TYHY

Kära vänner, i dagarna två har ni nu fått vila från mina skriverier. Det beror förstås på att det har varit rätt mycket program de senaste dagarna. Men nu har jag "stulit" lite tid från utevistelse. Kvällarna har ju varit så vackra nu, likaså dagarna. Hoppas att ni har kunnat och hunnit njuta av den vackra försommaren.

I torsdags var jag iväg på TYHY-dag (en direkt översättning från den där finska förkortningen skulle bli någonting i stil med arbetsgemenskapens upprätthållande av välbefinnande) med mina kolleger från stan. Programmet bestod av både kultur och utevistelse och det var omväxlande och givande.

Vi reste österut till grannstaden med en liten buss. Det var första abonnemangskörningen som bussbolaget hade sedan coronarestriktionerna den 15.3. Så den trevliga busschauffören var glad att få jobba igen.
Vårt första stopp var torget i Karhula, där vi plockade upp två kolleger och hämtade vår enskilt förpackade frukost från Kat's cafe. Vi åkte sedan iväg till Jokipuisto (Åparken) för att inta morgonmålet, som bestod av en maffig semla (fralla), en liten munk och ett äpple samt kaffe/te. Lite trångt var det om sittplatserna, för det vimlade av skolelever i den vackra parken. 

Ifall ni aldrig har varit till Kotka, så är det kanske dags att besöka den staden nu i sommar. Parkerna i Kotka är legendariska! Helt fantastiska med blommor, vatten, stenar osv. Vid varje växt finns en infotavla, så man lär sig nya saker då man promenerar där i allsköns ro.

Så var det då dags för kultur. Vi besökte Sunila, som Alvar Aalto har planerat.  Och vi hade lyckan att få besöka två av lägenheterna, den ena i terrasshusen och den andra i ett av höghusen. Helt kanon! Sånt kan man inte göra som vanlig turist, men konstläraren har en deltagare på sin målerikurs här i stan, som bor just i Sunila, så... 
Det är alltid bra med kontakter!

Från bostäder var det dags att höra historiens vingslag och igen vistas utomhus. Den här gången vid den kejserliga fiskestugan i Langinkoski. Museet var förstås inte öppet, men det var skönt att vandra vid ena armen av Kymmene älv och lyssna till forsens brus.

Av så mycket kultur, historia och utomhusvistelse blir man ju hungrig, så vi åkte iväg och hämtade upp våra förhandsbeställda lunchförpackningar från Erkan Bistro. Eftersom restriktioner råder ännu i detta avlånga land, så kördes vi ut till Katarinaparken, där vi satt och åt utomhus. Restaurangerna öppnar ju först i måndag.

Ännu en helt fantastisk och vacker park med både lekplats, motionsredskap, konst, historia osv.

Och nu ber jag ödmjukast om ursäkt för mina usla foton. Det enda jag kan skylla på är att jag inte har vant mig vid min nya arbetstelefons kamera ännu!

Genast när man kommit innanför parkingången hittar man två flodhästar i leran!

Då jag såg den här lekplatsen tänkte jag på M. Skulle hon månne trivas här?

I den där fyrkanten kunde man studsa eller egentligen svikta. I bakgrunden skymtar ni glasskiosken, som var välbesökt.

I parken finns en sorts uteplanetarium. Alla grejer syntes inte längre, men här är i varje fall jorden. Man fick läsa om Merkurius, Venus osv. Solen fanns också utomhus. En rund byggnad som hade olika stjärnbilder i taket kunde man dessutom besöka.

Ankaret är ett minnesmärke.  Här finns möjlighet att nå ner till havet och där kan man strö askan av sina nära och kära. Därför finns här gravljus utplacerade.

Det här är en rysk kanon från ett fartyg. Gustav den III:s flotta krigade här mot ryssarna under åren 1788-90. Två stora sjöslag ägde rum här utanför.

Årets nya konstverk är det här, som består av förlista fartygsdelar, som flutit i land.

Som ni ser av bilderna, så var det molnigt väder. Och det var riktigt skönt att vandra omkring. Om det skulle ha varit gassande sol, så hade det varit en plåga. Vi kurvade ännu på en liten sightseeingtur, men ingen orkade stiga ut och kolla på Sapokka vattenpark eller vandra på Vellamos tak. En annan gång kanske?
Och nu har jag gjort så mycket PR för vår östra grannstad att jag nog borde få en liten dusör, inte sant?

Klockan 16 var vi tillbaka i stan. Och lite vemodigt var det allt, för vår svenska tetillärare slutar och den finska går i pension. I höst har vi alltså en ny medarbetare, som borde vara tvåspråkig...

Jag möttes av dubbelmorfar och äldsta sonen. Paket skulle hämtas ut. Och jag försökte snällt understöda lokalt, men förstås fanns det inte skydd till just min telefon. Håhåjaa...
Dagen avslutades med besök i mataffären och det var nog på tiden, för ingen hade handlat på en och en halv vecka och det började se oroväckande tomt ut i både kylskåp och skafferi!

Nu önskar jag er alla en riktigt skön söndag!