags, 7 juli, var jag alltså iväg med bisin min och E. Målet var Ylämaa och ädelstensmässan där. I Ylämaa finns världens vackraste spektroliter. Stället är väl värt ett besök också utan ädelstensmässan.

Vi startade österut halvtiotiden med beslut om många små pauser, ingen stress och inget skynda sig. Första stoppet gjorde vi i Fredrikshamn.

Vi hittade ett söndagsöppet café, Raatihuoneen kahvila (Rådhus café). Gamla räknemaskiner och skrivmaskiner i fönsternischerna. Gott kaffebröd, så gott att jag inte hann fota innan det var i magen!

Från Fredrikshamn fortsatte vi österut och hamnade på den gamla kungsvägen eller museivägen. Den längsta kvarvarande sträckningen i vårt avlånga land, över 35 kilometer. Den gick från Åbo till Viborg, egentligen startade den i Norge, men det är en helt annan historia.

Vacker vägsträckning och lugnt att köra på. Mycket skog och vacker natur. Efter många körda kilometer kom vi till ett stort ställe där det stod Kirppis på finska, alltså loppis.
– Ska vi fara dit, frågade bisin min lite försiktigt.
– Jo, förstås svarade E. Och dit kurvade vi in på gårdsplanen.

Vi befann oss i Pyterlahti.

Och här fanns allt och lite till.

Allting snyggt uppradat och rent. Behöver ni kaffekannor till er kokare, så här hittar ni garanterat en, som passar. Imponerande. En pensionär håller igång det hela. Här är det rum efter rum fullt med användbara saker. Stället har varit en folkakademi, som därefter fungerade som folkskola.

Ute på gården träffade jag Martta! En spännande figur. Hon var iklädd Porin Ässäts spelskjorta.
– Det är för att reta vår före detta NHL-spelare, sa Lasse, som körde omkring med Martta.

Loppismannen kallade Lasse för kylähullu, alltså byfåne. Men han gjorde det med vänlighet i rösten. Lasse och hans fru, alltså inte Martta, bor i Helsingfors, men tillbringar alltid somrarna här i Virolahti. Byborna byggde en kiosk åt Lasse, så att han skulle ha nånting att göra. Det om något är ett bevis på byasammanhållning och stor vänlighet. Vi hann aldrig till kiosken, men kanske nästa gång.

Tänk så härligt att kunna och få vara dig själv ute på landet och att trots det bli accepterad med vänlighet och ömhet. Att få göra det du själv blir glad av och samtidigt för dem du möter ge ett leende på läpparna. Vilken lycka!
Martta och Lasse var nog en av höjdpunkterna på vår resa! 💗 

Gårdsplanen där på loppiset är stor, välhållen och full av fina installationer, bland annat en vacker vit träbro och en påfågel samt planteringar.

Jag fyndade en klänning åt Lillan och en filt åt våra katter. Jag skulle ha fått allting för 3 €, men bisin min tyckte så synd om den fattiga pensionären med en månadsinkomst på 800 €, att bisin min gav en hel femma för mina fynd. Det fanns hur mycket som helst att köpa, men i vår ålder behöver man inte mera grejor.
Bisin min fyndade ett par inhemska skor, lite maskiner och ett par helt underbara tofflor. Precis vad han behövde alltså! Och han var nöjd över att han fick pruta, för sånt gillar han. Bra förstås om båda parter är nöjda med priset.

Loppismannen hade förresten kuskat på däck och kände till företagaren här i grannbyn, den äldre alltså. Världen är liten!

Om ni inte vet vad ni ska göra en lite småtrist sommardag, så åk gärna hit till det här loppiset. Jag hittade det tyvärr inte på nätet, men följ museivägen mot Virolahti/Vaalimaa när ni kommer ut från Fredrikshamn och kör ca 20 kilometer. Till vänster i en backe ser ni ett gammalt skolhuskomplex och ute vid vägen en skylt där det står Kirppis. Då vet ni att ni kommit rätt. Lite längre fram finns ett annat loppis, men det besökte vi inte och kommer ni dit, då har ni kört för långt.

Där på gården finns också ett ljusblått egnahemshus, men ni kan inte missa loppiset där i gamla skolbyggnaden. I egnahemshuset bor loppismannen med sin hustru.

Hoppas att ni också får träffa Martta och Lasse. Om de inte kommer till loppiset, så kan ni besöka Lasses kiosk och be att få träffa Martta.

Ja, och än en gång är jag glatt förvånad över de här icke-kommersiella pärlorna, som finns utmed småvägarna här i vårt avlånga land. Det finns så mycket att se och uppleva att sommaren inte räcker till. Inte ens som pensionär hinner man överallt.

Från loppiset satte vi kurs mot Ylämaa. Bisin min och undertecknad mindes när det var långtradarrally över till vår östra granne. Bilarna stod parkerade längs med vägen till tullstationen i Vaalimaa, kilometer efter kilometer. De stackars chaufförerna hamnade och vänta flera timmar ibland till och med dygn, för att få komma igenom tullen. De uträttade sina behov där vid sidan av vägen till ortsbornas stora förtret.

Redan då var vår östra granne högst opålitlig och ändrade tullbestämmelserna från den ena dagen till den andra.

Och jo, vi var iväg och såg på eländet tillsammans med L och H, också den gången på väg till Ylämaa.

I söndags var det desto lugnare på vägen mot östra riksgränsen och bra så. Men mycket övergivna affärskomplex, affärer som först drabbades av coronan och sen av den östliga diktatorns förehavanden. Många människor, som förlorat sitt levebröd på gott och på ont. De senaste åren har alla förändringar skett så snabbt att ingen riktigt hunnit med i svängarna. Ingen såg kriget komma och därför var det svårt att förutse att turistströmmen från öst skulle få ett så abrupt och omedelbart slut.

Hur som helst, i söndags var vi nära östra riksgränsen.

I Ylämaa åt vi en sen lunch här i Korupirtti. Buffén bestod av karelsk stek, ja,ja, vi var ju i Södra Karelen nu, Kiev höna, stekt potatis och kokt dito, ris och morotsbiffar. Förstås salladsbord, bröd smör och dricka. Det var full ruljangs där på matstället.
Om den ordinarie stenaffären är stängd då man kommer till Ylämaa, så finns här i Korupirtti ett litet urval av både stenar och smycken.

Här hördes historiens vingslag, för det var första gången jag fick pensionärsrabatt på en inträdesbiljett. Tjohoo!

Och det roliga var att de började prata svenska med oss där vid biljettförsäljningen när de hörde vad vi pratade sinsemellan!

Stenar, stenar och stenar igen, så långt ögat nådde, från det ena försäljningsståndet till det andra. Man fick också besöka ett stenbrott och följa med hur spektroliten bryts, men vi hoppade inte på den bussen. Det får också bli till nästa gång. I söndags var vädret så pass dåligt att det inte var tal om att göra så mycket extra. Plötsligt kom det en häftig regnskur och man blev dyblöt. Jag köpte ingen sten åt mej, men det gjorde bisin min...

Han köpte ett halsband med en rosa thulit sten från Norge. Den köpte bisin min från Swedish Blue, som var första gången med på Ädelstensmässan. Jag var i ärlighetens namn lite skeptisk då bisin min drog iväg med mej dit till deras försäljningsstånd. Jag vill ju inte ha blåa stenar. Han fick syn på det här rosa smycket och sa direkt att det är det jag ska ha. Bisin min blev riktigt glad över att han dessutom fick pruta hela 10 €! Som sagt, han gillar att pruta. Trevligast av allt var ändå att den svenska damens mamma var hemma från Finland och hade haft sommarställe i Lovisa, Så juveldamen hade firat sina barndoms somrar här i nejden. Tänk så liten världen ändå är!

Just den här rosafärgade stenen är ett alldeles nytt fynd i Norge, som upptäcktes när de skulle bygga en tunnel. Tur för mej, inte sant?
Och glada blev både norrmannen och svenskan över att få tala svenska.

Bisin min och undertecknad åt var sin våffla med sylt från Ylämaan Martats stånd. Bra att understöda såna föreningar då man har möjlighet. Bisin min köpte ännu var sin grej åt flickorna i västra grannstaden. Det finns en viss risk att deras mamma får spader, men moffen gör precis som han vill.

När vi lämnade området frågade damen i biljettståndet vänligt om vi hade hittat nånting. Glatt visade jag mitt smycke, som jag genast tagit på mej.

– Oj, så fint, det där passar dig perfekt, sa damen. Och jag var riktigt rörd över hennes ord, men allra mest över att bisin min överhuvudtaget brydde sig om att köpa nånting åt mej.

Från Ylämaa raka spåret till Villmanstrand. Där körde vi igenom Viipurin portti, alltså Porten till Viborg, som nåddes enbart via land. Här om någonsin hörs historiens vingslag. Villmanstrand brändes ner till grunden 1741, som avslutning på ryska hattarnas krig. 

Det finns inte mycket kvar från svenska tiden. Sjuttons svenskar, som inte kunde behålla Finland!

Vi stannade vid Majurska Café. Majurska huset är riktigt spännande och innehållsrikt.

Det var riktigt, riktigt svårt att välja bland alla godsaker här. I vitrinen fanns dessutom pajer och ännu mera bakverk.

Jag valde Pavlova med citrus och passionsfrukt. Supergott. Extra plus för det bryggda teet. Inget vattenblask och doppepåse här inte!
Vem var Pavlova då? Jo, en rysk ballerina, som fick en tårta/dessert uppkallad efter sig.

Det finns många spännande rum där i caféet och alla är inredda med gammaldags möbler och här dessutom en virkad löpare och fina gardiner av gamla lakan med spets. Trivsamt!

I Majurskahuset finns också Tyyki, en hantverksaffär.

I rum efter rum finns det ena vackrare än det andra. Här till vänster Ivana of Helsinki. Men det är inget för en fattig pensionär. Jag vill åtminstone inte betala 250 € för en liten väska.

Däremot köpte jag nästan, men bara nästan, alkoholfritt bubbel med bland annat rabarber och jordgubbar som ingrediens. Men bäst att hålla sig till lonkero och gin, så jag vet vad jag dricker! Nå, för det mesta dricker jag vatten och bäst så.

Och ifall ni funderar, det lönar sig att sticka, de här små sockorna kostade 20 € paret. Nu gäller det att dra fram garn och stickor!

Från Tyyki kom jag hem med det här:

Vitklöverschampo och liljekonvaljstvål gjord på rypsolja...

... en påse, som jag inte alls vet om jag behöver, men ändå ville ha och ni inser ju varför!

Och förstås måste jag ju bara köpa den här kökshandduken, fattas bara annat, för äntligen, äntligen en produkt av Virkkukoukkunen. Jag blir så glad av den här designen. Dessvärre är de här kläderna över min budget. Men i söndags hade jag sådan tur att jag hittade en tunika i min storlek och nedsatt med 50%, så jag slog till utan att tveka.
Den här handduken gav jag bort igår, för jag ville glädja min väninna, det är underbart att hon finns, precis så som det står på handduken.

Och förstås måste jag ju bara ha den här nyckelringen. Att översätta den här texten direkt rakt av är lite svårt för vaiheessa är ett uttryck vi använder här i vårt hushåll på klingande finlandssvenska. Men ungefär så här skulle det låta: "Projekten kan vara ofärdiga, men för övrigt är allting under kontroll".

Bisin min påstod att jag blev medvetslös där i affären och E hade endast ett ord för det där stället: "Ihana", alltså underbart. Det håller jag helt med om, underbart, men farligt, farligt. Gällde att hålla fast plånboken och inte vifta med ett endaste ett kort!

I närheten av Majurskan finns ortodoxa kyrkan...

... och gamla kaserner...

... samt stadens konstmuseum. Tyvärr regnade det, så det blev inte av att vandra på de här kullerstensgatorna.

Befästningarna har rustats upp. Tänk, det finns fästningar i Fredrikshamn, i Kotka/Karhula och i vår lilla stad. Här finns till och med en sjöfästning på Svartholm.

Från Villmanstrand fortsatte färden på "gamla vägen" mot Kouvola. Vi skulle ju hem också. I Luumäki stannade vi för att se på Kotkaniemi.
– Jag har alltid kört här förbi, för jag har trott att det är så långt från vägen, konstaterade bisin min då vi insåg att Svinhufvuds hemmuseum endast låg ett stenkast från vägen.

Strandbastun, den kan man hyra för 20 €/person.

En fantastiskt vacker plats. Jag förstår bra att presidentparet alltid längtade tillbaka hit. Eftersom klockan redan var mycket då vi var här, hade museet hunnit stänga, så vi fick nöja oss med att vandra i trädgården. Om man skulle översätta Kotkaniemi skulle det på svenska bli Örnudden. Några örnar såg vi inte till, men nog...

Konstutställning med djur som tema i skogen...

... en jubileumsgran planterad 2017, då Finland firade sina 100 år som självständigt land.

När vi kom till museet möttes vi av ett gäng människor, glada och pratsamma. "Välkomna på sommarteater", sa de och ville ha stor synlighet på sociala medier. Så här kommer mitt lilla bidrag. "Från mammas pojke till landsfader" heter stycket, som spelas så att också publiken måste röra på sig. det handlar förstås om Svinhufvud. Premiär är det onsdag 24 juli klockan 17. 

Skulle det inte vara så långt borta hemifrån, så skulle jag utan tvekan delta i handarbetseftermiddagarna där på Kotkaniemi. Men 128 kilometer och körning ungefär en och en halv timme är lite väl mycket.

Vi lämnade presidentparets museala hem funderande på vad månne frun hette. Ingen aning, förrän E googlade och fick fram Ellen. Då slog jag mej för pappan och kände mej, som en idiot, självklart var det Ellen. Fortfarande står ju Ellen Svinhufvudtårta på festbordet då presidenten firar självständigheten med pompa och ståt. Ja, alltså det tror jag åtminstone. Förändringar kan ha skett sedan jag senast följde med hälsningsspektaklet.

Hem kom vi med ett stopp för kvällste och macka i ABC i Utti. Då var klockan redan så mycket att alla trevliga små caféer hade stängt och vi var tvungna att ta till de där tråkiga ställena med vattenblasktepåsar och inplastade smörgåsar. Och inte för att jag vill verka alltför gnällig, men varför i fridens namn kan de inte ha rågbrödsmörgåsar utan ägg? Jag vill inte ha ägg, men gärna mörkt bröd, tack!

Det var en riktigt trevlig söndagsutflykt i bra sällskap. Igen skulle det finns mycket mer att se längs vägen, men vi pensionärer orkar inte med hur mycket som helst på en dag!

Tack för att du orkat läsa så här långt. Hoppas att du lärt dig en del om Finlands geografi och historia. Ja, och framförallt får lust och inspiration att bege dig iväg ut på egna små sommaräventyr.

Önskar er alla en riktigt fin onsdag!

På Fylla(n) igen

Igår på förmiddagen ringde yngsta sonen och frågade vad vi hade för planer med H.
– Vi har inga planer just nu, svarade jag.
– Nå, bra ska vi fara till stan på lunch?
– Jo, passar det om en timme?
– Jo, kommer ni efter mej?
– Jo, det kan vi göra.

Iväg for vi alltså till stan och efter att ha bläddrat genom diverse lunchlistor, där sådana fanns, så fastnade H till sist för Fylla. Lunchlistan där såg läcker ut, men, men...

När vi väl var där, så fanns det ingen lunchlista!
– Nej, det har vi inte på sommaren, fick vi till vår stora förvåning höra, tillika med en smått enfaldig fråga:
– Kom ni för att äta eller dricka?
Ja, vad månne, när vi just hade häpnat över den uteblivna lunchserveringen. Nå, väluppfostrade som vi är svarade vi alla tre nästan unisont: "Äta".

H och undertecknad valde Chicken Sandwich från a la carte-listan. Den var riktigt god och för mej en lagom stor portion. Och igen bra service på svenska. Det uppskattas. Vi såg också att de har en terrass inne på gården. Där kan man sitta om det blir för hett inomhus.

Alla tre efterlyser vi nu en vettig webbplats där stans alla lunchställen finns samlade och det med uppdaterade uppgifter, tack. 

Vi ville ge H en ny upplevelse i stan, så vi åt efterrätten på Tuhannen Tuskan kahvila. Första besöket för H:s del, men hoppeligen inte sista.

Yngsta sonen valde jordgubbstårta och den såg verkligen läcker ut.

H och undertecknad valde rabarbertoscakaka och den var riktigt god den med. Jag valde äppeliste att dricka. Men borde nog ha valt "riktigt" te enbart för de där vackra rosenblommiga tekopparnas skull.
Om ni har vägarna förbi stan, så gör gärna ett besök på det här caféet. Ni kommer garanterat inte att ångra er. 
Ja, också här fick vi förresten service på svenska.

På kvällen grillade H, för yngsta sonen syntes inte till. Han dök upp precis lagom tills vi hade fått in allting på bordet. Och jodå, vi åt inomhus, för det var lite si och så med vädret igår kväll. Några droppar regn hann det komma, just så mycket att det skrämde oss!

Senare på kvällen tog diskussionen om hurudan pensionär mina anförvanter tror att jag ska bli. Bisin min och äldsta sonen håller hårt på att jag kommer att börja jobba igen. Oj, vad jag skrattar åt det. Nej, nej och nej, igen. Jag har nu hunnit bli så bortskämd med ledighet och frihet, så inget jobb för mej, inte.
Yngsta sonen undrade om jag ska bli en pensionär som börjar vandra. Njaa, nääe. En pensionär, som börjar resa mycket, njaa nääe kanske ändå int. Det är liksom så skönt att få stanna hemma.
– Jag ska vara den lataste pensionär ni någonsin sett, svarade jag till sist för att få ett slut på spekulationerna.

Idag körde H iväg till västra grannstaden och saknaden blev stor. Här blev tyst och stilla. Äldsta sonen förstod att nu måste mamma piggas upp, så han frågade snällt:

– Ska jag ta fram symaskinen åt dig?

– Ja, tack svarade jag ivrigt.

Och där har nu den stackaren fått stå ensam nästan hela dagen medan jag har gjort helt andra saker, bland annat löst svåra korsord. Måste ta en titt i instruktionsboken igen, för att se om jag skulle kunna lära mej att trä tråden i nålen. Håll tumarna!

Önskar er alla en riktigt fin söndag!

 

Skattkammarön

Igår kväll var jag både kulturell och understödjande. Jag var nämligen iväg till Lurens sommarteater och såg på Skattkammarön. Det gjorde jag tillsammans med H. Det var en fin upplevelse. Skådisarna är verkligt duktiga. Det var fart och fläng, ond bråd död och lojaliteter, som sätts på prov.

En dag dyker den gamle sjörövaren Bill Bones (Tom Pallas) upp på värdshuset Benbow Inn. Där finns Jim Hawkins, som hjälper sin farmor på värdshuset, men drömmer om den stora världen. Bones har med sig en sjömanskista, som han ber Jim vakta dag och natt. Det är inte allt Bones har i släptåg efter sig, för den ena skumma typen efter den andra dyker upp. Här är det fråga om Black Dog (Tage Stam), som har spårat upp Bones. Alla är ute efter hemligheten i kistan, Flints vägvisare. Mera vill jag inte avslöja här. Det är bäst att ni själva går och ser pjäsen.

Det är en spännande och rolig äventyrsberättelse, som sitter riktigt bra i Lurens miljön. Många fiffiga scenlösningar. Lagom mycket sång- och  dansnummer, härliga skeppsråttor, som kryper omkring lite överallt och underfundiga papegojor. Gå och se den här piratuppsättningen på Lurens. Jag kan varmt rekommendera pjäsen!

Vi hade tur med vädret igår kväll. Regnmolnen jagade fram på himlen, men endast fyra droppar hittade ner till vridläktaren. Just så många att människorna började gräva fram sina regnrockar.

Jag går ännu och gnolar på "Femton gastar på död mans kista".

Önskar er alla en riktigt fin fredagskväll.

                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                         

Sexton varv

Schhh, säg inget, jag gömmer mej här framför datorskärmen och har något ytterst viktigt jag måste göra. Jag mumsar på hallonbåtar, för jag vågar inte gå in i köket, så jag kan inte ta min lunch. I köket är stora städvirveln på plats, alias äldsta sonen. Det är bäst att inte störa hans städiver, isynnerhet som han kastar bort både livsmedel och saker, som ännu skulle gå att använda. Det kan sluta i katastrof av sällan skådat slag om vi skulle börja slåss. Bäst att jag håller mej undan och endast hummar lite då och då!

Igår var jag till stickcaféet. Vi var fem kvinnor på plats. Trevligt hade vi, som vanligt.
Själv var jag lite tappad bakom en vagn, för jag visste inte vad jag skulle sticka på. 

Jag tog itu med ett sjalbörjan, som jag började på redan en gång förra året och sen rev upp. Igår stickade jag endast 16 varv. Mönstret är på engelska och det är lite svårt att hålla reda på knit (k) = rät maska, purl (p) = avig maska när man sitter och pratar. Lägg därtill en ökning på vartannat varv och sjalsoppan är färdig.
Det är nog så att sockstickning utan alltför invecklat mönster är det som passar bäst på stickcaféet.

M hade virkat färdigt sitt fina julhjärta. Smart av henne att börja med julvirkningen redan.

I juli har Bistro Kronan ingen lunch, utan man får beställa från a la carte-listan. Jag höll mej till det jag vet att jag orkar äta, nämligen Skagensmörgås. Mums!

Till efterrätt valde jag en mäktig chokladkladdkaka och grönt te.

Så där, nu är det tomt i köket och jag kan smyga mej dit, breda en smörgås och läsa dagens tidning!

Tjolahopp, ha det bra!

Liten semestertripp

Igår var jag iväg med bisin min på en liten utfärd, en semestertripp. Målet var Sankt Karins och därifrån vidare till Euraåminne. Sen blev det förstås avvikelser på vägen och det är ju alltid spännande. Ingen mening med inrutat och stressigt program. Det är ju sommar och semester, ja och så är vi ju pensionärer.

Redan på måndag kväll hade jag lagat mackor åt mej. Bisin min meddelade att han inget skulle ha, utan att "vi kan nog stanna på vägen". Jag insåg direkt att nu är det fara å färde, för alla trevliga och mysiga ställen stänger klockan 17 eller 18. Bäst alltså att fixa mackor åt honom med, vilket jag gjorde igår morse. Jag var tidigt uppe medan han ännu snarkade.

Halvåtta körde vi iväg hemifrån, en halvtimme efter bisin mins utsatta starttid. Men skyll inte på mej, för jag hade packat lilla kylväskan med smörgåsar och dricka, packat med roskpåse och hushållspapper samt min stickningsväska och en tunn rock utifall att det skulle behövas.

Gissa var vi hade första stoppet? Nä, nä, inte i stan, utan i...

... Motonet, var annars, i Lojo. Jag kan rapportera att toaletten där var riktigt fin, finns innanför dörren genast till höger. Bisin min var ytterst nöjd med servicen och hjälpen han fick där. 

Antagligen har ni inte besökt Lojo Motonet? Hur som helst, där på samma ställe finns både Tokmanni, S-market och Rusta, bland annat. Lite så där som i Kungsporten i västra grannstaden, förutom att här i Lojo är det mera kompaktare och inte lika utspritt.

Bisin min hade lovat mej glass, men han vandrade aldrig så att han skulle ha hittat den i Motonet. Han köpte en liter jordgubbar istället. Han klagade över att de var dyra och så tyckte han att de ändå inte var goda, alltmedan jag mumsade glatt och fick röda fingrar av allt snoppande.

Tillbaka ut på motorvägen mot Åbo och där kör man in och ut i tunnlar. Bisin min försökte få tag på en 81-årig karl. Men han svarade inte i telefon och ringde aldrig tillbaka, så vi susade förbi Salo. Lite synd, för jag hade redan hunnit kolla in garnaffärer att besöka medan han skulle ha sin lilla oplanerade träff.

Sankt Karins hade förändrats sedan senast vi var där, mycket nybyggt, både affärer och bostäder.

Vi körde förbi en massa spännande ställen, för att hamna här på en bakgata. En firma, som sakta körs ner. Den pensionerade ägaren har ännu koll på lagret, men tar inte längre in nya delar. Bisin min hade förstås ringt på förhand, för det är ingen mening med att åka iväg så långt på vinst och förlust, i synnerhet inte om man behöver delar till urgamla maskiner. Bisin min fick inte alla delar till sin gamla trucks bromscylinder. Han hamnar som vanligt att bygga en del grejer själv. Han brukar vara påhittig och kreativ, så det ska han väl klara den här gången också.

Bisin min hade lovat att vi skulle äta lunch där i Sankt Karins, men plötsligt ville han inte köra tillbaka utan bara vidare mot Euraåminne. Jag sa inte så mycket till det, utan mumsade lugnt på några jordgubbar till och började navigera med hjälp av min telefon.

Vi körde mot hamnen i Åbo, förbi många spännande byggnader. Också här har gatubilden förändrats med många nybyggen. Men så är det också över 20 år sedan jag senast besökt staden.

På vägen hamnade vi i Letala. Det verkar vara en livskraftig stad med många industrier och nya fabriksbyggnader. 

Nu var det absolut dags för lunch, så vi stannade vid bryggeriet.

Dom har en sommarterrass utanför fabriken. Den serverar streetfood och förstås bryggeriets produkter. Jag valde toast med bacon och auraost. I bottnen fanns pommes frites, cole slaw och auraostdipp. Den sistnämnda fick man välja själv.

Bisin min valde korvtallrik, men valde bort grynkorven, rödlöken och kålsalladen. Han fick ölsenap, som jag tyckte smakade jättestarkt.

Och när jag nu en gång var på ort och ställe, valde jag att dricka kukko öl till maten. Mitt glas innehöll alkohol, medan bisin mins glas innehöll alkoholfri öl.

Med mätta magar besökte vi fabriksbutiken, för nu skulle det minsann handlas, trodde jag...

.... men hem kom vi med endast två lådor, en åt mej och en åt bisin min. Gissa vem som ska ha den gröna lådan?

En t-shirt köpte vi åt äldsta sonen och så var jag helt enkelt tvungen att köpa de här två:

Helt nya och okända för mej. Tänk om de är så goda att jag vill ha mera. Då måste vi kanske ta en ny tripp till Laitila!

Bisin min hade ringt till firman i Euraåminne, för de hade inte hört av sig trots löftet om att de ringer. Nej, de hade inte det som bisin min skulle ha, så ingen idé att åka dit. Nog, för att det skulle ha varit intressant att se på det franska fiaskobygget, men vi har ju vårt eget kärnkraftverk här.

Hit, till Nakkilan autohajottamo körde bisin min istället.

En bilskrot, som också verkar vara på uppehällningen och som inte heller kunde hjälpa bisin min i hans jakt på gamla maskin- och bildelar. Men han fick kontaktuppgifter till en annan firma, som kanske...

... få nu se sen...

Nu var det dags att påbörja hemfärden. Eftersom jag varit snäll tyckte bisin min att jag skulle få åtminstone ett loppisbesök. Jag log fagert och nickade lite smått samtidigt, som jag såg på klockan och insåg att det nog inte skulle lyckas med att hinna i tid till loppiset i Tavastehus.

I Hinnerjoki föreslog Google Maps att vi skulle göra en liten avvikelse och så körde bisin min en knapp kilometer på en liten byväg. Och där råkade vi på den här bussen, där man bland annat erbjöds gratis mammografi. Ja, och så ska kvinnan vara tyst, för nu ska det stekas plättar och inte kyssas!

Hinnerjoki är en kommun, som försvann när den slogs samman med Eura.

I Humppila stannade vi följande gång. Där skulle ha funnits ett loppis, men det var stängt på tisdagar. Vi besökte ett litet café, som hade sett sina bästa dagar och som skulle stänga en halvtimme senare. Lustigt nog kom de med nybryggt kaffe, trots att de hade endast en ljummen cocacolaflaska kvar. Vi delade på en torr "nån sorts munk".

Det verkade som om luften gått ur etablissemanget. Ändå hade de kunder där i sin köttbutik.

Jag plockade på mej den här turistbroschyren, så nu vet vi vad vi missat. Eller vad vi ska satsa på nästa gång. 

Den här gubben och gumman hittade vi i en trädgårdsaffär. Det här paret skulle vara skojiga att ha på gårdsplan.

Från Humppila körde vi vidare med fortfarande orörd matsäck. Bisin min hade nån idé om var vi kunde stanna på ett vackert ställe vid en sjö. Där och precis där skulle vi äta våra smörgåsar. Han vände kylaren mot Helsingfors. I Karkkila stannade vi och tankade och jag gick in för att köpa glass. Av erfarenhet blir man vis och jag visste att detta kanske var sista chansen till toabesök innan vi skulle hem med väldig fart, så jag passade på. 

När jag råkade kasta ett getöga på tidningshyllan, fick jag syn på den här. Så det blev en tidning och två glassar.

Vi körde och körde, men inte hittade vi den där platsen bisin min dillade om. Riktigt var vi befann oss alla gånger vet jag inte, men Klövskog såg jag fladdra förbi. bäst att låta Google Maps sköta navigeringen igen. Nu befann vi oss till vår stora förvåning i Nurmijärvi och kartan visade att det fanns ett vattenfall 13 kilometer från stället vi befann oss på just då. Självklart kunde vi ta oss en titt. Vi hade ju inte bråttom nånstans och vi skulle väl inte komma hem med smörgåsarna oätna?

Efter lite snurrande så hamnade vi här:

I Kuhakoski. 

– Fall int ner, sa jag förskräckt då bisin min blanserade på stenruinerna för att få en ännu bättre bild.

Vi var inte alls säkra på att här överhuvudtaget skulle finnas vatten, men det gjorde det till vår stora glädje.

Här klättrade vi ner och satte oss sedan på några stenbumlingar och åt våra smörgåsar. En och annan tittade lite långt på oss, men alla hälsade vänligt. Populär plats.

Här har alltså funnits ett kraftverk, som har drivit en kvarn och en såg samt gett belysningsström till gården.

Nu är det ett besöksmål, för dem som vet om det. Forsens brus ger ett naturligt lugn.

Huset i bakgrunden är byggt 1937. Lite synd att de satt den där moderna mackapären där på fasaden.

Gården syntes från vägen och var minsann stor och fin.

Google Maps gav tre alternativ för vår hemfärd. Vi valde den via Kervo och Sibbo, körde sedan via Hindhår och genom Borgå ut till "gamla vägen". Motorvägar är bedövande tråkiga.

Hemma var vi igen klockan 21.30. Lite medtagna och många upplevelser rikare. Finland är vackert och det finns massor att se här i vårt avlånga land.

Nu önskar jag er en riktigt fin torsdag.
Det kan hända att jag inte hinner skriva blogg i morgon kväll, då får ni hålla till godo med dagens lååånga inlägg.

Nya bordduken invigd

Ikväll invigde vi den nya bordduken. Jag kunde dra en lättnadens suck, för längden räckte till, puh! Jag drog ju till med en metermängd på högt, så det var inte gott att veta. Den hade lika gärna kunnat vara för kort.

Yngsta sonen ställde till med korvgrillning och sedan blev det glass och jordgubbar till efterrätt. Mums!

Lite kul med korvarna, för alla ska ha sin egen sort och jag försökte skära dem i kryss och skåror, så man skulle veta skillnad. Dessvärre tappades de fyra kabanossikorvarna bort ändå!

Inget diskande för mej mera ikväll. Nej, jag ska göra matsäck åt mej. Jag har lovat följa med bisin min på långfärd i morgon och då är det bäst att ha egna mackor med. Få se hur det slutar.

Men när han var så snäll och plockade de här blommorna åt mej nu ikväll kan jag ju inte säga nej, eller hur?

Det blir alltså inget blogginlägg i morgon. 

Önskar er en riktigt skön tisdag.