Kycklings

Oj, nej, långt över halva måndagen har försvunnit och jag har liksom inte åstadkommit någonting alls. Inte ens hunnit vattna blommorna, än mindre prata med dem. Vart har tiden ilat utan min medverkan?

I lördags var jag iväg till grannkommunen på hembygdsdag på Kycklings. Ja, du läser rätt, hembygdsdag! Om någon skulle ha sagt åt mej när jag var i 20-årsåldern att sen när du blir äldre kommer du minsann att gå på hembygdsdagar, hade jag fnyst åt alltihopa och skrattat. Visserligen gick jag på den tiden på bygdens alla sommarteatrar och på Dikt och ton, som då ordnades på Postbacken i Borgå. Men hembygdsdagar? Nä, nä, det var för de där med knätofs och tjo och tjim.
Tiderna förändrades Dikt och ton upphörde och återuppstod som en liten visfestival i Liljendal, som sedan övergick till att bli Liljendaldagarna i juni och en kväll, Liljendalvisan, i juli.
Men aldrig att jag skulle ha besökt en hembygdsdag och absolut inte i grannkommunen!

Men i lördags var jag alltså där, för jag vet inte hur mångte gången. Och det är så roligt, så trevligt och så härligt. Så många fina människor samlade på ett ställe, så mycket gott att köpa eller äta på plats och så mycket spännande att vinna. Jag vet inte hur många vänner och bekanta som jag hann byta några ord med för att nu inte tala om alla jag inte hann säga ens hej åt.

Det var så härligt att träffa stickvänninan B. Det började faktiskt med att hennes man frågade efter mej! :) 
Sedan smidde vi planer med henne ska ni veta. Vi ska bege oss ut på lite garnäventyr och vet ni vad? Jo, hennes man lovade snällt att ställa upp som chaufför så vi kan ta en konjak till kaffet. Jösses, säger jag bara, såna män växer minsann inte på trän!
Det var så befriande att höra att också B hade en massa projekt på gång. Jag är alltså inte ensam med mitt startitis-syndrom. Och vet ni vad? Jo, nu planerar vi att sätta igång med ytterligare ett projekt, tillsammans och den här gången en virkning. Inte illa eller hur? Nu gäller det bara att bestämma dag och tid...

När jag är på Kycklings hembygdsdag så är bondosten kokad av Lindkoski marthorna helt enkelt ett måste. Så också i lördags.

Jag kom hem med två bitar ost och den ena försvann genast i ett nafs. Av den andra finns det ännu lite kvar så få se vem som hinner roffa åt sig den sista biten.

Jag prövade också min lycka i ett av de otaliga lotterierna. Så nu har jag hjälpt Wallmokören att ta sig till Italien i höst!

Och jag vann! En grön Kastehelmi ljuslykta. Grönt igen alltså! Jag behöver kanske se om mina tidigare färgval?

Det var mycket människor i farten i lördags, över 500 personer, så det var ju inte så konstigt om jag missade en och annan...

Lördagens hembygdsdag var lite annorlunda än tidigare, för det ordnades en fin hästkavalkad.

Visst är det här hästekipaget stiligt? Men så är det också från Liljendal. Veterinär Peter Flittner på sin hingst. 

Den frisiska hästen Tjerk är en riktig TV-kändis och det förstår man ju när man ser hu ståtlig och vacker den är. I bakgrunden finnhästen Petteri, som är en riktig arbetshäst. I lördags var det dock finåkning, som gällde.

Travhästen tappade tålamodet och smet före i kön. Den tröttnade på att vänta och så trodde den att nu gäller det att trava på fint och fort.

Femåriga Trojan Jolanda var sista ekipaget ut i hästkavalkaden. Hon har en släpa efter sig. Väldigt praktisk i oländig terräng och det är väl det man behöver för att ta sig fram på den gropiga landsvägen, som går här utanför vårt fönster.

En alltigenom trevlig lördag hade jag alltså. Nu återstår för mej att jobba lite innan jag börjar fästa och sedan kolla in den gröna remsan.