Kallsvettig

– Bra med livlig sysselsättning emellanåt, Inge, fick jag meddelande igår i WhatsApp. Det efter att jag i min tur meddelat att jag kommer att missa stickcaféet. Och jo, här är så mycket sysselsättning att en stackars pensionär är riktigt snurrig. 

Igår hade jag rart besök från grannbyn och det var härligt. Vi pusslade, lekte fiskspelet, lagade lite mat i leksaksköket osv. med Lillan. Det var fullt upp att undersöka den ena hyllan i vårt stora dockhus och gå igenom precis varenda en grej!

När Lillan och Lilleman åkt iväg hem med sin mamma, tyckte äldsta sonen att han och undertecknad skulle åka iväg in till stan, tanka bilen och handla. Jag var ganska matt och inte särskilt förtjust i ett besök i mataffären. Men eftersom sonen ställde upp fick jag förstås lov att göra likadant.

Vi körde iväg och stannade vid macken. Jag började gräva i min handväska efter plånboken, för jag behövde ju kunna betala. Kallsvetten bröt ut på min panna. Ingen plånbok!!! Jag grävde och grävde och började redan skymta Nya Zeeland.

När, ack när hade jag använt min plånbok senast? Ack, ack, på min lördagsutflykt västerut! Men visst hade jag både handväska och plånbok med mej hem i lördags? Jag tänkte så det knakade och försökte visualisera hur det såg ut då jag steg ur bilen här hemma, hur jag kom in i huset och... men nej, jag blev inte klokare. Jag var riktigt säker på att jag hade plånboken med mej hem i väskan. Sen var jag ju inte iväg någonstans här i början av veckan, så plånboken måste finnas hemma någonstans. 

Hjärtat bultade oroligt när vi återvände hem. Tänk om min plånbok inte fanns i huset! Kallsvett, galopperande hjärta och nästan tårar, hade jag då vi var hemma igen. Plånboken fanns inte på matbordet, inte vid datorn...

Tack och lov, hittade äldsta sonen plånboken på sovrumsgolvet. Vilken lättnad. Den hade tydligen trillat ur väskan då jag i hastigheten grabbat tag i handväskan och sedan skyndat att få på mej skorna.
Vilken lättnad! Bilen tankades och matvaror inhandlades och så... ja, så var det dags att återvända hem. Hela kvällen fick jag höra om hur råddig jag är nuförtiden. Hrmpf!

Idag knackade det på dörren då klockan var lite över tio. Yngsta sonen undrade om jag ville följa med österut och berättade om alla skojiga ställen vi skulle besöka. Förstås ville jag följa med. Jag klädde om mej i racerfart och så körde vi iväg. Vi samtalade så intensivt att vi körde fel i första rondellen. Plötsligt var vi på väg västerut istället för österut! Lite mindre smickrande uttryck undslapp oss. Vi hamnade köra ända till Forsby innan vi kunde svänga och komma in på motorvägen och den här gången åt rätt håll.

Vi var iväg ända till Fredrikshamn. Den här gången får ni en bild på vindmöllorna istället för den där flaggan! Det här stället hade inte öppnat för säsongen ännu, så vi fick ta oss hit istället...

... till Tervanaru.

Där åt vi var sin hamburgare till lunch. Den här auraostburgaren var jättestor enligt mej, så jag lämnade tyvärr kvar ganska mycket.

För oss ett nytt trevligt ställe. Men inget för bisin min, så osäkert om det blir en ny lunch på det här stället. Bisin min vill allra helst ha vanlig husmanskost eller wienerschnitzel, så han håller sig till Bensis.

Nu var vi färdiga med Fredrikshamn och styrde hemåt. I Kotka stannade vi här:

I Jussis jättekirppis är båsen indelade i två sektioner, en där du kan hänga kläder och en med hyllor.

Jag gjorde en hel del fynd, bland annat den här boken. Men, men... det här är tredje delen i en trilogi, så.... ja, nu gäller det att jaga de två första böckerna... men hur ska jag få tag på dem? Och hur kan jag veta om de ens är trevliga att läsa?

Den här kunde jag inte låta bli, för visst måste en liten kille ha traktorer på sommar t-skjortan, eller hur?

Och storasyster kan få ett spel.

Det var det där gula nystanet, som fångade min uppmärksamhet. Egentligen behöver jag inte alls de andra färgerna... hmm... ett riktigt garnfynd, men... 206 gram.

Och jodå, garnpåsen finns nu i frysen. Jag tar inga risker. Få se om jag kommer ihåg den innan bisin min upptäcker den?

Jag fick till all tur syn på de här rundstickorna! Behöver jag dem? Tveksamt, för jag har vare sig virkat eller stickat en endaste en maska idag. Men det här är fina stickor.

En duploambulans var det enda vi hittade i ambulansväg på loppis idag.

Jag hann inte gå igenom hela loppiset, för yngsta sonens telefon ringde. Han behövdes på arbetet, trots att han skulle få vara frånvarande idag. Stackars son, han var inte alls nöjd, för vi hade lite andra planer ännu för hemvägen. Men nu var det bara att hoppa in i bilen och fort köra hem.

Här hemma hittade jag bisin min i sin gungstol. Vi bestämde oss för att köra iväg österut igen, så jag fick ett av mina femtioelva uppdrag utfört. Vad vi gjorde är en helt annan historia. Den får vänta till i morgon, för snart är klockan slagen och midnattsspökena ut på vift.
Som ni kanske förstår så går mina dagar jättefort, så fort att det är svårt att hänga med.

Önskar er alla en fin fredag.

Fem minuters hjärta

Kära vänner, igår blev ni tyvärr utan mitt dagliga inlägg. Det beror på allmän slöhet från min sida, men allra mest på bisin min. Han körde nämligen rätt sent igår kväll iväg till skogen där han skulle tampas med vindfällen. Det har blivit många av dem där i nästyngsta sonens skog, för att rågrannen fällde sina tallar. Det är fråga om torra granar, som passar perfekt till bastuved. De brinner nämligen snabbt. För att värma upp huset behövs björk, ek osv.

Vi har haft underbara ljusa vårkvällar och dem har bisin min passat på att ta vara på. Igår var det dock mörkt innan han äntligen kom hem. Han förstod inte alls att jag var orolig. Det behöver jag inte alls vara enligt honom. Han hade bara bestämt sig för att han måste få färdigt det han tänkt sig innan han återvände hem. Suck! Jo, det är ju bra att han är flitig, men visst skulle han kunna meddela att nu drar hans projekt ut på tiden. Han å sin sida tänkte att jag redan hade lagt mej, för det var ju mitt i natten!

Min oro gjorde att jag hade svårt att koncentrera mej vare sig på handarbete eller skrivande.

I måndags hittade jag ju min låda med virknålar. Det tog jag som ett tecken och lade därför upp en ny virkning.

Igår kväll i min förvirring och oro, rev jag upp alltihopa. Jag tänkte att det här garnet skulle passa till ett annat projekt i stället. Innan jag virkade provlappen insåg jag att det är bäst att läsa igenom beskrivningen ännu en tredje gång. Vilken tur att jag gjorde det! Det visade sig att jag har inte tillräckligt många nystan för den tunika jag vill virka. Gissa om jag ångrar att jag rev upp?
Nå, fyra varv borde gå rätt fort att virka på nytt.
Det är inte alltid bra att vara snabb i vändningarna!

Här i fem minuters hjärta är det endast ett varv. Rolig och snabb virkning. Här döljer hjärtat min lagning på t-skjortan. Jag befarar dock att det uppstår nya hål på de ställena jag har fäst hjärtat i tyget. Borde kanske ha använt ett tygplåster istället. Nå, det är för sent nu! Om t-skjortan inte går att använda som klädesplagg, så får det bli en trasa att torka olja och annan smörja med i hallen! Hur det än blir, så kommer den till nån nytta i alla fall.

Det är lite för kallt ännu för att gå barfota i sandaler, så passa på att delta i Caritas utlottning av ett par Lilla My strumpor. Men skynda er, för idag 21 maj är sista dagen. Lycka till!

Önskar er alla en fin torsdag! 

Vilken lycka!

Tidigt igår morse, så där vid fyratiden, hörde jag hur det gick i vår ytterdörr. Först tänkte jag att jag drömmer nånting. Men ljudet var så verkligt. Jag låg en stund och spände öronen. Jo, visst, nån kom in genom vår dörr. Jag låg och funderade, vågar jag stiga upp? Jag hade redan täcket av mej till hälften, då jag hörde att nån gick i dörren igen.

På darrande ben tog jag mej upp ur sängen samtidigt som jag såg mej om efter ett tillräckligt farligt tillhygge i sovrummet. Att slå med några garnnystan lär nog inte ha avsedd effekt. Det fick bli långa ficklampan, fastän den inte var ideal. Den var för kort, för att inte hamna i närkamp med eventuell(a) skurk(ar).

Försiktigt tassade jag fram till sovrumsdörren, evigt tacksam över att vi inte har knarrande golvplankor. Nog för att det skulle vara romantiskt på något sätt, men...
Ljudlöst öppnade jag sovrumsdörren och kikade försiktigt ut i korridoren samtidigt som jag lyssnade intensivt. Inte ett knyst hördes i hela huset bortsett från frysen och kylskåpet.

Innan jag hann gömma mej öppnades ytterdörren igen. Nån stönade och pustade medan jag alldeles stelfrusen stod kvar på stället. Steg hördes...
– Aj, sidu, väckte jag dej, frågade bisin min, som hoppade upp nästan sju meter i luften då han fick syn på mej i den skumma morgonbelysningen. Han blev skrämd när där stod en blek varelse.
– Äh, åh, nej, stammade jag fram och försökte få mitt galopperande hjärta att stanna. Sånt här kan aldrig vara bra för hälsan.

Bisin min berättade att han från fönstret hade sett hur blåmesens holk hade fallit ner. Han var rädd att de skulle ha haft ungar där och rusade därför iväg ut. Sen behövde han stegen, verktyg osv., för att få upp holken på nytt, därav allt dörrspring. Det visade sig vara tomt i holken, som inte hade utsatts för annan vandalism än att trädet där holken var fastspänd hade växt sig större och grövre. Det hade helt enkelt sprängt fastsättningsanordningen.

Bisin min flyttade lite på holken och fick upp den igen. Igår hade blåmesen hittat hem till sin holk. Vilken lycka!

Idag har jag varit billös. Min egen Adam plåtlåda har som vanligt stått parkerad i västra grannstaden. Den plåtlåda jag vanligtvis förfogar över har å sin sida stått parkerade i Vanda. Här nere vid vår lada skulle jag nog ha kunnat ta en traktor, men vart skulle jag behöva köra iväg en helt vanlig måndag i maj?

Jag har inte gjort så värst mycket idag, bara njutit.

Men vet ni vad? Jo, jag har hittat den, min röda låda med virknålar. Lådan jag redan trodde att var förlorad för alltid. Vilken lycka! Nu kan jag kanske börja virka riktigt på allvar för nu finns här tjocklekar av alla de slag. Vilken lycka! Jag behövde inte ens städa!

Locket är alldeles löst, så jag måste nog hitta på nån sorts gummibandsaktigt, så det håller ihop. Den stora frågan nu är: Var ska jag spara de här virknålarna? Sätta tillbaka lådan på samma plats där jag hittade den?
Jag skulle inte ha hittat virknålslådan om jag inte hade varit på jakt efter tomma förpackningar att paketera in presenter i.

I morse kände jag mej så energisk att jag sprang runt i huset och samlade in kärl lite härifrån och därifrån, så jag fick igång diskmaskinen.

Sen var det dags att dra fram mitt syskrin, en gåva av bisin min. Om ni tror att den här lådan är från Motonet, så tror ni alldeles rätt. Om ni dessutom tror att mitt nålbrev endast är en tygbit med instuckna nålar i, så tror ni också alldeles rätt. Jag borde kanske sy ett nålbrev åt mej?

Här har det blivit hål på en t-skjorta. Det lyckades jag "snörpa" ihop. Men sen blev det stopp. Ska jag virka en blomma? Ett hjärta? En fjäril? Nånting måste jag sy på här, så inte min fula lappning syns! Påminn mej om att INTE fynda kläder på loppis, som nån har satt en nit i!

Önskar er alla en riktigt skön tisdag!

Morsdagspresent

Igår tillbringade jag lördagen tillsammans med yngsta sonen. Klockan nio avreste vi västerut och klockan 18.15 var jag hem tillbaka.

Vi reste så långt borta som till Sankt Karins. Han hade lite ärenden att uträtta där och jag fick följa med som en morsdagspresent, för jag fick bestämma besöksmålen efter lunchen. Det var svåra saker, för vad ville jag göra? Vad ville jag besöka?

– Skulle du kunna tänka dig att bo här, frågade yngsta sonen då vi tagit av från huvudvägen och...
– Jaaa, suckade jag när han körde upp på bron och det här vackra älvlandskapet öppnade sig för oss.
– Men nej, sa jag efter en stund och konstaterade att det är för långt borta från barnbarnen. Själv tyckte sonen att vi var för nära Åbo.

Vi fick rekommendationen att äta på Tsing Tao, så dit styrde vi kosan för att inta lunch. Vi valde buffébordet och sonen var inte riktigt nöjd. Nånting fattades i kryddandet, för det smakade inte riktigt kinesiskt. Själv var jag mest förvånad över fetaostbitarna (ja, ja, salladsost då om man inte får säga fetaost för att den inte är grekisk) i salladen. Och ja, kanske lite förvånad också över de inlagda kryddgurkorna. Har man sånt i Kina?
Stället var populärt, så kanske vi borde ha valt nånting från menyn istället?

Vi hade till all tur parkerat på baksidan av restaurangen. När vi kom ut på framsidan var nämligen "Parkki-Pete" där och lappade vindrutor. Brrr!

Med mätta magar körde vi vidare mot Åbo ungefär fyra kilometer och hamnade här:

I Kaarinan ykköstien kirppis. Här fanns massor, massor, massor och åter massor att upptäcka och fynda. Som ni ser gällde det att ha ögonen med sig, för det fanns grejer nere på golvet och högt uppe på hyllorna. Jag kom hem med:

Farbror Joakim! Redan min tredje sparbössa i min lilla samling! Som nog ska sluta här med tre, tror jag.

Glansbilder, av ingen annan orsak än att de låg så ensamma där i hyllan! Knappast någonting jag ska börja samla på.

En playmobil grävmaskin från 1979! Och jo, det går att gräva med den på riktigt. Bisin min säger att den ska stå här i vår hylla, att jag inte får ge den åt barnbarnen! Han tror att den är värdefull, hmmm!

Tjohooo! Jag hittade tre sådana här roliga presentpåsar. Precis vad jag behöver i början av juni. Visst är de fina, när du liksom på köpet får en pappersdocka?

Bisin min fick den här boken. Den är från Stockholms Gymnasium. Han påstår att han inte har nån nytta av boken då hans händer är så sjuka av allt bilskruvande att han inte har spelat gitarr på evigheter...
Sonen fyndade en gryta åt sig. Och kan ni tänka er, jag köpte inte ett endaste ett garnnystan! Duktigt, inte sant?

Efter loppiset styrde han österut på Åbo motorväg. Dags att ta sig hemåt. Trots att han ville ge mej en upplevelse, så ville jag också ge honom en, så vi stannade här:

Vid Kasvihuoneilmiö. Ett helt otroligt fascinerande ställe.

Här gick vi runt var för sig och bara gapade! Visst skulle det vara häftigt med den där gyllene spegeln här i vår korridor?

Här finns allt från Disneyfigurer och tvål till...

... utekrukor och trädgårdsprydnader.

Och de här dockorna, som ibland höll på att skrämma slag på mej. När jag snabbt vände mej, så trodde jag faktiskt att det stod en människa där.
Kollade inte in andra handarbetsgrejer än stick- och virkböcker. Men köpte inget! Tjohooo!

Eller jovisst, jag köpte den här kassen, så nu har jag ytterligare en projektväska. Och det behöver jag förstås, eller hur?

Innan vi körde vidare hemåt, så tog vi en munkring och lite dricka. Munkringen var jätte stooor och alldeles varm!

Om ni åker så här långt västerut, kan jag varmt rekommendera Kasvihuoneilmiö. Öppet varje dag mellan 10 - 18 och det ligger inte långt från motorvägen.
Jag borde kanske ha köpt den där brunvita kon och placerat ut den här på vår framgård. Skulle ha varit spännande att se hur många som skulle ha ringt polisen och sagt att vi har en ko på rymmen!

Tack till yngsta sonen för en fin morsdagspresent!

Önskar er alla en fin start på den nya veckan!

Rörigt värre

Ni skulle bara veta hur rörigt mitt liv är just nu och det är inte ens mitt eget fel. Nej, det är en massa karlar, som rör till det. Igår kväll hörde jag hur bisin mins telefon ringde. På långt avstånd hörde jag hur han sa: "Jo, hon kan nog komma". Nä, vänta nu här ett tag. Jag kanske inte alls hinner komma någonstans!

Nå, det visade sig vara nästyngsta sonen, som behövde barnvakt åt Lilleman ifall sonen skulle ut i hallen och hjälpa fadern lufta bromsar. Nå, förstås kommer farmor när det är frågan om barnbarnen. Det är ju självklart.

– Nå, är du färdig nu då, frågade bisin min otåligt i morse då jag äntligen kravlade mej ur sängen vid niotiden. Jag muttrade någonting ohörbart. Jag hade ju varit uppe ända till klockan ett på natten, för jag hade förstås tittat på semifinal 2 i ESC, i Basel.

Jag hann just börja fundera på om jag skulle ta med mej en ostmacka till grannbyn och be att få tevatten där eller om jag skulle hinna snabbt kasta i mej frukosten här hemma. Bisin mins telefon ringde. Aha, nu blev det snabba ändringar i planerna. Nästyngsta sonen hade möte klockan 10 och Lillemans mamma skulle hinna hem och ta hand om honom. Mina farmoderliga tjänster behövdes icke.  Bisin min for iväg till grannbyn och började mixtra med bromsarna på min plåtlåda.

Kvart före ett ringde yngsta sonen. Nu var hans möte undanstökat och han var färdig för avfärd. Men, men, bisin min var fortfarande försvunnen. Eftersom ingen av oss ville vara mitt i värsta rusningstrafiken i huvudstan på fredagseftermiddagen, så ringde jag faktiskt undantagsvis till bisin min. Han var hos våra vänner B och S och hjälpte med en plåtbit. Samtidigt hade han testat bromsarna på bilen. Snabbt var han hemma igen och halv två startade vi mot huvudstan efter att ha plockat upp yngsta sonen från grannbyn. Hans bil var nu klar och luftkonditioneringen borde fungera.

Bisin min körde till Varusteleka. Han och sonen gick in i affären medan jag satt ute i bilen och kollade lite på den hundträning som pågick där på parkeringsplatsen. Bisin min kom ut med ett par tyska begnagade arméskodon och två tuber med svart skokräm. Minst två gånger frågade jag av bisin min om han hade provat skodonen. Lika många gånger fick jag ett jakande svar. Bra så, nu har bisin min ordentliga arbetsskor.

Yngsta sonen fick sin bil och körde iväg ensam. När vi befann oss på Ring III:an österut hittade bisin min på att vi åker till Juustoportti i Mäntsälä. Så gjorde vi och blev ordentligt glada när vi märkte att (lunch)buffén var uppdukad ända till klockan 18. Förnuftig affärsidé att hålla igång buffén extra länge på fredagen då "alla" huvudstadsbor söker sig ut till landet. Det var livligt på motorvägen till Lahtis. Motorvägar är tråkiga, så jag somnade förstås i bilen!

Det var riktigt gott med grisschnitzel, ostsås och annat tilltugg.

Till efterrätt var det bärkräm. Svarta och röda vinbär. Bisin min tyckte att här fanns en bismak. Men jag tror att det handlade om att han skulle ha velat ha en sötare kräm. Jag tyckte att den var syrlig och fräsch.

Bisin min tankade och körde sedan hem via Orimattila. Han sa att han hade en överraskning åt mej. I min enfald trodde jag att jag skulle få besöka det nyöppnade Prisma. Men se nej, han körde ut till ett industriområde. Suck! Han skulle bara se om de hade flera såna där häckar att rada ved i.
– Jag behöver bara fyra till, så har vi vinterns ved färdig, sa han. Jag undrar allt jag. Hur kan han veta om det blir en extra kall vinter eller en mild vinter? Han är väl ingen väderspåman?

Hemma var vi igen klockan 19. Roligt med liten pensionärsutfärd igen, men vi borde nog ha haft lite mera stopp om ni frågar mej.

I morgon kan det hända att ni blir utan mitt dagliga inlägg. I morgon ska jag nämligen i väg på en lite längre utflykt med yngsta sonen.

Önskar er alla en riktigt skön lördag. Och vad ni än gör, kom ihåg att rösta på KAJ i morgon kväll.

För många?

I natt sov jag dåligt och vaknade flera gånger av hostattacker. Enligt bisin min var det för många gånger. Han vill att jag genast tar mej till doktorn, men... ja, jag blev ju friskförklarad redan i april då jag var till doktorn. Bisin min tror inte på det där, utan vill att jag tar en andra utvärdering. Nå, få se... hoppas nattens hostande är ett undantag.

Vad jag funderade på var om man kan ha för många tidningar? Jag städade ju bort en hel massa tidningar tidigare i år. Igår fick jag ju två tidningar. Senare på kvällen var jag ett snabbt varv i mataffären och kom då hem med den här:

Jag måste bara ha den! Det skulle vara utmanande och roligt att virka den där sommarklänningen, men... Ja, det finns en stor risk för att den aldrig skulle bli färdig och vem skulle jag virka den åt?

Sen måste jag bara ha den här tidningen, ni ser ju, "Vårens bästa korsordsbilaga"!

Jag har längtat alldeles vansinnigt efter Allers A-korsord. Det tog jag itu med genast vid frukost i morse. Det är härligt om jag kan något av de gula orden, för då blir resten lättare.

I måndags fiskade bisin min upp den här från vår postlåda:

Suuri Käsityö nr 5/2025. Bisin min var surare än en ättiksgurka:
– Du behöver int de där tidningarna. Allt finns ju på nätet, morrade han.
Nåja, det har han delvis rätt i, men... och jo, jo, i höst säger jag upp prenumerationen. Måste skriva en lapp i kalendern, så jag kommer ihåg.

Jag funderade faktiskt om jag skulle sy en sommarskjorta åt bisin min? Jag tycker om det här tyget, tyvärr är risken stor att bisin min inte skulle bry sig om min sömnadsmöda. Han skulle nog använda den som trasor i stora hallen i grannbyn!

Idag på eftermiddagen var jag iväg med yngsta sonen till stan. Han behövde skjuts till mataffären, för hans bil finns ju i huvudstan.

Jag plockade på mej senaste numret av Pirkka-tidningen. Den kostar 0 € om man har K-kortet, så det var ju bäst att passa på, eller hur?
Alltså sex stycken tidningar på fyra dagar! Det är väl nog för många?
Lägg dessutom till att tidningen kom idag i postlådan och att jag plockade på mej gratistidningen Itäväylä igår!

I natt mellan hostattackerna funderade jag på... ja, vad annat än garn?

Var hade jag lagt det andra Lappi garnnystanet? Om jag inte hittar det, får jag inte den andra sockan med Lovisadroppar färdig. Inte för att jag vet om jag ändå får den färdig!

I morse började jag leta på de ställen där jag trodde att nystanet kunde gömma sig. Nix, inget nystan i den där vita kassen. Men, kolla två nystan Isoveli, skulle de räcka till lite tjockare sockor?
Inget nystan i den där blommiga kassen, men där finns Nummigarnet. Inget nystan heller i den stora vita kassen, men hej, där finns några nystan med Violagarn! Nu fick jag verkligen sitta på händerna så jag inte skulle börja på ett nytt projekt!

Till sist tog jag fram min överfulla projektväska. Och vet ni vad? Jo, där längst under alla projekt låg mitt saknade sockgarnsnystan! Vilken lycka. Och tänk, nu hade jag ändå varit riktigt ordentlig. Självklart ska allt garn vara där projektet finns, eller hur?

Så här lite garn blev det över efter att jag fick den första sockan färdig. Jag är fortfarande sur på Novita som krympte nystanen med 50 gram. Om jag skulle ha haft ett 150 grams nystan, så skulle det ha räckt till mina sockor.

Jag lade upp maskor till den andra sockan, men kom inte längre än två varv med resårstickning innan jag slocknade i gungstolen. Det var riktigt skönt att sova sittandes, betydligt mindre hostande.

Onödigt och ohälsosamt, tyckte bisin min om det där lilla extra till kvällsteet. Men jag tyckte det var nödvändigt och riktigt gott. Det är faktiskt flera, flera, flera år sedan jag senast har ätit ett alldeles vanligt wienerbröd. Mums!

Nu återstår att fundera vem jag skall rösta på i ESC semifinal 2. Vem skulle vara minst farlig för KAJ i lördag?

Hoppas att ni alla får en fin fredag!

Huvudstan och stickcafé

I morse steg jag upp förrän jag riktigt vaknat. Det tar på att sitta och glo på eurovisionens semifinal nummer ett till halva natten. Förra året tittade jag inte alls på spektaklet, så i ärlighetens namn vet jag inte ännu hur förra årets vinnare låter! Och kära nån, jag hade alldeles glömt bort hur påfrestande allt det där blinkandet och vrålandet är. Startfältet var rätt mediokert, bortsett då från KAJ förstås. Men roligt att Norge och Island också gick vidare. Jag försökte faktiskt genom VPN placera mej i Norge och rösta. Allt gick bra tills jag skulle hosta upp 100 norska kronor! Sedan tog jag fram telefonen och ESC-appen. Eftersom Finland inte var med i den här första semifinalen fick vi tyvärr inte rösta igår. Jag fick dock 20 röster placerade på KAJ genom att säga att jag hörde till resten av världen. Men sen blev det igen stopp, för nu skulle det betalas med kreditkort och sådana har jag inte nuförtiden. Jag fick ge upp och helt enkelt lita på att norrmän, islänningar, polacker osv. röstar KAJ till final. Och tack och lov, det gick! I morgon kväll får vi finländare rösta och då kan vi göra det via sms. Hoppas att jag klarar av det, för vet ni, jag hade tänkt vara så fräck att jag röstar strategiskt! Alltså på den låt, som är inte är en stark konkurrent till KAJ. Fräckt eller hur? Bisin min tycker att jag är galen, som alls bryr mej om "sånt där dravel".

Sent omsider kom jag i säng i natt och tidigt skulle jag upp i morse. Ända till huvudstan körde bisin min i morse. Ett ynka litet varv hann jag med på min bilvirkning. Vi plockade upp yngsta sonen från huvudstan. Han hade lämnat in sin bil för att få luftkonditioneringen i skick.

På hemvägen avvek vi från motorvägen österut och tog oss till Lindbergs trädgård i Sibbo.

Det fanns amplar i parti och minut. De här hade fått flytta ut.

Vi kom hem med en miljonklocka. Den är mycket tålig och tar inte illa upp om man glömmer bort den ibland. Det bästa av allt, man behöver inte plocka bort de vissna blommorna. Bisin min ville ha en annan blekare färg, men hej, vita blommor mot den vita väggen. Nä, nä, jag bestämde att det skulle vara min favoritfärg. Visst är den vacker?

Inne i växthusen fanns det blommor, örter, grönsaksväxter...

För vår del fick det bli sex stycken pelargoner. Jag ska försöka få dem i balkonglådorna här under fönstren på framväggen. Jag har inte gröna fingrar, så få se nu hur detta slutar.

Vi började få ont om tid, för yngsta sonen skulle vara hemma senast klockan 12, för att hinna delta i ett distansmöte på jobbet. Vi tog en tidig lunch på Herkkules vid motorvägen. Jag valde lökschnitzel. Riktigt gott, men det var så pass tidig lunch att jag inte var hungrig och över halva portionen blev kvar på tallriken. Jag borde ha tagit en sallad istället.

Jag hann vara hemma nästan 1½ timme innan jag körde iväg till stan, för nu var det dags för stickcafé.

Jag drack svart te och åt en bit sachertårta. Bra med dessert efter den tidiga lunchen.

Som vanligt var det härligt att träffa stickdamerna och vi hann avhandla en hel del ämnen, dock inte ESC, för ingen annan än undertecknad hade sett på hela första semifinalen.
Tre av oss stickade faktiskt på lovisadropps sockor . Kul!

Jag kom hem med två Kotivinkkitidningar, som jag fick av U. Tack för dem!

Jag köpte med mej hem tre kakbitar med bär och fick vaniljsås med. Gott och fint att kunna skämma bort karlarna här i huset.

Undrens tid är inte förbi! Jag lyckades få en socka färdig. Nu gäller det börja på den andra och be en stilla bön att jag hittar det andra grå garnnystanet. Om jag inte hittar det, så blir detta en UFO och endast 1½ socka! 🙈

På tal om att hitta, bisin min trodde idag att han hade tappat bort en bilnyckel. Och ändå sa jag klart och tydligt åt honom att nyckeln fanns i min rockficka. Men vad skulle han nu lyssna på mej. Till saken hör att jag var hemma endast en dryg timme innan jag återvände till stan för matuppköp. Och bilnyckeln var fortfarande i min rockficka, för äldsta sonen använde reservnyckeln!

Så, nu har jag igen flängt omkring och inte fått gjort så mycket. Men kanske det inte är så viktigt att jobba hela tiden?

Önskar er alla en härlig torsdag!