Att lyxa till det lite

Finns det något skönare än att få inta frukosten lååååångsamt och med ett Allerskorsord som sällskap?
Svar: Nej! Så idag passade jag på och inspirerad av dotterns frukostfoto i vår WhatsApp-grupp visar jag här min frukost även om det nu lackar mot kväll:

Två köpta semlor (frallor) med ost, paprika och vindruva på, liten burk yoghurt, som enligt reklamen ska hålla kolesterolet i skick (vete sjutton om den gör det?), min fina Nalle Puh mugg fylld med muminte och så grapefruktjuice samt lite extra vindruvor. Som kronan på verket, Allers Storkorsord med fem ugglor! Och utan att vilja skryta kan jag till min förvåning konstatera att jag klarade det hela ganska bra. Det som behöver googlas är två orter, den ena i Värmland och den andra nånstans opreciserat i vårt västra grannland.
Det är ju viktigt med morgongymnastiken, inte sant? Ingen har sagt om det skall vara hjärngymnastik eller något annat...

I morgon kan jag också lyxa till frukosten lite. Under vardagsmorgnar finns inte den chansen för då gäller det att fort få sig i ordning och iväg till jobbet.

Jag har varit på mitt "fritidsjobb" idag, men också hunnit sticka lite på det högra framstycket. Det ska vara rätstickning en bra bit och det borde jag ju klara. Men gissa vad som hände? Jo på halva varvet hade jag stickat slätstickning istället. Nu får jag lov att sticka bakåt några varv. Mummel, mutter...

Ha nu en riktigt skön lördagskväll.

Själv tänker jag se på Star Wars-filmen Revenge of the Sith, trots att morfar i huset inte alls gillar den idén. Han får sitta i köket och glo på dumburken där. I reklampauserna hinner jag ju sticka många varv om det blir för spännande i filmen.

Så var det fredag igen

Vet ni vad jag har gjort idag?
Nå, jo förstås undervisat, men sedan, sedan begav jag mej till stora mataffären i grannstaden och förhandsröstade i presidentvalet. Det ni! Smidigt och behändigt när jag nu ändå skulle ha jäst och bara skulle in och ut i affären.
Jag plockade morötter, frukt, bröd, yoghurt, mjölk osv. i kundkärran.

Och när jag äntligen kom hem och började packa upp. ARGH! Ingen jäst! Nu kan jag jag ju inte baka. Tur att jag köpte bröd i alla fall. Måste väl ta mej till en mataffär imorgon igen. Suck!

Kolla vad jag hade med mej för mellanmål till jobbet i måndags! Nöden har ingen lag, vet ni. Det var tomt i skafferiet och ingen ätbar frukt fanns, så då lånade jag lite från lilla M:s förråd. Ingen fara hennes mamma gav lov och dessutom har jag ju inhandlat dem riktigt själv så...
Ikväll kan jag fortsätta på samma linje, för lilla M lämnade kvar sin halvfulla burk i vårt kylskåp igår.

Och nej, jag åt inte vid datorn om ni nu tror det.

För övrigt är kvällens plan solklar: Sticka och lägga mej tidigt. Det låter väl bra?

Två flickor på besök

Idag har vi haft två flickor på besök här. Själv har jag slirat på hala vägar till kursplatsen vid kommunens norra gräns.

Lilla M slirade å sin sida iväg så sockorna blev efter. Nu går det inte längre att hålla henne på matbordet. Blixtsnabbt snurrar hon runt, så nu får hon nöja sig med att ligga på golvet.

Hennes moder for fram som en virvelvind och städade ett köksskåp. Hur jag skall kunna baka med dessa få ingredienser vet jag inte. Och detta lär ska fortsätta, för dottern hotade komma tillbaka och ta itu med de andra skåpen. Så jag kommer att bli tvungen att bunkra upp med det snaraste. Ack ja...

Men härligt att få hålla om lilla M. Hon är så ljuuuuuvlig!

Inte röra vågen

- Vad håller du på med, frågade morfar i huset häromsistens.
- Öh, ingenting, stammade jag fram och hade svårt att låta oskyldig.
- Du väger väl inte garn, fortsatte han och spände ögonen strängt i mej.
- Öh....
- Du rör inte vågen, sa han och pekade strängt på hushållsvågen.
- Men...
- Den ska jag ha när jag väger spaghettin och jag vill inte ha nåt garnludd i maten.
- Men...

Självklart måste jag få röra vågen. Jag hade ju endast ett garnnystan kvar och skulle ha ett vänster framstycke och ett höger till den lilla jackan jag håller på att sticka. Varenda kotte fattar ju att jag måste nysta om och göra två lika tunga små nystan. Varenda kotte fattar ju det, förutom just då morfar i huset.

Till all tur har jag en egen våg i den rätta färgen!

En fin digital våg, som kan omvandla mjölk till vatten. Nej, vänta nu, här finns alltså en konverteringstabell ifall jag skulle vilja baka enligt engelskt eller amerikanskt recept.
Frågan är bara: Vågar jag lita på den här vågen?

Fort, nu är morfar i huset ute i snösvängen, så nu passar jag på att kontrollväga med hushållsvågen. Schhh... säg inget åt honom.

Och sedan, sedan vet ni ska jag sätta mej ner i stickfåtöljen och njuta av en god bok. Stickningen får ligga ikväll.

Så glad, så glad

Beklagar att ni blev utan mina bloggskriverier igår, men det hjälps inte. Höll på ända till midnatt och jobbade och sedan stupade jag i säng. Till saken hör att jag kom hem först vid 21-tiden, så det blev lite knappt då jag skulle både skriva möteskallelse, besvara e-post, förbereda kurser och...
... och tja, nu är det snart midnatt igen...
MEN
jag måste bara få skriva om hur glad, så glad jag är. Sickan ringde mej idag: Det är nu 36 anmälda till sticklägret!!! Jippiiii! Skall bli så superduper roligt att träffas, sticka och prata och lära sig nytt och... ååååh, så jag längtar. Skulle det nu fort bli den 10 februari!

Min stickkorg är redan packad och klar!

Och nu mitt i min glädjeyra: Ett STORT TACK till alla er som läser min blogg. Vetskapen om att ni finns och läser gör det roligt att skriva och då får det allt bli midnatt innan jag kryper ner mellan lakanen, om jag inte hinner blogga i vettig tid.

Bara för att...

... ja bara för att jag kan, så svängde jag ihop en smörgåstårta på fredagskvällen och garnerade den igår morse.

- Är du inte riktigt klok, frågade den äldsta då han anlände igår och jag ivrigt visade vilken överraskning, som väntade honom i kylskåpet.
Sedan hoppade vi båda jämfota av förtjusning. Här skulle minsann kalasas!

- Har det hänt nåt, undrade dottern efter fotot från WhatsApp.
- Varför lagar du smörgåstårta nu?
Ja, varför? Nå, för att den äldsta fick i julklapp ett presentkort med fri tillgång till smörgåstårtor under detta år. Och nu var det ju hans första besök hos mor och far år 2018. Bara för att det var så, så blev det en liten smörgåstårta.
Och bara för att jag behövde bli av med lite rödbetssallad, så blev det smörgåstårta. Det är ju ett bra sätt att rensa ut i kylskåpet. Man behöver bara se till att man har lämpligt bröd hemma. I den här använde jag rostbrödsskivor.

Till middag blev det sedan mos och ugnskorv för i minstingens presentkort står det att han har fri tillgång till mammas mat under år 2018.
Han blir för övrigt rejält bortskämd här, för brorsan i grannbyn, som han övernattade hos, serverade nybakta scones till frukost.
 
Mitt på dagen idag återvände den äldsta och den yngsta till huvudstadsregionen. Den äldsta med en bit smörgåstårta och lite annat smått och gott från kylskåpet. Den yngsta enbart med bröd, för han ville inte ha nånting annat.

Och nu, nu borde jag slita morfar i huset från tv:n och världscupen i skidskytte. Vi skall åka iväg till min hulda moder med den sista biten av smörgåstårtan, så den inte far illa. Morfar i huset äter inte sådant där, som man inte vet vad innehåller. Och då passar ju smörgåstårta inte alls in i hans diet!

Hjärtsockorna levererade

Jippiii! Idag hittade hjärtsockorna hem till väst. Glad att leveransen fungerade här från öst.

Och se så perfekt de sitter. Tänk att jag klarade av att sticka dem färdigt! Jag är lika glad som mottagaren. Gissa vem, som har snyggaste sockorna i västra Nyland?
Och apropå det, fotot är inte mitt, jag "lånade" det från WhatsApp!

Home is Were...

- Du är envis som synden, brukar morfar i huset ibland gruffa. Hur envis synden är vet jag inte och för det mesta är jag nog verkligt smidig och medgörlig. Ibland lite för mycket till och med.

Men inte gav jag ju i december upp efter endast två hjärtförsök. Nej, jag försökte ännu en tredje gång:

Modell: Home is Were... modell från Drops

Garn: Yllegarnsrester

Åtgång: 6 g

Virknål: Nr 3½

 

Som ni ser, så blev det inget hjärta den här gången, utan det stannade vid en ruta! Och så får det bli ett tag framöver för nu är det ju långt till julen och december.

De lila babytofflorna har försvunnit idag. Hoppas att de hittade ett bra hem!

 

Rejoice i ylle

Skam den som ger sig tänkte jag om mitt snöpliga bomullshjärta och grävde fram röda yllegarnsrester istället.

Men inte blev jag nöjd nu heller!

Modell: Rejoice, modell Drops

Garn: Yllegarnsrester

Åtgång: 1 g

Virknål: Nr 3½

 

Och minus ett gram känns ju liksom ingenstans i min tabell. Även detta hjärta hamnade i den där stora plastlådan med omöjliga alster.

Rejoice

I början av december förra året kom jag på den fantastiska idén att jag skulle virka nånting litet till varje julpaket. I början av december alltså. Det förstår ju var och en att det är alldeles för sent!

Jag grävde i restgarnsburken utan framgång och fick sedan ta till Kajsa Warg-metoden = Man tager vad man haver och då blev det så här:

 

Modell: Rejoice, modell Drops

Garn: Bomullsrestgarner

Åtgång: 4 g

Virknål: Nr 3½

 

Minimal bantning, endast -4g, men många bäckar små blir en stor å, inte sant?

Hjärtat gick snabbt att virka, men jag var inte alls nöjd med resultatet. Mummel, mutter...

 

I stickcaféet var förstås alla vänliga och sade att hjärtat visst dög. Men det åkte ändå in i stora plastlådan, som innehåller alster jag inte vet vad jag skall göra med. Håhåjaa...

Men river gör jag nu inte, så det så.

Kom med på stickläger!

Du har väl inte missat att regionens första stickläger arrangeras den 10 - 11.2.2018 på Kuggom traditionscentrum (adress: Folkhögskolevägen 16, 07945 Kuggom)?
Visst har du redan anmält dig?
Du får sticka vad du vill eller lära dig nya tekniker, byta garn eller halvfärdiga arbeten i byteshörnan, hitta mönster och annat stickigt eller virkigt på nätet, handla garn och tillbehör från teeteeShop, som finns på plats och framförallt umgås och trivas med likasinnade.

Anmäl dig senast den 15.1. till Sickan Nybondas: sickan2612@gmail.com 
eller per telefon 050 5618 613.

Lägret pågår alltså i dagarna två från kl 10 till ca 18. Deltagaravgiften är 50 € och i den ingår mat och kaffe.

Vi ses på sticklägret, inte sant?

En virknål är bra att ha!

Tjolahopp! Idag var jag första dagen på jobb efter jullovet. Kändes lite ovant, men gick bra. Jag klarade mina fyra första lektioner. Det ni! Sen hade jag ett möte där jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Håller tummarna för att det blir bra ändå och att allting går som planerat!
Imorgon blir det sen full dag och nu borde jag bestämma mej för OM jag alls skall dela ut skriftligt material eller om... håhåjaa... I den digitala världen förändras allting så snabbt, så det är nog inte lönt att kopiera upp en massa papper. Hmmm...

Och nu mina vänner, låt mej servera en avskräckande sedelärande historia om vad som kan hända när man inte gör som man borde. Och jag varnar er, läs inte längre nu om ni har känsliga nerver.
Skratta åt mej får ni göra, men ja efter moget övervägande publicerar jag denna hemskhet med hopp om att ni är betydligt förståndigare än undertecknad.

Det var i lördags det hände. Dagen hade varit extra fin med lilla M på överraskningsbesök.
Plötsligt började det klia infernaliskt i mitt vänstra öra. Då tog jag en bomullspinne.

Jag vispade frenetiskt runt med den för att bli av med kliandet.

KNÄÄÄKS, sa det och jag kände hur någonting knäcktes. Kära nån, hade jag lyckats söndra någonting i örat. Fort ut med pinnen för att kolla om det börjat blöda.
Milda makter! Toppen på pinnen var försvunnen. Borta helt och hållet. När jag kände efter i örat, så där fanns den. Men inte nådde jag den så jag skulle ha fått ut den.

Just när jag skulle börja ta till det grövre artilleriet knackade det på dörren och våra bastugäster anlände. Jag vågade inte knysta ett ord om min prekära situation åt någon. Kände mej så generad och framförallt dum. För visst hade jag ju redan i skolan fått lära mej att man INTE ska peta sig i öronen med bomullspinnar.
Men det var så dags nu. Att toppen skulle gå av hade jag inte ens kunnat drömma om.

Jag satte mej alltså lugnt ner och stickade och var minst sagt disträ i umgänget. Så fort gästerna försvann ner i bastun väste jag åt morfar i huset:
- Kom hit fort. Du måste hjälpa mej. Var har du din pannlampa?
- Va e de nu? Va ha du nu åter gjort?
- Det är katastrof! Jag har en topp i örat, sa jag.
- Men hur fick du dit den?
- Nå, den jäkeln brast.

Morfar i huset tog till all tur det hela på allvar och jag litade på honom till 100 %. Det han inte klarar av, klarar ingen annan heller. Han är praktiskt lagd, men det här var knepigare än vanligt.
- Vi har inte en sån där pincett, som vi skulle behöva, konstaterade han.
- Har du en tunn virknål, frågade han förhoppningsfullt.
- Joooo, svarade jag och skuttade iväg till hobbyrummet och började leta i min burk med virknålar.

Och där hittade jag en virknål med nummer ett.
- Sitt riktigt stilla nu, sa morfar i huset bestämt. Han lyste med lampan i mitt öra och försökte försiktigt, försiktigt lirka ut bomullstoppen. Men se nej!
- Det går inte, sa han.
- Jag är rädd att göra dej illa. Vi får försöka med nånting annat. Nu far toppen bara längre in.
- Om du suger då, sa jag med liten ynklig röst.
- Har vi sugrör hemma, fortsatte jag.

Morfar i huset letade och fann.

Han sög och sög och hur han än sög hände inget annat än att jag började fnittra, för det kittlade så.
- Det måste finnas nåt annat sätt, sa morfar i huset.
- Du får prova själv, fortsatte han och gav mej den tunna virknålen.
Och jag virkade och virkade i örat, men inget hände.

- Vänta jag vet, sa morfar i huset och försvann.
Sen lindade han dubbelsidigt tejp på virknålen nummer 1,25.

- Se om det här fungerar.
Och jag virkade med förnyad iver, men fortfarande satt bomullstoppen som fastklistrad i mitt öra.
- Det borde kanske vara nånting ännu klibbigare. Månne det sku fungera med kåda? Jag kan...
I samma stund hördes steg i källartrappan.
- Tyst, inte ord, väste jag åt morfar i huset.

När gästerna hade gått tyckte morfar i huset att vi skulle pröva på nytt och han lindade dubbelsidig tejp runt halva virknålen och uppmanade mej att försöka. Vid det laget hade jag gett upp och tänkte nästan att jag nog måste gå till doktorn så fort det blev vardag igen. Men, det där är knepigt för vart skulle jag gå? Jag har tyvärr ingen husläkare så... 
Men alternativen? Försöka på nytt förstås!
Och nej, inget hände heller med den nya lindade virknålen. Bäst att låta det hela bero.

Jag ringde min hulda moder ifall hon visste om någon dunder huskur.
- Du kan sätta vätesuperoxid och koka ut bomullen, sade hon.
- Men det är ju förbjudet, sa jag helt förskräckt.
- Jag har inte sånt hemma heller.
- Jag har, men det är gammalt. Du får fara till apoteket imorgon, försökte hon trösta. Eftersom hon känner mej visste hon att det inte är lönt att tala om läkarbesök.

På kvällen satte jag mej ner och stickade och såg på Star Wars-filmen. Men jag hade svårt att koncentrera mej. Så i en reklampaus steg jag upp och hämtade den tunna virknålen, för det bara måste gå att få ut styggelsen från mitt öra.
Och jag virkade och virkade och virkade. Till sist lyckades jag på något sätt komma in bakom bomullstoppen så mycket att jag fick den pressad utåt och kunde med fingrarna dra ut den.
Ååååh, vilken glädje!
En virknål är bra att ha! Verkligt fint verktyg i det här fallet.
 

Äntligen fick jag bort den där dumma, dumma toppen av bomullspinnen. Nu har jag gömt alla husets bomullspinnar och det är strängt förbjudet att använda dem till annat än att putsa kameralinsen med. Så det så!

Och låt nu detta bli en varnande historia för envar: Stick aldrig in något i era öron. Låt dem bara klia. Det går nog om sen.

I mataffären

I torsdags var jag iväg och fyllde på förråden. Det går ju inte an att ha ett tomt kylskåp, eller hur? Så jag fick snällt uppoffra mej och vandra mellan gångarna och plocka i kundkärran lite baslivsmedel. Medan jag motvilligt vandrade omkring där började jag fundera: Hur kommer det sig att bybutikerna klarade sig förr i världen? Jag menar, det fanns ju mindre mängd pengar då och på landet var man ganska långt självförsörjande med eget mjöl och egen mjölk? Man bakade sitt bröd själv och gjorde sin fil på somrarna. Man hade hushållsgris, höns, köksträdgård, syltade och saftade och stod i. Ändå fanns det hela tre bybutiker där jag växte upp. I dagens läge när allting inhandlas och det finns mera pengar att röra sig med, så klarar sig inte bybutikerna. Varför? Var har det gått snett? Är det partiaffärerna, som ställer krav och villkor? Eller har de stora kedjorna monopol? Eller är det så att alla paragrafer om hur man får hålla livsmedel till salu osv., har tagit kål på möjligheterna att klara sig? Eller är det så att ingen vill jobba så som man gjorde förr i världen? Nu är det internet, som gäller och på grund av all social media har ingen tid att vara företagare?
Även om det tar emot, så skulle jag ha lust att säga: "Det var bättre förr". Visserligen var det fattigare, men det fanns liksom möjligheter och plats för alla. Och framförallt så gick allting i sävligare tempo och man hade trots slitsamt knegande, mera tid för varandra. Det gick att tala bort en stund i post- eller bankkontoret. Det var inte tal om att rusa på med andan i halsen, som idag. Ja, om man nu ens hittar ett postkontor eller bankkontor, som är öppet.

Kanske någon tycker att det är bättre nu med stora butiker, som har öppet dygnet runt. Igår var det ju trettondagen och mataffärerna här i stan hade öppet till kl 21! Det är ju inte klokt! Med tanke på det, så borde ju människor inte alls ha bråttom idag då det går att handla precis när som helst, nästan. Förr var det annat när affärerna var stängda till helgen. Då var du tvungen att ha framförhållning och planera dina inköp i tid. En annan sak, som säkert också var bättre var ju att du hade dina kontanter och när pengarna var slut, så var de slut. Du kunde inte vifta med något kreditkort då, utan fick lov att lämna bort det som inte var absolut nödvändigt för överlevnaden. Så det var nu inte tal om att köpa lemonad eller godis varje dag, så som nu. Allt du har lust till i matväg kan du köpa genast.

Så där gick mina tankar i mataffären och innan jag visste ordet av hade jag gjort min runda och hamnade, hemskt nog, framför tidningshyllan.

Och där hittade jag den här tidningen. Om ni tror att jag föll för det rosa oket på den där gråa tröjan, så tror ni helt rätt. Tröjan är förresten virkad.

Jag gillar den här tidningen, Kauneimmat käsityöt (De vackraste handarbetena). De har också ny fräsch layout. Jag tycker att den fungerar riktigt bra. Och jag gillar att här finns mönster till virkade dukar.

Redan på första uppslaget hittade jag den här intressanta filten. Stickad med rundstickor nr 35!!! Tänk så snabbt det skulle gå. Två kilo garn har det gått åt här. Det skulle bli en rejäl garnbantning det! Sen kom jag på att jag har inte det där megatjocka garnet och jag vet inte om jag skulle vilja sticka med tredubbelt garn för att komma upp till den där tjockleken. Och nytt garn köper jag då inte!

Och kolla, det är inte enbart jag som gör tossor. Visst är jag trendmedveten, inte sant?

Stiliga herrar finns det också i den här tidningen. Hmmm, borde jag...

Den här flickkoftan hittas med exakt samma mönster i Kotiliesi Käsityö-tidningen. Vet inte riktigt vad jag skall tycka om det. Modellen är fin och kommer från Sandnes garn i Norge. Och det spinneriet fyller 130 år i år.

Hon var här!

Vilken lycka! Hon var här idag! Kom som en överraskning, en trevlig sådan. Mönstret från igår upprepade sig. Och det finns fortfarande inget ljuvligare än att vara barnvakt åt lilla M. Inte ens fast jag behövde byta en tyngre blöja denna gång.

Tidig eftermiddag åkte dotterdottern och dottern hem till sitt. Kvar blev lilla M:s täcke, som hon brukar ligga på. Och så hennes kompisar Pingu och Kossan. Bägge mjukisdjuren är egentligen mina, men självklart får lilla M ha dem så mycket hon vill.
Här hos oss så sjunger vi inte alls Du får int na. Så det så!

En insats

Oj, vart har den här fredagen rusat iväg? Nu har jag inte alls hunnit med igen och vet ni varför? Jo, för att vi har haft två rara gäster här idag, dottern och dotterdottern. Hela dagen har de förgyllt för oss. Och vi fick igen vara barnvakter åt lilla M medan modern var iväg till sin lillebror i grannbyn.

Och finns det något bättre än att få umgås med världens ljuuuuuuvligaste lilla varelse?
Nej, absolut inte! Nu går jag omkring och gnolar: "Du har gjort min gråa värld till guld igen", alltmedan morfar i huset blänger misstänksamt på mej. Tänk så lite det behövs för att en regntrist fredag skall bli fylld av solsken.

Vi har dessutom fått goda nyheter från minstingen, så livet ler så här på fredagskvällen och bra så, för hur skulle man annars orka, så här i oxveckorna. I synnerhet, som det här är jullovets sista lediga dag. I måndag börjar undervisningsjobbet igen. Det ser jag förstås framemot. Få se hur många kurser, som blir av nu på vårterminen. Spännande...

Det var inte enbart garn vi kom hem med från den härliga bjudningen i onsdags. Nej, vi fick också en gul insats. Den kom genast idag till användning.

Lilla M, hennes mor och morföräldrar tackar så hjärtligt!
 

Fin och farlig bjudning

Oj, vet ni, igår kväll körde morfar i huset och undertecknad norrut. Vi var iväg på en fin och farlig bjudning! Men framförallt trevlig.
Ni skulle ha sett kaffebordet! Värdinnan hade slagit på stort och bjöd både på tacopaj och på skinkpaj. Så gott, så gott. Till efterrätt vankades rulltårtsbakelser, jultårtor, torrkaka och pepparkakor. Gissa om vi var proppmätta när vi steg från bordet. Kvällen inleddes med varm glögg och det passar ju utmärkt i de här småruskiga tiderna.

Det bästa med kvällen var förstås sällskapet och så att man fick ha sin sticksöm med sig! Den hade jag förresten med också på dagens möte och hej, vad fort mötet gick då jag hade nånting för händer.

Det farliga med bjudningen var det att jag kom hem med en hel plastkasse full med garn!!!! Ack och ve. Dit rök mitt bantande. Och då var jag ändå så klok att jag som värdinnegåva gav bort 2 nystan Fabel sockgarn. Det blev glädjande -100 g i tabellen!

Förstås skulle jag ha kunnat tacka nej. Och det borde jag ju ha gjort med tanke på morfar i husets plågade min, men...

... hur skulle nu jag kunna tacka nej till sådant här mjukt Sofil Susie mohairgarn från Frankrike? Nä, förstås kunde jag ju inte göra det, för min första tanke var: Det blir en tröja åt X. Så jag tackade ja till dessa mjuka härliga nystan och nu visar det plötsligt +380 g i min fina garntabell.

Och inte kunde jag heller avstå från de här 12 nystanen med Roma, bomulls-viskosblandning från Tyskland. Det är ju precis min färg! +600 g i tabellen, som nu har svällt ut till 20 459 gram!! Ack ja, det här ser inte alls bra ut. 
Huh, nu blir jag smått stressad.

Jag hade som sagt min stickning med mej. Två ärmar i slätstickning är på gång här.

Ett stort TACK till vårt trevliga värdpar. Vi ska absolut göra om det.

Igår kväll övergav jag Claes och gick istället och lade mej med den här tidningen:

Årets första tidning, som hade dykt upp i postlådan. Dom har ändrat layouten på tidningen och jag vet inte precis om det är till det bättre eller sämre.
Till all tur blev jag inte sådär jätteupphetsad över modellerna, så inga sömnproblem här inte.

Det enda som jag så där omedelbart fastnade för var de här sockorna. Tidningen skall börja ha minst ett sockmönster i varje nummer. Låter ju bra, inte sant?

Lila stickade babytofflor

På årets första dag, alltså i måndags, fick jag färdigt ett litet projekt:

Modell: Stickade babytofflor, modell 35 från Novita 4/2016

Garn: Nordic wool från Novita

Åtgång: 26 g

Stickor: Nr 4

 

Så skönt med ett litet projekt, som blir färdigt. Tror att jag en tid skall hålla mej till sådant. Endast små projekt!

 

Om ni tror att tofflorna är stickade åt lilla M får ni tänka om. De är alldeles för små för hennes fötter. Det är en annan baby, som ska få dem och vill inte den mamman ha dem får hon returnera dem och så får de i sinom tid bli dockkläder.

Igår kväll vågade jag inte se på TV före läggdags. Sådant kan ju få ödesdigra följder. 

Nej, jag lade mej med Claes Andersson istället och hans bok Mina tolv politiska år. Den är så torr att det riktigt knastrade i sängen och många sidor orkade jag inte läsa innan jag slöt ögonen. Vet inte riktigt vad jag ska säga om boken annat än att det är ett stycke nutidshistoria och att det finns mycket mellan raderna, som han inte alls skriver om. För att han är snäll? Eller för att han inte ville skapa sensation? Han är ju ändå utbildad psykiater, så det finns en hel del mekanismer han känner till. Realpolitiken kom nog som en chock för den idealistiska 1960-tals radikalen. Det är inte lätt när verkligheten krossar vallöften och man får kompromissa i regnbågsregeringen.

Jag vaknade redan klockan fyra i morse och var på hugget. Man ska alltså inte sticka provlappar på kvällen heller, för då blir man så ivrig på morgonnatten. Jag tvingade mej att sova lite till innan jag klev ur bädden. Idag har jag fått två stora arbetsgrejer undanstökade så det känns riktigt skönt. Nu kan jag koppla av och bara njuta.

En häftig natt

Åh en sån natt jag har haft. Och framförallt innehållsrik. Inget fel på min sömn, men mitt undermedvetna kom igång på allvar och mina drömmar var smått bisarra.

Suddigt och med lite hopp hit och dit så drömde jag att undertecknad och min far (frid över hans minne) var ute på en kort tripp. Vi skulle inkassera hyrespengar från trähuslägenheter och det var inte världens lättaste jobb. Vi fick dessutom en massa klagomål på hur vissa saker hade skötts och jag fick förklara varför vi inte kunde förbättra de gemensamma utrymmena osv. Vi ordnade till och med ett möte med hyresgästerna och då satt jag tätt intill min far, som hade jeans på sig!!! I verkligheten klan jag inte minnas att han någonsin skulle ha använt såna benkläder.

Sedan fick vi reda på att en flicka höll höns i närheten av sin lägenhet, så vi måste bege oss dit och reda ut saken. Då såg det ut som skullbron och jordkällaren från mitt barndomshem. Flickan grät och var förtvivlad, men jag vet inte riktigt hur det hela slutade för i nästa sekund var jag redan på min forna gårdsplan i grannbyn. Och där kom en gräddvit och röd limousine körandes. I den satt Auli Henriksson, journalist på Loviisan Sanomat, samt några andra damer. De hade jättebråttom och överräckte ett pris, som jag hade fått för arbete inom humanitära hjälpinsatser. Jag hann knappt säga tack innan limousinen sakta gled vidare.

Därefter hoppade drömmen till hörnkammaren i vårt före detta hus. Där gick jag och lade mej och gissa tillsammans med vem?

Jo, en karl jag inte vet om jag så där på riktigt ens är särskilt förtjust i, nämligen...

... självaste Mikael Persbrandt! Jag hade redan somnat när han kröp ner mellan lakanen, så nej, jag kan tyvärr inte rapportera om något kuttrasju i sänghalmen!
Nästa natt återvände han och då hade han med sig en brunett och innan jag ens hann fundera på hur vi alla tre skulle få rum i samma säng, vaknade jag till all tur!
Bilden ovan hittade jag förresten på Aftonbladet.

Ni må tro att jag var rejält omskakad då jag klev ur sängen. Känslan från drömmen dröjde sig kvar ända in på förmiddagen och jag fick svårt att koncentrera mej på diverse jobbsaker.
Och är det nu inte det jag alltid har sagt? Man ska inte se på tv före läggdags. I synnerhet inte om man har lika livlig fantasi, som undertecknad. Igår kväll hade jag faktiskt något av en tv-kväll. Det började med att jag såg på Coloroda Avenue del två. Sedan fortsatte jag av bara farten att se på den efterkommande filmen Vita lögner. Där spelade Peter Haber den manliga huvudrollen. Och i filmen spelade ett franskt pensionat en stor roll. 
Högst antagligen kopplade mitt undermedvetna ihop Haber med Beck och Persbrandt som Gunvald Larsson. Tror ni inte att det är så? Eller kan det vara så att jag är utsvulten på kärlek och ungefär första bästa karl, som dyker upp i drömmen duger? Inte gott att veta.

Och nej, jag har inte ägnat dagen åt att grubbla över dessa drömmysterier. Jag har igen jobbat lite och så har jag istället grubblat på nyårslöften. Borde jag avge ett sådant? Eller flera? Och i sådana fall vad? Det där med att sticka minst ett varv per dag blev ju inte så lyckat förra året. Tvärtom, jag har inte stickat så lite på evigheter. Jag kunde förstås lova någonting vitt och brett, typ: "Jag ska bli en bättre människa". Men det är nog för allmänt och målet går ju inte att mäta. Nej, det behöver nog vara ett löfte av mera konkret karaktär, typ: "Jag ska äta minst en frukt varje dag". Men, hups, igår åt jag inte en endaste frukt om nu inte ananasen i salladen räknas. Jag kunde förstås också lova att tvätta tänderna morgon, middag, kväll. Men, ja det föll också redan igår. Som ni märker, så är det här med nyårslöften inte så lätt, i synnerhet inte om man trampar på i samma gamla spår.
Jag kunde förstås lova att inte bry mig så mycket om strunt och små oförrätter och förargligheter. Ja, och att helt enkelt fortsätta trampa på i positiva skosulor. Låter det bra? Möta dagen med ett leende helt enkelt. Eller låter det där för prutthurtigt?

Och vet ni, det finns mycket att fundera över både allvarliga saker och mindre allvarliga, som till exempel den där textraden: Lyckan vet jag finns hos dig. 
Vem sjunger den? Det låter ju så piggt det där: Woopah oh yeah yeah.
Säger bara det, tack och lov för Youtube. Jag hittade till och med originalversionen! Och tänk Helen Shapiro var endast 14 år gammal när hon gav ut den här singeln. Och tänka sig, hon har haft självaste Beatles, som förband!
Oj, vad man lär sig mycket på Internet. Om det är viktigt? Vet jag inte, men kul är det och bra att vara påläst ifall frågan skulle komma upp om nu nån skulle förbarma sig över mej och spela lite Vem vet mest. Jag är minsann förberedd. Borde jag kanske öva lite på Sveriges län eller landskap ännu?
Men nu just har jag viktigare saker att göra, för det är dags att sticka en provlapp!

Årets första dag...

... har nu hunnit övergå i kväll och jag har drabbats av "ledighetspanik". Vet inte om ni känner till det, men när man har hela dagen fri och ledig och plötsligt ska bestämma sig för vad man ska göra. Då, ja just då, blir det panik. Möjligheterna är oändliga! Ska jag sticka? Virka? Lösa korsord? Läsa? Se på tv? Jobba på datorn? Ringa runt till halva släkten och önska gott nytt år? Sortera i en garnlåda? Gå ut på promenad? Baka någonting gott? osv, osv. 

Som sagt möjligheterna är oändliga. Till all tur föll sådant som diska, dammtorka och tvätta bort direkt. Det är ju ändå en röd dag idag och det måste nog respekteras, inte sant?

Nyårskvällen förlöpte lugnt och trivsamt. Sen eftermiddag och ända fram till 20-tiden tillbringade vi som barnvakter. Lilla M hade hur kul som helst med sin morfar. Han och hon förstår varandra precis, så medan de lekte hann jag sticka några varv i smyg. Sedan blev det min tur att jobba när det var matdags. Morfar ville inte åta sig matandet. Det är alldeles för mycket ansvar för hans del. 

Lilla M klappar i händerna och vi vuxna blir så glada och utropar:
- Oj, vad du är duktig. Vad du kan!
Och sedan börjar vi också klappa i händerna. Då ser hon på oss med stora förvånade ögon och tänker säkert att dom är inte kloka dom där vuxna.

Vi barnvakter hade sådan otrolig tur igår att just när lilla M hade knyst färdigt dök föräldrarna upp. Puuuh, säger jag bara.

Hemma hos oss väntade bastugäster, dvs den nästyngsta med sambo och den yngsta. När badandet var undan blev det hamburgare med diverse plock. Någon efterrätt orkade ingen med.

Det nya året skålades in i god champagne.

Och NEJ, absolut inte får mina fina champagneglas åka in i diskmaskinen. Den här gången är det endast tre stycken som jag behöver diska för hand. Både den yngsta och morfar i huset avstod från drycken.
Vi hade inga egna raketer att skjuta upp, utan kunde njuta fullt ut av grannarnas. Bra så.
Efter midnatt klämde vi ännu i oss hot dogs. Knackkorv hör nyårsnatten till, så utan gick det inte. Dessvärre orkade ingen med potatissalladen eller rödbetssalladen. Ingen dipp och inga chips heller, så den yngsta fick ta hem både dipp, chips och Pommac då han återvände till sitt idag på förmiddagen.

Idag har jag hunnit avsluta gårdagens stickprojekt och så har jag bakat.

Den nästyngsta beställde mockarutor igår, så det måste han ju få, inte sant? Dock meddelade han att han nu är på smala linjen, så rutorna åker in i frysen. Men säg inget åt nån så vet dom inte att det finns! För om dom vet så äter dom upp alltihop. Schhh...