För tillfället saknar jag förutom undervisningen och kursdeltagarna, också möjligheten till att inta lunch eller gå på café med mina vänner, att bjuda hem nära och kära för att umgås och förbättra världen.
Jag hade trott att restriktionerna inte skulle drabba mej så hårt och att nog klarar jag det här nog.
MEN nu börjar jag bli trött på alla de dåliga nyheterna och på all osäkerhet som råder runt covid-19. Det varnas för än det ena och än det andra. Snart kommer andra virusvågen och den blir mycket häftigare, sägs det. Olika scenarion fortsätter att målas upp trots att ingen har fakta på hand. Lite kusligt faktiskt.
Hur undervisningen ska organiseras i höst är det ingen som vet. Går det att hålla regelrätta kurser eller ska allting ordnas på distans?
Till all tur har vi hittills fått umgås med barnbarnen. Det är det som håller oss uppe och vid gott mod. I dag hade vi besök av flickorna. M:s glada, lyckliga skratt rungade över gårdsplanen då vi var ute och lekte. Ett skratt, som skingrar alla orostankar och all stress inför framtiden. Ett skratt, som får en att tro på att det nog finns ett ljus i tunneln.
Att leka med M innebär 110% närvaro, så då går det inte att gå omkring och grubbla på allt det där man ändå inte kan göra något åt.
Och som vi har lekt! Byggt med lego, lagt dockorna att sova, lekt med en ballong och så varit ute på gården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar