När den är som bäst

Nu ber jag tusen gånger om ursäkt, för att ni blev utan mitt dagliga inlägg igår. Det beror helt och hållet på att jag efter det sköna bastubadandet slocknade i gungstolen! Kan ni tänka er! Mitt i allt var jag helt borta och visste inget om omvärlden. Det tar på att bada bastu! Jag vaknade först vid 23.30-tiden och då återstod inget annat att göra än att stiga upp från gungstolen och lägga sig mellan lakanen i sängen. Att skriva blogg mitt i natten var inte ens att tänka på.

Just nu är rabarbern som allra bäst.

Och nu har vi mycket av den varan, så jag vände de små tunna skivorna i socker och potatismjöl.

Och simsalabim, så hade vi, för att citera bisin min någonting "exceptionellt gott" till kvällskaffe/teet. Nu är rabarbern som bäst och man borde ta vara på den. Men vad ska man laga av den och hur?

Önskar er alla en fin söndag.

Sommarfräsch konst

Schhhh! Bisin min har slocknat på soffan. Inte att undra på, för han var uppe redan vid halvfyratiden i morse och åt frukost. Jovisst, de här försommarmorgnarna är alldeles, alldeles ljuvliga, fyllda av fågelsång, grönska och underbara dofter. Men jag vill ibland sova! I morse drog tyvärr bisin min igång en av vår urgamla gräsklippare för att ge sig i kast med våra maskrosor. Plötsligt överröstades fågelsången av ett eländigt oljud och 9.30 gav jag upp och kravlade ur sängen. När bisin min kom in vid tiotiden var han världens oskyldigaste och mest förvånade karl, för inte störde han väl? Hrmpf!

Igår, före stickcaféet var jag iväg till Saltbodans Galleri i stan, adress Skeppsbron 4. Där ställer nu just Heidi Heinonen ut sina vackra akryltavlor.

Into The Unknown (In i det okända) heter den här tavlan målad 2023. Jag kan varmt rekommendera den här sommarfräscha utställningen. Den pågår till 29 juni och är öppen mån–lör 12–20 och sön 12–18. Onsdagar klockan 13–19 finns konstnären själv på plats och hon är jättetrevlig.

Idag har jag gjort ingenting alls, bortsett från ett besök i mataffären tillsammans med yngsta sonen. Hoppas att vi kom ihåg allt.

Önskar er alla en riktigt fin fredag 

Man kan undra

Kvällsteet är urdrucket och bisin min har somnat. Nästan tyst här i huset, bortsett från mitt tangentbord.

 Man kan undra...

... om Inge äter flundra? Och jodå, det gör jag! Idag på stickcaféet var det stekt flundra till lunch och det var jätte jättegott. Hur såsen var tillredd vet jag inte, men den var så god att jag skulle ha haft lust att slicka ren tallriken! Till all tur kunde jag bete mej, så att i det här skedet behövde ingen ännu skämmas för mej!

Till efterrätt fick det bli svart te och en saftig och god bärpaj/kaka med vaniljsås.

 Härligt att kunna delta i stickcaféet. Jag hann till och med sticka några varv på en socka, som jag rätt snart borde få färdig.

Jag blev också av med 536 gram finsk fårull. Jag har ingen som helst aning om vad jag ska göra med det här garnet. Så ett jättestort tack till M, som tog hand om det. Hon hade genast idéer. Hoppas att det lyckas.

Tack till stickväninnan V för färgpennor, tuscher och färgkritor åt barnbarnen. En riktigt fin gåva.

När jag skulle åka hem från stickcaféet, fick jag syn på nästyngsta sonen och kompisen O i andra ändan av Bistron. Dit rusade jag med skrivblocket i högsta hugg, för här skulle minsann intervjuas. Tyvärr ville ingen ställa upp fastän frågorna inte var svåra.
På hemvägen funderade jag om de två yngsta sönerna fick skämmas över deras framfusiga mamma. Det är sånt man kan undra över...

Hoppas att ni får en fin kristihimmelfärdstorsdag i morgon!

Inne eller ute?

 Dagens fråga:

Ska min morsdagsros blomma inne eller ute?

Dagens höjdpunkt nummer 1: Telefonsamtal från väninnan B. Härligt att få pratas vid. Tack för att du ringde!
Dagens höjdpunkt nummer 2: Yngsta sonens besök på eftermiddagen. Det ska grillas på veckoslutet. Tjohooo! Soligt väder utlovas åtminstone på söndag. Och nej, nej, det är inte undertecknad som ska grilla, utan sonen.

Önskar er alla en riktigt fin onsdag!

Vägg i vägg...

 ... men nej, nej, inte ändå med f_n! Utan med den här lilla rackaren:

På morsdagen lade bisin min upp holken, som vi fick från Borgå. Det tog inte lång tid förrän den här

 herremannen flyttade in.

Vanligtvis brukar småfåglarna inte bry sig om holkar av så här nytt virke. Men tydligen är det stor bostadsbrist och då verkar vilken som helst holk duga. Den här syns riktigt bra från terrassen. Ska bli spännande att följa med familjelivet i holken.

Han har redan vant sig vid bisin min för de brukar vissla åt varandra varje morgon. Vi är så glada för att den svartvita flugsnapparen hittade en hona, som godkände den här holken. Vi borde kanske sätta upp en kamera och följa med livet i holken riktigt på allvar. Men, ja, jag vet inte det känns ändå bäst så här på riktigt utan någon teknik.

Ha det riktigt gott!

Tre käringar

– Nå, nu har jag tre käringar, sa bisin min i fredags för två veckor sen då han fick se att jag äntligen färdigställt mitt lilla påskpyssel.

Modell: Värikäs pikkunoita s. 89 i Kauneimmat käsityöt tidningen 2/2025

Start: 11.4.2025

Färdig: 09.05.2025

Garn: Restgarner från Suurkirppis i stan

Åtgång: 62 g 

Virknål: Nr 3

 

Ett färggrant och roligt litet projekt, men... Ja, gissa vad som tog längst tid? Inte virkandet i sig utan att få dit ett ansikte på träkulan! Hon ser lite konstig ut, men jag kan inte teckna eller måla. Vet inte om jag kan så mycket annat heller i hantverksväg, för ingenting händer på stick- eller virkfronten.

Det är roligt med såna här små projekt ibland. Visserligen tar petandet alltid mera tid än vad jag räknar med. Den här gången stupade jag som sagt på ansiktet.

 

Att bisin min pratade om tre käringar beror på att vår påskhäxa ännu hänger kvar i lampan.

Enligt bisin min ska hon få hänga kvar där hela sommaren. Pytt heller, jag hakar nog snart ner henne!

Om ni tror att bisin min menade att jag var den tredje käringen, så tror ni helt rätt.

 

Men hej, vad bisin min bedrog sig. Vi har faktiskt en tredje käring eller häxa och den står faktiskt året om i vår bokhylla.

 

Önskar er alla en riktigt fin ny vecka.

Här händer det

Lördag kväll, regn och grått dis utanför mitt fönster. Dagen har försvunnit i raskt tempo och allt jag hade tänkt göra, är fortfarande ogjort.

I morse då jag satt med frukost teet, knackade det på dörren och in steg yngsta sonen. Han undrade om jag ville följa med på en liten tur i östlig riktning. Självklart ville jag det och så var vi iväg igen.

Det var riktigt råddigt vid Prisma, för de håller på att renovera där. Men jag hittade rätt snabbt tidningshyllan, som är jättestor.

Där hittade jag den här fina sticktidningen och den här...                                                                                                   

Här brukar finnas mycket att läsa, goda recept och handarbetsbeskrivningar. Ja, och så får jag ju träna lite finska på köpet, vilket inte alls är dumt.

Och så hittade jag den här, en ny korsordspenna.

Jag har redan hunnit testa den och pennan fungerar riktigt bra. Likaså raderingen.

Medan jag vandrade där i den stora affären i allsköns ro, ringde min telefon. Lilleman och hans pappa behövde barnvakt. Jag lovade ställa upp så fort jag kommit hem. Så jag bytte om kläder och for iväg hemifrån igen.

Idag var Lilleman inte riktigt på humör. Inte ville han äta mellanmål och inte dricka sin mjölk. Inte ville han sitta på golvet och leka och att sitta i famnen var inte precis nån höjdare. När han dessutom vägrade sova sin eftermiddagssömn och hans fader var färdig med väggmålandet, tyckte jag att det var bäst att smita iväg hem.

Här hemma ville äldsta sonen att vi skulle åka in till stan, tanka bilen, shoppa lite och gå ut och äta. Jag hoppas att han inte blev alltför sur, då jag tackade nej. Det finns gränser även för en småstressad pensionär! Till saken hör att jag inte var det minsta hungrig heller, så det skulle ha blivit att lämna kvar igen! Och så kan vi väl inte ha det, eller hur?

Önskar er alla en skön söndag! 

Fåglar, korsord och barnbarn

Igår på eftermiddagen bytte jag chaufför och bil efter att ha tillbringat dagen tillsammans med yngsta sonen. Bisin min och undertecknad körde också österut. Vi besökte nämligen Pyttis fågelvårdshem. 

Vi har inte varit där på länge, så det var riktigt trevligt. Gäss ser man ju nuförtiden precis överallt. De stora fåglarna har ökat medan småfåglarna försvinner i snabb takt.

Och vad var det jag sa? Bisin min är visst romantisk, för de här ljuvligt doftande liljekonvaljerna hade han plockat åt mej igår.

Idag har jag varit hela dagen i grannbyn och umgåtts med Lilleman medan pappa först jobbade och sedan målade i salen, som nu håller på att renoveras.

Lilleman är sen prima. Idag ville han för det mesta sitta i min famn. Att leka på golvet var inte alls kul, utom då han hittade förbjudna saker att stoppa i mun. Det är förstås inte meningen att han ska tugga på storasysters pusselbitar eller böcker. Idag sov han endast 20 minuter på eftermiddagen, så det blev mycket famotid och vad är bättre som det? Mycket skratt och inte många tårar, endast då han var hungrig.

Den här köpte jag i onsdags då jag var iväg till mataffären. Jag vill inte vara utan korsord och förra gången fick jag vänta jätteläänge på Mästarkrysset, så jag vågade inte riskera.

Men, till min stora förvåning fanns Mästarkrysset nummer tre i postlådan igår. Tjohooo! Nu behöver jag enbart terassväder och lite tid att sätta pannan i djupa veck och få rutorna ifyllda.

Annat som dök upp i postlådan igår, var det här beskedet. Jag öppnade det inte sent igår kväll, för jag ville inte ha någonting att grubbla över till natten. I morse hade jag totalt glömt bort brevet från Terveystalo. Bisin min påstår att dom inte vet vad dom säger. Han tycker att jag minsann inte är normal. 🙃
Tjaa, jag får väl lov att hålla med honom.

Önskar er alla en riktigt skön lördag!
Själv ska jag försöka tillbringa en lugn dag här hemma. Inget flängande! Hur nu det ska gå till?

Kallsvettig

– Bra med livlig sysselsättning emellanåt, Inge, fick jag meddelande igår i WhatsApp. Det efter att jag i min tur meddelat att jag kommer att missa stickcaféet. Och jo, här är så mycket sysselsättning att en stackars pensionär är riktigt snurrig. 

Igår hade jag rart besök från grannbyn och det var härligt. Vi pusslade, lekte fiskspelet, lagade lite mat i leksaksköket osv. med Lillan. Det var fullt upp att undersöka den ena hyllan i vårt stora dockhus och gå igenom precis varenda en grej!

När Lillan och Lilleman åkt iväg hem med sin mamma, tyckte äldsta sonen att han och undertecknad skulle åka iväg in till stan, tanka bilen och handla. Jag var ganska matt och inte särskilt förtjust i ett besök i mataffären. Men eftersom sonen ställde upp fick jag förstås lov att göra likadant.

Vi körde iväg och stannade vid macken. Jag började gräva i min handväska efter plånboken, för jag behövde ju kunna betala. Kallsvetten bröt ut på min panna. Ingen plånbok!!! Jag grävde och grävde och började redan skymta Nya Zeeland.

När, ack när hade jag använt min plånbok senast? Ack, ack, på min lördagsutflykt västerut! Men visst hade jag både handväska och plånbok med mej hem i lördags? Jag tänkte så det knakade och försökte visualisera hur det såg ut då jag steg ur bilen här hemma, hur jag kom in i huset och... men nej, jag blev inte klokare. Jag var riktigt säker på att jag hade plånboken med mej hem i väskan. Sen var jag ju inte iväg någonstans här i början av veckan, så plånboken måste finnas hemma någonstans. 

Hjärtat bultade oroligt när vi återvände hem. Tänk om min plånbok inte fanns i huset! Kallsvett, galopperande hjärta och nästan tårar, hade jag då vi var hemma igen. Plånboken fanns inte på matbordet, inte vid datorn...

Tack och lov, hittade äldsta sonen plånboken på sovrumsgolvet. Vilken lättnad. Den hade tydligen trillat ur väskan då jag i hastigheten grabbat tag i handväskan och sedan skyndat att få på mej skorna.
Vilken lättnad! Bilen tankades och matvaror inhandlades och så... ja, så var det dags att återvända hem. Hela kvällen fick jag höra om hur råddig jag är nuförtiden. Hrmpf!

Idag knackade det på dörren då klockan var lite över tio. Yngsta sonen undrade om jag ville följa med österut och berättade om alla skojiga ställen vi skulle besöka. Förstås ville jag följa med. Jag klädde om mej i racerfart och så körde vi iväg. Vi samtalade så intensivt att vi körde fel i första rondellen. Plötsligt var vi på väg västerut istället för österut! Lite mindre smickrande uttryck undslapp oss. Vi hamnade köra ända till Forsby innan vi kunde svänga och komma in på motorvägen och den här gången åt rätt håll.

Vi var iväg ända till Fredrikshamn. Den här gången får ni en bild på vindmöllorna istället för den där flaggan! Det här stället hade inte öppnat för säsongen ännu, så vi fick ta oss hit istället...

... till Tervanaru.

Där åt vi var sin hamburgare till lunch. Den här auraostburgaren var jättestor enligt mej, så jag lämnade tyvärr kvar ganska mycket.

För oss ett nytt trevligt ställe. Men inget för bisin min, så osäkert om det blir en ny lunch på det här stället. Bisin min vill allra helst ha vanlig husmanskost eller wienerschnitzel, så han håller sig till Bensis.

Nu var vi färdiga med Fredrikshamn och styrde hemåt. I Kotka stannade vi här:

I Jussis jättekirppis är båsen indelade i två sektioner, en där du kan hänga kläder och en med hyllor.

Jag gjorde en hel del fynd, bland annat den här boken. Men, men... det här är tredje delen i en trilogi, så.... ja, nu gäller det att jaga de två första böckerna... men hur ska jag få tag på dem? Och hur kan jag veta om de ens är trevliga att läsa?

Den här kunde jag inte låta bli, för visst måste en liten kille ha traktorer på sommar t-skjortan, eller hur?

Och storasyster kan få ett spel.

Det var det där gula nystanet, som fångade min uppmärksamhet. Egentligen behöver jag inte alls de andra färgerna... hmm... ett riktigt garnfynd, men... 206 gram.

Och jodå, garnpåsen finns nu i frysen. Jag tar inga risker. Få se om jag kommer ihåg den innan bisin min upptäcker den?

Jag fick till all tur syn på de här rundstickorna! Behöver jag dem? Tveksamt, för jag har vare sig virkat eller stickat en endaste en maska idag. Men det här är fina stickor.

En duploambulans var det enda vi hittade i ambulansväg på loppis idag.

Jag hann inte gå igenom hela loppiset, för yngsta sonens telefon ringde. Han behövdes på arbetet, trots att han skulle få vara frånvarande idag. Stackars son, han var inte alls nöjd, för vi hade lite andra planer ännu för hemvägen. Men nu var det bara att hoppa in i bilen och fort köra hem.

Här hemma hittade jag bisin min i sin gungstol. Vi bestämde oss för att köra iväg österut igen, så jag fick ett av mina femtioelva uppdrag utfört. Vad vi gjorde är en helt annan historia. Den får vänta till i morgon, för snart är klockan slagen och midnattsspökena ut på vift.
Som ni kanske förstår så går mina dagar jättefort, så fort att det är svårt att hänga med.

Önskar er alla en fin fredag.

Fem minuters hjärta

Kära vänner, igår blev ni tyvärr utan mitt dagliga inlägg. Det beror på allmän slöhet från min sida, men allra mest på bisin min. Han körde nämligen rätt sent igår kväll iväg till skogen där han skulle tampas med vindfällen. Det har blivit många av dem där i nästyngsta sonens skog, för att rågrannen fällde sina tallar. Det är fråga om torra granar, som passar perfekt till bastuved. De brinner nämligen snabbt. För att värma upp huset behövs björk, ek osv.

Vi har haft underbara ljusa vårkvällar och dem har bisin min passat på att ta vara på. Igår var det dock mörkt innan han äntligen kom hem. Han förstod inte alls att jag var orolig. Det behöver jag inte alls vara enligt honom. Han hade bara bestämt sig för att han måste få färdigt det han tänkt sig innan han återvände hem. Suck! Jo, det är ju bra att han är flitig, men visst skulle han kunna meddela att nu drar hans projekt ut på tiden. Han å sin sida tänkte att jag redan hade lagt mej, för det var ju mitt i natten!

Min oro gjorde att jag hade svårt att koncentrera mej vare sig på handarbete eller skrivande.

I måndags hittade jag ju min låda med virknålar. Det tog jag som ett tecken och lade därför upp en ny virkning.

Igår kväll i min förvirring och oro, rev jag upp alltihopa. Jag tänkte att det här garnet skulle passa till ett annat projekt i stället. Innan jag virkade provlappen insåg jag att det är bäst att läsa igenom beskrivningen ännu en tredje gång. Vilken tur att jag gjorde det! Det visade sig att jag har inte tillräckligt många nystan för den tunika jag vill virka. Gissa om jag ångrar att jag rev upp?
Nå, fyra varv borde gå rätt fort att virka på nytt.
Det är inte alltid bra att vara snabb i vändningarna!

Här i fem minuters hjärta är det endast ett varv. Rolig och snabb virkning. Här döljer hjärtat min lagning på t-skjortan. Jag befarar dock att det uppstår nya hål på de ställena jag har fäst hjärtat i tyget. Borde kanske ha använt ett tygplåster istället. Nå, det är för sent nu! Om t-skjortan inte går att använda som klädesplagg, så får det bli en trasa att torka olja och annan smörja med i hallen! Hur det än blir, så kommer den till nån nytta i alla fall.

Det är lite för kallt ännu för att gå barfota i sandaler, så passa på att delta i Caritas utlottning av ett par Lilla My strumpor. Men skynda er, för idag 21 maj är sista dagen. Lycka till!

Önskar er alla en fin torsdag! 

Vilken lycka!

Tidigt igår morse, så där vid fyratiden, hörde jag hur det gick i vår ytterdörr. Först tänkte jag att jag drömmer nånting. Men ljudet var så verkligt. Jag låg en stund och spände öronen. Jo, visst, nån kom in genom vår dörr. Jag låg och funderade, vågar jag stiga upp? Jag hade redan täcket av mej till hälften, då jag hörde att nån gick i dörren igen.

På darrande ben tog jag mej upp ur sängen samtidigt som jag såg mej om efter ett tillräckligt farligt tillhygge i sovrummet. Att slå med några garnnystan lär nog inte ha avsedd effekt. Det fick bli långa ficklampan, fastän den inte var ideal. Den var för kort, för att inte hamna i närkamp med eventuell(a) skurk(ar).

Försiktigt tassade jag fram till sovrumsdörren, evigt tacksam över att vi inte har knarrande golvplankor. Nog för att det skulle vara romantiskt på något sätt, men...
Ljudlöst öppnade jag sovrumsdörren och kikade försiktigt ut i korridoren samtidigt som jag lyssnade intensivt. Inte ett knyst hördes i hela huset bortsett från frysen och kylskåpet.

Innan jag hann gömma mej öppnades ytterdörren igen. Nån stönade och pustade medan jag alldeles stelfrusen stod kvar på stället. Steg hördes...
– Aj, sidu, väckte jag dej, frågade bisin min, som hoppade upp nästan sju meter i luften då han fick syn på mej i den skumma morgonbelysningen. Han blev skrämd när där stod en blek varelse.
– Äh, åh, nej, stammade jag fram och försökte få mitt galopperande hjärta att stanna. Sånt här kan aldrig vara bra för hälsan.

Bisin min berättade att han från fönstret hade sett hur blåmesens holk hade fallit ner. Han var rädd att de skulle ha haft ungar där och rusade därför iväg ut. Sen behövde han stegen, verktyg osv., för att få upp holken på nytt, därav allt dörrspring. Det visade sig vara tomt i holken, som inte hade utsatts för annan vandalism än att trädet där holken var fastspänd hade växt sig större och grövre. Det hade helt enkelt sprängt fastsättningsanordningen.

Bisin min flyttade lite på holken och fick upp den igen. Igår hade blåmesen hittat hem till sin holk. Vilken lycka!

Idag har jag varit billös. Min egen Adam plåtlåda har som vanligt stått parkerad i västra grannstaden. Den plåtlåda jag vanligtvis förfogar över har å sin sida stått parkerade i Vanda. Här nere vid vår lada skulle jag nog ha kunnat ta en traktor, men vart skulle jag behöva köra iväg en helt vanlig måndag i maj?

Jag har inte gjort så värst mycket idag, bara njutit.

Men vet ni vad? Jo, jag har hittat den, min röda låda med virknålar. Lådan jag redan trodde att var förlorad för alltid. Vilken lycka! Nu kan jag kanske börja virka riktigt på allvar för nu finns här tjocklekar av alla de slag. Vilken lycka! Jag behövde inte ens städa!

Locket är alldeles löst, så jag måste nog hitta på nån sorts gummibandsaktigt, så det håller ihop. Den stora frågan nu är: Var ska jag spara de här virknålarna? Sätta tillbaka lådan på samma plats där jag hittade den?
Jag skulle inte ha hittat virknålslådan om jag inte hade varit på jakt efter tomma förpackningar att paketera in presenter i.

I morse kände jag mej så energisk att jag sprang runt i huset och samlade in kärl lite härifrån och därifrån, så jag fick igång diskmaskinen.

Sen var det dags att dra fram mitt syskrin, en gåva av bisin min. Om ni tror att den här lådan är från Motonet, så tror ni alldeles rätt. Om ni dessutom tror att mitt nålbrev endast är en tygbit med instuckna nålar i, så tror ni också alldeles rätt. Jag borde kanske sy ett nålbrev åt mej?

Här har det blivit hål på en t-skjorta. Det lyckades jag "snörpa" ihop. Men sen blev det stopp. Ska jag virka en blomma? Ett hjärta? En fjäril? Nånting måste jag sy på här, så inte min fula lappning syns! Påminn mej om att INTE fynda kläder på loppis, som nån har satt en nit i!

Önskar er alla en riktigt skön tisdag!

Morsdagspresent

Igår tillbringade jag lördagen tillsammans med yngsta sonen. Klockan nio avreste vi västerut och klockan 18.15 var jag hem tillbaka.

Vi reste så långt borta som till Sankt Karins. Han hade lite ärenden att uträtta där och jag fick följa med som en morsdagspresent, för jag fick bestämma besöksmålen efter lunchen. Det var svåra saker, för vad ville jag göra? Vad ville jag besöka?

– Skulle du kunna tänka dig att bo här, frågade yngsta sonen då vi tagit av från huvudvägen och...
– Jaaa, suckade jag när han körde upp på bron och det här vackra älvlandskapet öppnade sig för oss.
– Men nej, sa jag efter en stund och konstaterade att det är för långt borta från barnbarnen. Själv tyckte sonen att vi var för nära Åbo.

Vi fick rekommendationen att äta på Tsing Tao, så dit styrde vi kosan för att inta lunch. Vi valde buffébordet och sonen var inte riktigt nöjd. Nånting fattades i kryddandet, för det smakade inte riktigt kinesiskt. Själv var jag mest förvånad över fetaostbitarna (ja, ja, salladsost då om man inte får säga fetaost för att den inte är grekisk) i salladen. Och ja, kanske lite förvånad också över de inlagda kryddgurkorna. Har man sånt i Kina?
Stället var populärt, så kanske vi borde ha valt nånting från menyn istället?

Vi hade till all tur parkerat på baksidan av restaurangen. När vi kom ut på framsidan var nämligen "Parkki-Pete" där och lappade vindrutor. Brrr!

Med mätta magar körde vi vidare mot Åbo ungefär fyra kilometer och hamnade här:

I Kaarinan ykköstien kirppis. Här fanns massor, massor, massor och åter massor att upptäcka och fynda. Som ni ser gällde det att ha ögonen med sig, för det fanns grejer nere på golvet och högt uppe på hyllorna. Jag kom hem med:

Farbror Joakim! Redan min tredje sparbössa i min lilla samling! Som nog ska sluta här med tre, tror jag.

Glansbilder, av ingen annan orsak än att de låg så ensamma där i hyllan! Knappast någonting jag ska börja samla på.

En playmobil grävmaskin från 1979! Och jo, det går att gräva med den på riktigt. Bisin min säger att den ska stå här i vår hylla, att jag inte får ge den åt barnbarnen! Han tror att den är värdefull, hmmm!

Tjohooo! Jag hittade tre sådana här roliga presentpåsar. Precis vad jag behöver i början av juni. Visst är de fina, när du liksom på köpet får en pappersdocka?

Bisin min fick den här boken. Den är från Stockholms Gymnasium. Han påstår att han inte har nån nytta av boken då hans händer är så sjuka av allt bilskruvande att han inte har spelat gitarr på evigheter...
Sonen fyndade en gryta åt sig. Och kan ni tänka er, jag köpte inte ett endaste ett garnnystan! Duktigt, inte sant?

Efter loppiset styrde han österut på Åbo motorväg. Dags att ta sig hemåt. Trots att han ville ge mej en upplevelse, så ville jag också ge honom en, så vi stannade här:

Vid Kasvihuoneilmiö. Ett helt otroligt fascinerande ställe.

Här gick vi runt var för sig och bara gapade! Visst skulle det vara häftigt med den där gyllene spegeln här i vår korridor?

Här finns allt från Disneyfigurer och tvål till...

... utekrukor och trädgårdsprydnader.

Och de här dockorna, som ibland höll på att skrämma slag på mej. När jag snabbt vände mej, så trodde jag faktiskt att det stod en människa där.
Kollade inte in andra handarbetsgrejer än stick- och virkböcker. Men köpte inget! Tjohooo!

Eller jovisst, jag köpte den här kassen, så nu har jag ytterligare en projektväska. Och det behöver jag förstås, eller hur?

Innan vi körde vidare hemåt, så tog vi en munkring och lite dricka. Munkringen var jätte stooor och alldeles varm!

Om ni åker så här långt västerut, kan jag varmt rekommendera Kasvihuoneilmiö. Öppet varje dag mellan 10 - 18 och det ligger inte långt från motorvägen.
Jag borde kanske ha köpt den där brunvita kon och placerat ut den här på vår framgård. Skulle ha varit spännande att se hur många som skulle ha ringt polisen och sagt att vi har en ko på rymmen!

Tack till yngsta sonen för en fin morsdagspresent!

Önskar er alla en fin start på den nya veckan!