Det började mitt på dagen då en dam ringde och undrade om jag skött mina åligganden. Öh, hum, mummel, visst hade jag ju gjort det och alla borde ha varit informerade. Nånstans hade det dock brustit i informationskedjan. Sånt händer och är väl egentligen ingens fel om man då inte räknar med att jag borde trippelkolla alla steg på vägen. Kolla så att alla faktiskt är införstådda, inte ta nånting för givet. Suck!
Nå, jag lovade sköta saken så gott det nu går så här i efterskott och informerade informatören.
Sedan rustade jag iväg mej för en färd till stan. Lastade in alla väskor i bilen, satte mej bakom ratten, kopplade fritt, i med nyckeln, vrid och så...
ja så...
...ingenting!
Inte minsta lilla knyst. Aaargh! Vad göra nu? Vågar jag ta far i husets bil? Svårt att fråga honom för han jobbar som dräng på åkern och utan telefon!
Mummel, mutter. Jag måste till stan, ska ju iväg och sätta upp en infolapp och sedan göra en artikel. Hmm...
Jag ringer unga husbonden och han förbarmar sig över mej och skjutsar mej till stan.
Utan bil så missade jag lärarmötet nu ikväll i grannstaden. Buääh!
Men jag säger bara det: Tack och lov för stickcaféet idag, utan den samvaron skulle jag inte ha överlevt. Det är mycket som hopar sig just nu. Och vete fåglarna när far i huset får min bil fixad. Vi hoppas alla att det enbart handlar om att batteriet skall bytas. Om det är nånting annat vete fåglarna när jag hinner få bilen. Ska jag ringa till mr J? Han brukar åtminstone vara snabb och förstår hur vanskligt det är att leva utan bil.
Stickcaféet skulle ju det här handla om. Vi var över tio på plats. En del hade kommit tidigt och gick också därför tidigt. Själv åkte jag hem långt före fem. Fick lift med svärdottern från stan. Så idag klarade jag mej utan bil, nästan.
Och så är det den där givmildheten, som kan göra vem som helst tårögd. Jag fick en kasse med röda kaneläpplen av en deltagare.
Ett ödmjukt tack för alla gåvor jag fick idag. Precis vad jag behövde för att överleva med humöret intakt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar