Som om himlen brann

Egentligen borde jag inte sitta här och blogga ikväll. Till all tur bryr sig datorn inte om att jag hostar och nyser på den, men jag borde nog vila och ta det lugnt. Förkylningen sitter segt i ännu.

Egentligen skulle jag bara tömma kameran på bilder och kolla min e-post och sedan stänga av datorn. Men hur det nu var så råkade jag förstås halka iväg på villovägar. Det började med ett besök hos teeteegarn. Och där hittade jag mönster på en sjal, som jag faktiskt har garn till. Men nu får ni allt hålla i mina fingrar så att jag inte ytterligare börjar på nånting nytt innan allt annat är färdigt.

Plötsligt mitt i allt ramlade jag in hos Tant Vit & beige och blev så inspirerad att jag bara måste få skriva ett "litet" inlägg jag med. Så nu sitter jag alltså här fastän jag inte borde.

Veckan som gick var arbetsdryg med rost och skrovel i halsen, rinnande näsa, försvinnande otydlig röst och huvudet som marängsviss. Jag startade upp nio kurser och hade dessutom en kvälls kurs. Det ni! Utan far i huset skulle jag inte ha klarat mej eller orkat. Han har snällt skjutsat mej till kursplatserna och hämtat mej flera timmar senare därifrån. Dels för att han varit rädd för att jag skulle somna vid ratten på hemvägen och dels för att han varit rädd för att bilen inte skulle starta efter att ha stått parkerad i kylan över nio timmar utan tillgång till motorvärmare. En fantastisk man jag har, inte sant?

Nå, för att ni inte ska bli alltför avundsjuka kan jag berätta att han i tisdags höll på med sitt "vanliga gnäll" så fort vi kom in i mataffären. Och det trots att jag undanbett mej just den sortens konversation och förklarat att jag hade jobbat från klockan halvtio på morgonen till sju på kvällen och nu snabbt måste fylla på de tomma lagren hemmavid.
- Vi ska sen int ha nånting, gick han på bredvid mej och köpkärran. Jag försökte sända iväg honom på viktiga uppdrag mellan hyllorna alltmedan jag jobbade på att få mitt vaddtussförsedda huvud att fungera lite husmorsaktigt. Tyvärr var han inte länge borta innan han galopperande kom tillbaka med bananer, jordgubbssylt osv.
Hem kom vi förstås och mat hade vi med oss. Och jag klarade av arbetsveckan, tack och lov. En givande och fin vecka, som avslutades igår med ett härligt möte. 

Strategin inför veckoslutet var att jag skulle ligga lågt och inte göra nånting alls. På sin höjd gå från fåtöljen till barskåpet och slå upp en liten whiskypinne för att lena retningarna i halsen. Hur tro ni att det gick?

Dåligt förstås. Igår på hemvägen ringde chefredaktören för Nya Östis och frågade om jag kunde ta en grej. Han hade två på gång och kunde tänka sig att själv ta den ena. Jag hummade och försökte mana fram ett nej, men gissa vad jag hörde mej själv säga?
- Jo, det går nog bra i lördag. Jag kan ta det.
Öööh, vaaa, jag skulle ju vila, inget annat. Men det är ju så roligt....

Nu på eftermiddagen så slocknade jag i fåtöljen. Då sa kroppen liksom till att nu var det ändå dags att vila lite. Jag missade nästan solnedgången.

Som om himlen brann! 

Nu ska jag försöka få någon i huset att hänga tvätten som jag öste i maskinen tidigare ikväll. Och så ska jag kanske fixa lilla kvällsbiten. Då blir nog far i huset nöjd. Tror ni inte det? Vägen till mannens hjärta går ju genom magen, eller hur?