Kära vänner, idag har jag varit borta hela dagen! Alltså inte så där råddig eller borta i huvudet, utan riktigt frånvarande härifrån hus och hem! Det har alltså varit riktig pensionärsbrådska hela dagen!
Jag inledde dagen med att åka norrut till grannkommunen. Parkerade bilen och stod sedan villrådig och visste inte vart jag skulle ta vägen. Det var första gången för mej, så jag fick ringa till fotvårdaren och fråga vilken dörr jag skulle gå in igenom. Och se där fanns hon, fastän det ute på husväggen stod TANDLÄKARE med stora bokstäver.
Jag har alltså äntligen, äntligen kommit mej iväg till fotvård. Och det var riktigt, riktigt skönt. Det gick dessutom fortare än kvickt, för vet ni vad? Jo, mina fötter är i bra skick. De behövde ingen omgång alls med slipmaskinen. Så för fotvårdaren återstod endast att klippa tånaglarna och eftersom hon hade tid, så lackade hon dem allt med detsamma, fastän det nu inte hörde till. Synd att jag nu har så fina tånaglar, men inga sandaler! Snyft.
Det var första gången vi träffades, fotvårdaren och undertecknad. Vi talade lite om ditt och datt, bland annat att hennes son nog gått i högstadiet tillika som vår yngsta osv. Plötsligt öppnade hon sig för mej och talade om svåra saker, saker hon inte brukar tala om och framförallt dela med andra. Efteråt blev hon lite till sig och undrade vad det är med mej, som gjorde att hon vågade lita på mej och anförtro sig åt mej.
– Du är en god lyssnare, sa hon.
Det visade sig att vi har en gemensam erfarenhet, en sorg, som aldrig går om. Det visade sig också att vi hade tacklat det hela på samma sätt. Innan vi skildes åt konstaterade vi att det var skönt att få prata.
Skönt var det också på eftermiddagen då jag hade träff på Tuhannen Tuskan Kahvila.
Den här gången slog jag på stort och valde sunki, caféets special, munk med saltigt innehåll: Kokt ägg, tomat, gurka, saltgurka, salladsblad och nån sorts remouladsås. Helt okej, kanske inte min absoluta favorit, men bra att ha fått testa, så jag vet till nästa gång. Till efterrätt valde jag den gudomliga rabarbertoscakakan. Jag fick sista biten.
Se så fin tekanna i tekoppen. Jag valde grönt te med citron.
Så skönt att sitta ute där på deras gård och låta samtalet flyta kravlöst på. Vi bestämde att vi ska träffas på nytt om tre veckor, för det är så här pensionärer borde göra, alltså träffas ute på café.
Från stan körde jag direkt till grannbyn och hälsade på barnbarnen. Nu har Lilleman fått sin ugglesnuttis. Inte för att han precis var medveten om det hela. Han sov i min famn, gnydde lite och började smacka, för nu skulle det vara mat. Storasyster hade bråttom att först leka med pappa och sedan med mamma. Det passade ju bra när jag var där och de hade händerna fria. Blöja vågade jag inte byta på Lilleman, för jag kommer ihåg vad mina egna söner brukade göra vid blöbytet! 😊
Jag skulle faktiskt kunna sitta där i grannbyn varje dag och hålla Lilleman i famnen. Men jag ska försöka vara förnuftig och avhålla mej lite grand. Man vet aldrig när Lillemans föräldrar får nog av den efterhängsna farmodern.
När jag kom hem strax före 19.30 ikväll, var bisin min själaglad. Nä, nä, inte över att se mej, utan för att han hade bytt några ämbar med sand (sandningssand till i vintern!) mot ett ämbar med päron. Och nu, nu håller han på med att jag ska koka ingefärapäron åt honom. Håhåjaa, han håller på att gå i barndomen, eller vad tror ni?
Jovisst kommer jag själv också ihåg från barndomen att de där päronen var goda. Men jag är inte riktigt säker på varför. Det kan ju hända att det inte fanns så många efterrättsalternativ i barndomen?
Hur som helst, i natt blir det inte inkokta päron, för jag har ingen ingefära hemma, ingen annan än den jag har i den där hälsosamma yoghurtflaskan!
Önskar er alla en riktigt fin onsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar