Vilken lycka!

Tidigt igår morse, så där vid fyratiden, hörde jag hur det gick i vår ytterdörr. Först tänkte jag att jag drömmer nånting. Men ljudet var så verkligt. Jag låg en stund och spände öronen. Jo, visst, nån kom in genom vår dörr. Jag låg och funderade, vågar jag stiga upp? Jag hade redan täcket av mej till hälften, då jag hörde att nån gick i dörren igen.

På darrande ben tog jag mej upp ur sängen samtidigt som jag såg mej om efter ett tillräckligt farligt tillhygge i sovrummet. Att slå med några garnnystan lär nog inte ha avsedd effekt. Det fick bli långa ficklampan, fastän den inte var ideal. Den var för kort, för att inte hamna i närkamp med eventuell(a) skurk(ar).

Försiktigt tassade jag fram till sovrumsdörren, evigt tacksam över att vi inte har knarrande golvplankor. Nog för att det skulle vara romantiskt på något sätt, men...
Ljudlöst öppnade jag sovrumsdörren och kikade försiktigt ut i korridoren samtidigt som jag lyssnade intensivt. Inte ett knyst hördes i hela huset bortsett från frysen och kylskåpet.

Innan jag hann gömma mej öppnades ytterdörren igen. Nån stönade och pustade medan jag alldeles stelfrusen stod kvar på stället. Steg hördes...
– Aj, sidu, väckte jag dej, frågade bisin min, som hoppade upp nästan sju meter i luften då han fick syn på mej i den skumma morgonbelysningen. Han blev skrämd när där stod en blek varelse.
– Äh, åh, nej, stammade jag fram och försökte få mitt galopperande hjärta att stanna. Sånt här kan aldrig vara bra för hälsan.

Bisin min berättade att han från fönstret hade sett hur blåmesens holk hade fallit ner. Han var rädd att de skulle ha haft ungar där och rusade därför iväg ut. Sen behövde han stegen, verktyg osv., för att få upp holken på nytt, därav allt dörrspring. Det visade sig vara tomt i holken, som inte hade utsatts för annan vandalism än att trädet där holken var fastspänd hade växt sig större och grövre. Det hade helt enkelt sprängt fastsättningsanordningen.

Bisin min flyttade lite på holken och fick upp den igen. Igår hade blåmesen hittat hem till sin holk. Vilken lycka!

Idag har jag varit billös. Min egen Adam plåtlåda har som vanligt stått parkerad i västra grannstaden. Den plåtlåda jag vanligtvis förfogar över har å sin sida stått parkerade i Vanda. Här nere vid vår lada skulle jag nog ha kunnat ta en traktor, men vart skulle jag behöva köra iväg en helt vanlig måndag i maj?

Jag har inte gjort så värst mycket idag, bara njutit.

Men vet ni vad? Jo, jag har hittat den, min röda låda med virknålar. Lådan jag redan trodde att var förlorad för alltid. Vilken lycka! Nu kan jag kanske börja virka riktigt på allvar för nu finns här tjocklekar av alla de slag. Vilken lycka! Jag behövde inte ens städa!

Locket är alldeles löst, så jag måste nog hitta på nån sorts gummibandsaktigt, så det håller ihop. Den stora frågan nu är: Var ska jag spara de här virknålarna? Sätta tillbaka lådan på samma plats där jag hittade den?
Jag skulle inte ha hittat virknålslådan om jag inte hade varit på jakt efter tomma förpackningar att paketera in presenter i.

I morse kände jag mej så energisk att jag sprang runt i huset och samlade in kärl lite härifrån och därifrån, så jag fick igång diskmaskinen.

Sen var det dags att dra fram mitt syskrin, en gåva av bisin min. Om ni tror att den här lådan är från Motonet, så tror ni alldeles rätt. Om ni dessutom tror att mitt nålbrev endast är en tygbit med instuckna nålar i, så tror ni också alldeles rätt. Jag borde kanske sy ett nålbrev åt mej?

Här har det blivit hål på en t-skjorta. Det lyckades jag "snörpa" ihop. Men sen blev det stopp. Ska jag virka en blomma? Ett hjärta? En fjäril? Nånting måste jag sy på här, så inte min fula lappning syns! Påminn mej om att INTE fynda kläder på loppis, som nån har satt en nit i!

Önskar er alla en riktigt skön tisdag!