Vilda vantar

Det lönar sig att vara snäll. Det har jag alltid sagt och det är riktigt sant. Idag var jag iväg till en ombudspost utanför stan (ja alltså den ligger på landet, som är i stan. Det blir så konstigt när landsbygden plötsligt förvandlas till stad, som den gjorde här i vår landsända!) för att hämta ut mitt paket. Jag har tyvärr inte hunnit tidigare även om jag fick postens sms redan i måndags. Det här är ett tack för den lilla tjänsten vi gjorde i april. Vi hjälpte gärna till och skulle inte ha behövt något tack. Vi skulle förstås ha gjort det ändå. Paketets innehåll är dock helt underbart:

Boken Vilda vantar! Heeeeelt urljuuuvlig.

Det är inte enbart vantmönster i boken utan också andlöst vackra mönsterstickade sockor. Ååååh, de där med katten på. De sockorna skulle väl någon kunna sticka åt mej om jag önskar mej dem riktigt, riktigt snällt?

Far i huset fick också en bok, men han förbjöd mej att lägga ut den på bloggen:
- Då kan folk se att jag läser, sa han. 
- Men är inte det bra det då?
- Nää.
Så nej, inte ett knyst om hans bok!

Och se vad det fanns mera i paketet! Mums! Nu finns det endast en kvar. Jag undrar om vi har skåpråttor, för jag fick då inte många bitar.
Ett stort TACK till ABK för det här superfina paketet.

På hemvägen från ombudsposten beslöt far i huset att vi skulle ta en genväg över skogen. Han lovade dyrt och heligt att vägen var bra och rätt hade han. Det var ingen väg full av gropar och stenar. Nej, det var snarare som en smalare byväg.

När vi ännu var på landsvägen tvärbromsade far i huset helt plötsligt och sedan backade han försiktigt. Han hade fått syn på någonting vid åkerkanten. Precis innan hade jag ondgjort mej över att vi hade den "riktiga" kameran hemma, för vem vet vad vi skulle få syn på utmed vägen. Och man skall ju alltid, alltid ha med sig kameran i bilen. Det borde vi nog ha lärt oss vid det här laget, men...

Och se där, där stod den vid dikesrenen, dubbelbeckasinen. Det var skickligt av far i huset att upptäcka fågeln för den har så bra skyddsfärg nu när allt gräs ännu är brunt. Nu har vi då en art till på vår fågelskådarlista. Med god tur kanske vi hinner få ihop till 50 arter på ett år!

Far i huset körde försiktigt på skogsvägen och det var riktigt bra, för mitt i allt rusade älgen över vägen. Tyvärr stannade den inte upp så jag skulle ha hunnit gräva fram telefonen och få en bild. Som sagt, man ska alltid, alltid ha kameran med sig. I synnerhet om man är ute och åker med far i huset.

Och apropå honom, så måste jag fortsätta på min ofrivilliga lista över mäns obegripligheter. Eller kanske jag inte skall generalisera utan konstatera att detta gäller enbart far i huset.
I lördags gick ju min plåtlåda sönder, bromsröret är trasigt. I söndags var jag på språng, så då hann far i huset inte fixa min bil. I måndags var jag iväg hela dagen. 
Far i huset skjutsade mej med låningsbil till stan mitt på dagen och skulle avhämta mej igen klockan halvåtta. Jag betonade klockslaget extra nog flera gånger innan jag steg ur bilen.

Vad tror ni händer på kvällen? Jo. där står jag ute på trappan efter att ha satt ytterdörren i lås och ingen karl och ingen bil syns någonstans. Jag väntar en stund, men inser att det är bäst att ringa om jag inte vill stå där ute på gatan resten av kvällen.
- Aj, jag tyckte precis du sa åtta, får jag höra i telefon.
- Men jag sa ju halvåtta!
Nå, det lönade sig ju inte att brusa upp. Han kom så fort han hann.
Tack till stickväninnan V, som snällt höll mej sällskap.

När jag klivit in i bilen började han humma och mumla.
- Vad är det, frågade jag oroligt för man vet ju aldrig vad som har hänt då man varit hemifrån hela långa dagen.
- Nå om vi sku...
- Sku vad då?
Sådär höll det på en stund innan han fick fram att jag nog borde handla lite. 
Okej, brödet var slut och jag hade ingen tid att baka nytt, så med en djup suck lovade jag skutta in i mataffären.

När jag steg ur bilen frågade jag:
- Vad ska vi ha då?
- Ja, bröd då förstås och...
... sen blev det igen lite hummel och mummel innan far i huset fick fram:
- Och kattmat
- Jaha och det är allt vi behöver?
- Jo.
- Är du alldeles säker?
- Jo, sa far i huset och nickade ivrigt.

Det gick fort att handla bröd och kattmat, så mycket annat skulle vi ju inte ha.
Vi kom hem och jag radade in allting som skulle i kylskåpet.
- Va, mjölken är ju slut, utropade jag.
- Varför sa du inget om det?
Lite hummel och mummel igen.
- Jag glömde, konstaterade far i huset lite skamset.
Ännu en djup suck från mitt håll och inget sade jag utan lade endast in mjölklitern i kylskåpet, som jag helt instinktivt hade lagt i kundvagnen. Jag känner ju far i huset!

Här har det snöat igen idag. Och nu är vädret så roligt att inte ens meteorologen kan hålla sig för skratt längre.

Nu ska jag jobba lite grann ännu och sedan förbereda mej för Eurovisionens semifinal nummer två. Det gick ju inte så bra för Finlands bidrag i tisdags. Riktigt vad det var som fick människor att rösta på artister, som sjöng falskt vet jag inte. Men alla kanske inte hör vem som kan sjunga och vem som inte kan? Den enda låten från i tisdags, som fastnade i mitt huvud var, surprise, surprise, I Can't Go On. Undrar vad det är som gör att svenskarna nästan alltid lyckas göra sådana där catchiga låtar, som fastnar?

Hoppas att det blir en skön afton för alla!

#blogg100_2017_72