En osannolik tripp

Igår var jag ute på vift tillsammans med bisin min. Det hela började redan före påsk. 1989 investerade bisin min i en större Kärppä bilsläpvagn. Den har förstås bromsar och det ena och det andra på grund av storleken. Jag vet inte hur länge den har fått stå som oduglig, för att den inte har varit i körskick. Då och då har bisin min behövt en släpvagn och har alltid fått låna en av sin kompis P. Nu fick bisin min för sig att han ska reparera sin egen släpvagn, för den kommer att behövas i sommar, sa han.

Bisin min hade förstås mej att googla efter reservdelar, vilket jag är så där lagom pigg på att göra. Jag vet ju liksom inte vad delarna heter eller ens hur de ser ut. Den här gången var det dessutom svårare än vanligt, för Kärppä finns inte mer! Nä, företaget som gör bilsläpvagnarna heter Majava. Nå, när jag kommit så långt meddelade jag bisin min detta och gav honom sedan telefonnumret till reservdelsavdelningen. Och det faktiskt med ett litet överlägset leende. Trodde han faktiskt att han skulle få delar till ett 36 år gammalt släp? Vem reparerar nånting nuförtiden? Alla köper ju nytt.

Bisin min ringde, fick en vänlig och hjälpsam dam på tråden och jodå, visst fanns det reservdelar, ville han beställa dem? Nå, nä, det ville bisin min förstås inte. Han ville vara riktigt säker på att han får rätt delar och inte behöver byta sedan. Ivrigt väntade bisin min på att påskhelgen skulle vara över, så att vi äntligen kunde bege oss till Sastamala.

Igår var det så dags. Med min sockstickning på baksätet, de isärtagna släpvagnsdelarna i bakluckan och vattenflaskan i framdörren begav vi oss iväg hemifrån klockan 8:25. En halvtimme senare än tänkt, men titta inte på mej, för jag var uppe redan före klockan sex.

Bisin min tankade i Monninkylä och sen körde han på ända tills vi kom till Tammerfors.

Där stannade vi vid Wigren. Det serverades lunch i matsalen, men sånt hade bisin min inte tid med. Vi gick direkt till fabriksbutiken. Jag köpte medwurst medan bisin min ville ha ett stort paket med knackkorv till första maj. Vi handlade också en länkkorv, en sån där förr i världens stor kringla. Själva korven var inte tjock i omkrets, men så heter den ju också lätt länk. Jag blev lite nostalgisk och tänkte på bastulänken i min barndom. Korven placerades in i en stark foliepåse och så fick den ligga på bastustenarna. Det var gott efter bastun.

Bisin min körde genom Nokia mot Sastamala.

Sen fick jag sitta ute i bilen och vänta, vänta, vänta och vänta igen. Till sist kom bisin min ut och jag var tvungen att betala reservdelarna. Han var lycklig, som en lärka då vi susade vidare. Han hade fått alla delar han behövde. Själv var jag mera dämpad, för det var inte precis förmånligt och mitt blodsocker hade dippat ordentligt. Jag hade tyvärr glömt bort den livsviktiga regeln, som gäller då man är ute på äventyr med bisin min. Se till att du har matsäck med dig! Och det hade jag inte nu och bisin min skulle prompt iväg till Huittinen för att äta lunch.

 

Hit körde han, till galna länken. Fem före två kom vi in flåsande och frågade om det gick att få lunch ännu. Jovisst, det gick bra, trots att lunchserveringen upphörde klockan 14. Vad kan man säga om lunchen? Tjaa, spaghettin var förstås klibbig efter att ha legat där hela dagen, skinksåsen var rätt saltig, men annars god, frestelsen med ost och vad det nu var för kött, var fräsch och god, broilerköttbullarna var små och kompakta, smakade curry. Salladsbordet var rikligt och gott. Korv och kokt potatis åt jag inte alls. Det skulle ha blivit för mycket.
Från butiken handlade vi lite bröd och bisin min ville prompt ha en säck med potatis. Den har vi nu i källaren och jag väntar ivrigt på vad han tänker göra för gott av den där potatisen.
Det hade gått sex timmar sen jag åt frukost innan jag fick lunch. Det är inte alls hälsosamt, eller hur?

Jag borde ha anat ugglor i mossen då bisin min sa att vi skulle äta efterrätten, glass, i Humppila.

Vi hamnade hos den stora grävmaskinsfirman! Suck, stön, stånk! Stora killar och stora leksaker!
Hoppas att jag inte har gjort mej skyldig till nånting nu, men där fanns tre sådana här skoplastare, som försvaret hade beställt.
Ny väntan och ingen glass!

Sen begav vi oss ut på jakt efter den smalspåriga järnvägen.

I Humppila hittade vi endast en gammal kadett och jag lärde bisin min fota med min smarttelefon! Riktigt bra första försök, eller hur?

Det var dags att styra hemåt och bisin min valde en mindre väg och plötsligt hade vi kommit helt rätt och hittade museijärnvägen.

I nästan 20 års tid har vi kört förbi på stora vägen och sagt att "sen nästa gång ska vi fara dit och se". Men den där nästa gången har aldrig riktigt velat infinna sig. Men nu, nu var det äntligen dags.
Vi hade sån osannolik tur att medan vi stod där på bangården och tittade oss omkring, kom två män ut från en stor hall. Vi kom i samspråk och då bisin min berättade att vi kom från Lovisa blev männen riktigt ivriga. De hade ett jättestort ånglok, en vedvagn och ett diesellok, som alla hade tuffat på Lovisa-Wesijärvi banan. Ytterligare ett Lovisa ånglok och en postvagn från Lovisa i reparationshallen.

Snällt nog tog den ena mannen hand om oss och visade oss runt. Här är ett av Lovisaloken, det största. Det  är tillverkat 1921 och har trafikerat på Lovisa -Wesijärvi banan under åren 1921-1960. Efter det har det stått ute som minnesmärke vid stationen i Lahtis. 1995 flyttades det till Jokioisten museorautatie. Det är inte i körskick, för det stod för länge ute och for illa.

Det här dieselloket är en raritet. Det tillverkades visserligen många sådana här, men de skickades till vår östra granne då vi var tvungna att betala det ohemula krigsskadeståndet.

Bisin min påstod att vi i sommar ska ta flickorna med hit och sedan bege oss ut med dressinen. Han och flickorna ska pumpa oss framåt och jag behöver inte göra annat än sitta och ta det lugnt.

Det här ångloket är inne för reparation. I sommar ska det tuffa på igen på den 14 kilometer långa smalspåriga järnvägen. I de där hålen, som ni ser där inne i pannan ska det sättas rör och så... Ja, kanske jag nu inte ska förivra mej och gå in på desto mera tekniska detaljer.

Den här postvagnen är från Lovisa. Den ska också renoveras.

Hela vägen hem förundrade vi oss över vilken osannolik tur vi hade haft, som fått en privat guidning. Vi var verkligt tacksamma över att mannen tog sig tid att ge oss en privat rundtur. Och glada över att det finns entusiaster, som orkar hålla på, tar vara på järnvägshistoria och gör den levande på sommaren. Att handskas med ett ånglok på banan är inte precis det lättaste. Ja, inte heller att hålla banan i skick. Varje lok har sin spännande historia. Här finns det första loket, som tillverkades när Finland blev självständigt 1917. Företaget fanns i Tammerfors och hette Linne- & Jernmanufakt. A.B. mekaniska verkstaden. Undrar om dom verkligen sysslade med linnetyg?
Så spännande med historiens vingslag och att ha upptäckt ett nytt härligt utflyktsmål. Tänk vad allt det finns i vårt avlånga land!

Ingen glass hade jag fått ännu. Vi körde förbi alla ställen i Forssa och hamnade i Loppis. Fem minuter före stängningsdags störtade vi in på en bensinbar. "Vi stänger", fick vi höra direkt. Jo, jo, men hinner jag gå på toa? Jodå, storsint fick vi det, köpte sen varsin glasstrut och dricka och satte oss ute i bilen och åt.
Iväg igen, tankning i Monninkylä och så körde bisin min via torget i västra grannstaden. Han bjöd på en hamburgare från City Burger.

Nöjda och omtumlade var vi hemma igen kl. 20.50. Vi gjorde sen inte annat än såg på två avsnitt av Shaun the Sheep innan vi stupade i säng. Och det ska jag göra nu också, alltså stupa i säng, inte titta på fåret.

Önskar er alla en fin torsdag!