Ingen inredare

Det är bara att erkänna: Jag är ingen inredare. Jag har inte den där tredimensionella blicken och jag springer inte runt med måttbandet för att kolla vilka skåp som skulle passa var. För att nu inte tala om lampor, gardiner, tapeter, färger. Huh, allt det där har faktiskt far i huset tagit hand om och jag har låtit honom hållas.

Det är klart att jag drömmer om riktiga bokhyllor från Boknäs, men så länge vi inte har råd med det så nöjer jag mig med det far i huset hittar på. För tillfället är de fletröttnervös på det. Han har packat upp lådor i racerfart medan jag varit på jobb. Och han fick kontoret färdigt förra veckan och allting är faktiskt helt perfekt här. Det enda som fattas är att jag packar upp min andel av viktiga papper, men det får allt anstå till nästa vecka.

Jag beundrar alla som vet hur det ska se ut i rummen för att det ska bli trivsamt och som vet vad de skall göra med olika grejer så där som X-bondmooran i stan. Sällan som jag besitter sådan förmåga.
Men så i somras, då bara visste jag att den där måste jag ha. Jag talade inte ens om någonting för far i huset utan underhandlade direkt med Janne på återvinningscentralen och betalade det begärda priset för att jag precis råkade ha den summan i plånboken. Tur att far i huset inte visste att jag inte ens försökte pruta.
Sent omsider varseblev far i huset att han skulle kånka ut en kista till min bil och då skulle ni ha hört:
- Men va ha du nu köpt? Vi har int rum för den där? Vart ska du sätta den där...
Och jag bara log milt och nynnade på Ted Gärdestads Himlen är oskyldigt blå.

Hur skulle jag ha kunnat lämna den här dyrgripen efter mig? Nu är den full av tyg och godis som jag har gömt. Och visst hittade far i huset en plats för den här träkistan. En helt perfekt plats verkligen.