En virknål är bra att ha!

Tjolahopp! Idag var jag första dagen på jobb efter jullovet. Kändes lite ovant, men gick bra. Jag klarade mina fyra första lektioner. Det ni! Sen hade jag ett möte där jag inte riktigt visste vad jag skulle säga. Håller tummarna för att det blir bra ändå och att allting går som planerat!
Imorgon blir det sen full dag och nu borde jag bestämma mej för OM jag alls skall dela ut skriftligt material eller om... håhåjaa... I den digitala världen förändras allting så snabbt, så det är nog inte lönt att kopiera upp en massa papper. Hmmm...

Och nu mina vänner, låt mej servera en avskräckande sedelärande historia om vad som kan hända när man inte gör som man borde. Och jag varnar er, läs inte längre nu om ni har känsliga nerver.
Skratta åt mej får ni göra, men ja efter moget övervägande publicerar jag denna hemskhet med hopp om att ni är betydligt förståndigare än undertecknad.

Det var i lördags det hände. Dagen hade varit extra fin med lilla M på överraskningsbesök.
Plötsligt började det klia infernaliskt i mitt vänstra öra. Då tog jag en bomullspinne.

Jag vispade frenetiskt runt med den för att bli av med kliandet.

KNÄÄÄKS, sa det och jag kände hur någonting knäcktes. Kära nån, hade jag lyckats söndra någonting i örat. Fort ut med pinnen för att kolla om det börjat blöda.
Milda makter! Toppen på pinnen var försvunnen. Borta helt och hållet. När jag kände efter i örat, så där fanns den. Men inte nådde jag den så jag skulle ha fått ut den.

Just när jag skulle börja ta till det grövre artilleriet knackade det på dörren och våra bastugäster anlände. Jag vågade inte knysta ett ord om min prekära situation åt någon. Kände mej så generad och framförallt dum. För visst hade jag ju redan i skolan fått lära mej att man INTE ska peta sig i öronen med bomullspinnar.
Men det var så dags nu. Att toppen skulle gå av hade jag inte ens kunnat drömma om.

Jag satte mej alltså lugnt ner och stickade och var minst sagt disträ i umgänget. Så fort gästerna försvann ner i bastun väste jag åt morfar i huset:
- Kom hit fort. Du måste hjälpa mej. Var har du din pannlampa?
- Va e de nu? Va ha du nu åter gjort?
- Det är katastrof! Jag har en topp i örat, sa jag.
- Men hur fick du dit den?
- Nå, den jäkeln brast.

Morfar i huset tog till all tur det hela på allvar och jag litade på honom till 100 %. Det han inte klarar av, klarar ingen annan heller. Han är praktiskt lagd, men det här var knepigare än vanligt.
- Vi har inte en sån där pincett, som vi skulle behöva, konstaterade han.
- Har du en tunn virknål, frågade han förhoppningsfullt.
- Joooo, svarade jag och skuttade iväg till hobbyrummet och började leta i min burk med virknålar.

Och där hittade jag en virknål med nummer ett.
- Sitt riktigt stilla nu, sa morfar i huset bestämt. Han lyste med lampan i mitt öra och försökte försiktigt, försiktigt lirka ut bomullstoppen. Men se nej!
- Det går inte, sa han.
- Jag är rädd att göra dej illa. Vi får försöka med nånting annat. Nu far toppen bara längre in.
- Om du suger då, sa jag med liten ynklig röst.
- Har vi sugrör hemma, fortsatte jag.

Morfar i huset letade och fann.

Han sög och sög och hur han än sög hände inget annat än att jag började fnittra, för det kittlade så.
- Det måste finnas nåt annat sätt, sa morfar i huset.
- Du får prova själv, fortsatte han och gav mej den tunna virknålen.
Och jag virkade och virkade i örat, men inget hände.

- Vänta jag vet, sa morfar i huset och försvann.
Sen lindade han dubbelsidigt tejp på virknålen nummer 1,25.

- Se om det här fungerar.
Och jag virkade med förnyad iver, men fortfarande satt bomullstoppen som fastklistrad i mitt öra.
- Det borde kanske vara nånting ännu klibbigare. Månne det sku fungera med kåda? Jag kan...
I samma stund hördes steg i källartrappan.
- Tyst, inte ord, väste jag åt morfar i huset.

När gästerna hade gått tyckte morfar i huset att vi skulle pröva på nytt och han lindade dubbelsidig tejp runt halva virknålen och uppmanade mej att försöka. Vid det laget hade jag gett upp och tänkte nästan att jag nog måste gå till doktorn så fort det blev vardag igen. Men, det där är knepigt för vart skulle jag gå? Jag har tyvärr ingen husläkare så... 
Men alternativen? Försöka på nytt förstås!
Och nej, inget hände heller med den nya lindade virknålen. Bäst att låta det hela bero.

Jag ringde min hulda moder ifall hon visste om någon dunder huskur.
- Du kan sätta vätesuperoxid och koka ut bomullen, sade hon.
- Men det är ju förbjudet, sa jag helt förskräckt.
- Jag har inte sånt hemma heller.
- Jag har, men det är gammalt. Du får fara till apoteket imorgon, försökte hon trösta. Eftersom hon känner mej visste hon att det inte är lönt att tala om läkarbesök.

På kvällen satte jag mej ner och stickade och såg på Star Wars-filmen. Men jag hade svårt att koncentrera mej. Så i en reklampaus steg jag upp och hämtade den tunna virknålen, för det bara måste gå att få ut styggelsen från mitt öra.
Och jag virkade och virkade och virkade. Till sist lyckades jag på något sätt komma in bakom bomullstoppen så mycket att jag fick den pressad utåt och kunde med fingrarna dra ut den.
Ååååh, vilken glädje!
En virknål är bra att ha! Verkligt fint verktyg i det här fallet.
 

Äntligen fick jag bort den där dumma, dumma toppen av bomullspinnen. Nu har jag gömt alla husets bomullspinnar och det är strängt förbjudet att använda dem till annat än att putsa kameralinsen med. Så det så!

Och låt nu detta bli en varnande historia för envar: Stick aldrig in något i era öron. Låt dem bara klia. Det går nog om sen.