Suddigt och med lite hopp hit och dit så drömde jag att undertecknad och min far (frid över hans minne) var ute på en kort tripp. Vi skulle inkassera hyrespengar från trähuslägenheter och det var inte världens lättaste jobb. Vi fick dessutom en massa klagomål på hur vissa saker hade skötts och jag fick förklara varför vi inte kunde förbättra de gemensamma utrymmena osv. Vi ordnade till och med ett möte med hyresgästerna och då satt jag tätt intill min far, som hade jeans på sig!!! I verkligheten klan jag inte minnas att han någonsin skulle ha använt såna benkläder.
Sedan fick vi reda på att en flicka höll höns i närheten av sin lägenhet, så vi måste bege oss dit och reda ut saken. Då såg det ut som skullbron och jordkällaren från mitt barndomshem. Flickan grät och var förtvivlad, men jag vet inte riktigt hur det hela slutade för i nästa sekund var jag redan på min forna gårdsplan i grannbyn. Och där kom en gräddvit och röd limousine körandes. I den satt Auli Henriksson, journalist på Loviisan Sanomat, samt några andra damer. De hade jättebråttom och överräckte ett pris, som jag hade fått för arbete inom humanitära hjälpinsatser. Jag hann knappt säga tack innan limousinen sakta gled vidare.
Därefter hoppade drömmen till hörnkammaren i vårt före detta hus. Där gick jag och lade mej och gissa tillsammans med vem?
Jo, en karl jag inte vet om jag så där på riktigt ens är särskilt förtjust i, nämligen...
Nästa natt återvände han och då hade han med sig en brunett och innan jag ens hann fundera på hur vi alla tre skulle få rum i samma säng, vaknade jag till all tur!
Bilden ovan hittade jag förresten på Aftonbladet.
Ni må tro att jag var rejält omskakad då jag klev ur sängen. Känslan från drömmen dröjde sig kvar ända in på förmiddagen och jag fick svårt att koncentrera mej på diverse jobbsaker.
Och är det nu inte det jag alltid har sagt? Man ska inte se på tv före läggdags. I synnerhet inte om man har lika livlig fantasi, som undertecknad. Igår kväll hade jag faktiskt något av en tv-kväll. Det började med att jag såg på Coloroda Avenue del två. Sedan fortsatte jag av bara farten att se på den efterkommande filmen Vita lögner. Där spelade Peter Haber den manliga huvudrollen. Och i filmen spelade ett franskt pensionat en stor roll.
Högst antagligen kopplade mitt undermedvetna ihop Haber med Beck och Persbrandt som Gunvald Larsson. Tror ni inte att det är så? Eller kan det vara så att jag är utsvulten på kärlek och ungefär första bästa karl, som dyker upp i drömmen duger? Inte gott att veta.
Och nej, jag har inte ägnat dagen åt att grubbla över dessa drömmysterier. Jag har igen jobbat lite och så har jag istället grubblat på nyårslöften. Borde jag avge ett sådant? Eller flera? Och i sådana fall vad? Det där med att sticka minst ett varv per dag blev ju inte så lyckat förra året. Tvärtom, jag har inte stickat så lite på evigheter. Jag kunde förstås lova någonting vitt och brett, typ: "Jag ska bli en bättre människa". Men det är nog för allmänt och målet går ju inte att mäta. Nej, det behöver nog vara ett löfte av mera konkret karaktär, typ: "Jag ska äta minst en frukt varje dag". Men, hups, igår åt jag inte en endaste frukt om nu inte ananasen i salladen räknas. Jag kunde förstås också lova att tvätta tänderna morgon, middag, kväll. Men, ja det föll också redan igår. Som ni märker, så är det här med nyårslöften inte så lätt, i synnerhet inte om man trampar på i samma gamla spår.
Jag kunde förstås lova att inte bry mig så mycket om strunt och små oförrätter och förargligheter. Ja, och att helt enkelt fortsätta trampa på i positiva skosulor. Låter det bra? Möta dagen med ett leende helt enkelt. Eller låter det där för prutthurtigt?
Och vet ni, det finns mycket att fundera över både allvarliga saker och mindre allvarliga, som till exempel den där textraden: Lyckan vet jag finns hos dig.
Vem sjunger den? Det låter ju så piggt det där: Woopah oh yeah yeah.
Säger bara det, tack och lov för Youtube. Jag hittade till och med originalversionen! Och tänk Helen Shapiro var endast 14 år gammal när hon gav ut den här singeln. Och tänka sig, hon har haft självaste Beatles, som förband!
Oj, vad man lär sig mycket på Internet. Om det är viktigt? Vet jag inte, men kul är det och bra att vara påläst ifall frågan skulle komma upp om nu nån skulle förbarma sig över mej och spela lite Vem vet mest. Jag är minsann förberedd. Borde jag kanske öva lite på Sveriges län eller landskap ännu?
Men nu just har jag viktigare saker att göra, för det är dags att sticka en provlapp!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar