Liten semestertripp

Igår var jag iväg med bisin min på en liten utfärd, en semestertripp. Målet var Sankt Karins och därifrån vidare till Euraåminne. Sen blev det förstås avvikelser på vägen och det är ju alltid spännande. Ingen mening med inrutat och stressigt program. Det är ju sommar och semester, ja och så är vi ju pensionärer.

Redan på måndag kväll hade jag lagat mackor åt mej. Bisin min meddelade att han inget skulle ha, utan att "vi kan nog stanna på vägen". Jag insåg direkt att nu är det fara å färde, för alla trevliga och mysiga ställen stänger klockan 17 eller 18. Bäst alltså att fixa mackor åt honom med, vilket jag gjorde igår morse. Jag var tidigt uppe medan han ännu snarkade.

Halvåtta körde vi iväg hemifrån, en halvtimme efter bisin mins utsatta starttid. Men skyll inte på mej, för jag hade packat lilla kylväskan med smörgåsar och dricka, packat med roskpåse och hushållspapper samt min stickningsväska och en tunn rock utifall att det skulle behövas.

Gissa var vi hade första stoppet? Nä, nä, inte i stan, utan i...

... Motonet, var annars, i Lojo. Jag kan rapportera att toaletten där var riktigt fin, finns innanför dörren genast till höger. Bisin min var ytterst nöjd med servicen och hjälpen han fick där. 

Antagligen har ni inte besökt Lojo Motonet? Hur som helst, där på samma ställe finns både Tokmanni, S-market och Rusta, bland annat. Lite så där som i Kungsporten i västra grannstaden, förutom att här i Lojo är det mera kompaktare och inte lika utspritt.

Bisin min hade lovat mej glass, men han vandrade aldrig så att han skulle ha hittat den i Motonet. Han köpte en liter jordgubbar istället. Han klagade över att de var dyra och så tyckte han att de ändå inte var goda, alltmedan jag mumsade glatt och fick röda fingrar av allt snoppande.

Tillbaka ut på motorvägen mot Åbo och där kör man in och ut i tunnlar. Bisin min försökte få tag på en 81-årig karl. Men han svarade inte i telefon och ringde aldrig tillbaka, så vi susade förbi Salo. Lite synd, för jag hade redan hunnit kolla in garnaffärer att besöka medan han skulle ha sin lilla oplanerade träff.

Sankt Karins hade förändrats sedan senast vi var där, mycket nybyggt, både affärer och bostäder.

Vi körde förbi en massa spännande ställen, för att hamna här på en bakgata. En firma, som sakta körs ner. Den pensionerade ägaren har ännu koll på lagret, men tar inte längre in nya delar. Bisin min hade förstås ringt på förhand, för det är ingen mening med att åka iväg så långt på vinst och förlust, i synnerhet inte om man behöver delar till urgamla maskiner. Bisin min fick inte alla delar till sin gamla trucks bromscylinder. Han hamnar som vanligt att bygga en del grejer själv. Han brukar vara påhittig och kreativ, så det ska han väl klara den här gången också.

Bisin min hade lovat att vi skulle äta lunch där i Sankt Karins, men plötsligt ville han inte köra tillbaka utan bara vidare mot Euraåminne. Jag sa inte så mycket till det, utan mumsade lugnt på några jordgubbar till och började navigera med hjälp av min telefon.

Vi körde mot hamnen i Åbo, förbi många spännande byggnader. Också här har gatubilden förändrats med många nybyggen. Men så är det också över 20 år sedan jag senast besökt staden.

På vägen hamnade vi i Letala. Det verkar vara en livskraftig stad med många industrier och nya fabriksbyggnader. 

Nu var det absolut dags för lunch, så vi stannade vid bryggeriet.

Dom har en sommarterrass utanför fabriken. Den serverar streetfood och förstås bryggeriets produkter. Jag valde toast med bacon och auraost. I bottnen fanns pommes frites, cole slaw och auraostdipp. Den sistnämnda fick man välja själv.

Bisin min valde korvtallrik, men valde bort grynkorven, rödlöken och kålsalladen. Han fick ölsenap, som jag tyckte smakade jättestarkt.

Och när jag nu en gång var på ort och ställe, valde jag att dricka kukko öl till maten. Mitt glas innehöll alkohol, medan bisin mins glas innehöll alkoholfri öl.

Med mätta magar besökte vi fabriksbutiken, för nu skulle det minsann handlas, trodde jag...

.... men hem kom vi med endast två lådor, en åt mej och en åt bisin min. Gissa vem som ska ha den gröna lådan?

En t-shirt köpte vi åt äldsta sonen och så var jag helt enkelt tvungen att köpa de här två:

Helt nya och okända för mej. Tänk om de är så goda att jag vill ha mera. Då måste vi kanske ta en ny tripp till Laitila!

Bisin min hade ringt till firman i Euraåminne, för de hade inte hört av sig trots löftet om att de ringer. Nej, de hade inte det som bisin min skulle ha, så ingen idé att åka dit. Nog, för att det skulle ha varit intressant att se på det franska fiaskobygget, men vi har ju vårt eget kärnkraftverk här.

Hit, till Nakkilan autohajottamo körde bisin min istället.

En bilskrot, som också verkar vara på uppehällningen och som inte heller kunde hjälpa bisin min i hans jakt på gamla maskin- och bildelar. Men han fick kontaktuppgifter till en annan firma, som kanske...

... få nu se sen...

Nu var det dags att påbörja hemfärden. Eftersom jag varit snäll tyckte bisin min att jag skulle få åtminstone ett loppisbesök. Jag log fagert och nickade lite smått samtidigt, som jag såg på klockan och insåg att det nog inte skulle lyckas med att hinna i tid till loppiset i Tavastehus.

I Hinnerjoki föreslog Google Maps att vi skulle göra en liten avvikelse och så körde bisin min en knapp kilometer på en liten byväg. Och där råkade vi på den här bussen, där man bland annat erbjöds gratis mammografi. Ja, och så ska kvinnan vara tyst, för nu ska det stekas plättar och inte kyssas!

Hinnerjoki är en kommun, som försvann när den slogs samman med Eura.

I Humppila stannade vi följande gång. Där skulle ha funnits ett loppis, men det var stängt på tisdagar. Vi besökte ett litet café, som hade sett sina bästa dagar och som skulle stänga en halvtimme senare. Lustigt nog kom de med nybryggt kaffe, trots att de hade endast en ljummen cocacolaflaska kvar. Vi delade på en torr "nån sorts munk".

Det verkade som om luften gått ur etablissemanget. Ändå hade de kunder där i sin köttbutik.

Jag plockade på mej den här turistbroschyren, så nu vet vi vad vi missat. Eller vad vi ska satsa på nästa gång. 

Den här gubben och gumman hittade vi i en trädgårdsaffär. Det här paret skulle vara skojiga att ha på gårdsplan.

Från Humppila körde vi vidare med fortfarande orörd matsäck. Bisin min hade nån idé om var vi kunde stanna på ett vackert ställe vid en sjö. Där och precis där skulle vi äta våra smörgåsar. Han vände kylaren mot Helsingfors. I Karkkila stannade vi och tankade och jag gick in för att köpa glass. Av erfarenhet blir man vis och jag visste att detta kanske var sista chansen till toabesök innan vi skulle hem med väldig fart, så jag passade på. 

När jag råkade kasta ett getöga på tidningshyllan, fick jag syn på den här. Så det blev en tidning och två glassar.

Vi körde och körde, men inte hittade vi den där platsen bisin min dillade om. Riktigt var vi befann oss alla gånger vet jag inte, men Klövskog såg jag fladdra förbi. bäst att låta Google Maps sköta navigeringen igen. Nu befann vi oss till vår stora förvåning i Nurmijärvi och kartan visade att det fanns ett vattenfall 13 kilometer från stället vi befann oss på just då. Självklart kunde vi ta oss en titt. Vi hade ju inte bråttom nånstans och vi skulle väl inte komma hem med smörgåsarna oätna?

Efter lite snurrande så hamnade vi här:

I Kuhakoski. 

– Fall int ner, sa jag förskräckt då bisin min blanserade på stenruinerna för att få en ännu bättre bild.

Vi var inte alls säkra på att här överhuvudtaget skulle finnas vatten, men det gjorde det till vår stora glädje.

Här klättrade vi ner och satte oss sedan på några stenbumlingar och åt våra smörgåsar. En och annan tittade lite långt på oss, men alla hälsade vänligt. Populär plats.

Här har alltså funnits ett kraftverk, som har drivit en kvarn och en såg samt gett belysningsström till gården.

Nu är det ett besöksmål, för dem som vet om det. Forsens brus ger ett naturligt lugn.

Huset i bakgrunden är byggt 1937. Lite synd att de satt den där moderna mackapären där på fasaden.

Gården syntes från vägen och var minsann stor och fin.

Google Maps gav tre alternativ för vår hemfärd. Vi valde den via Kervo och Sibbo, körde sedan via Hindhår och genom Borgå ut till "gamla vägen". Motorvägar är bedövande tråkiga.

Hemma var vi igen klockan 21.30. Lite medtagna och många upplevelser rikare. Finland är vackert och det finns massor att se här i vårt avlånga land.

Nu önskar jag er en riktigt fin torsdag.
Det kan hända att jag inte hinner skriva blogg i morgon kväll, då får ni hålla till godo med dagens lååånga inlägg.