Home sweet home

Ja, alltså jag är tillbaka safe and sound, som engelsmännen säger, dvs säker och intakt om jag översätter det direkt. Veckan i Chelmsford i Essex gick fort. I ett huj var den över. Programmet var intensivt, såpass intensivt att vi inte ens hann iväg till någon riktig engelsk pub på kvällen. Nej, vi stupade i säng vid 22-tiden lokal tid. Våra kroppar sade då att nu är klockan redan midnatt.

Jag kom hem natten mellan fredag och lördag och har försökt anpassa mej till livet här hemmavid sedan dess. Ingen lätt uppgift. Kappsäcken är uppackad och återlämnad. En del kläder tvättade, men mycket återstår ännu. Det har dock inte funnits överlopps tid för vare sig det ena eller det andra. I dagarna två har jag jobbat i grannstaden med IT för asylsökande. Det programmet fortsätter i övermorgon och i fredag. I morgon har jag min lååååånga dag här i stan, så i morgon kväll blir det inget extra hemarbete, enbart raka vägen i säng.

Idag hann jag iväg till stickcaféet. Härligt, men saknade både stickväninnan B och V. Nu lär det nog inte bli något stickcafé för mej mera i år. Snyft! På nästa års sida är det också jobb som gäller, så inget stickcafé då heller annat än kanske, kanske på sportlovet, få se...

Men alltså, tillbaka till Storbritannien. Lördagen den 8.10 tog jag bussen från stan till Helsingfors-Vanda flygfält, tillsammans med två av mina kolleger. Destinationen var Heathrow. Dit anlände vi på eftermiddagen lokal tid. Dock så pass sent att vår vidare transport tog oss hela tre timmar! Och då talar vi om att ta oss lite på 50 kilometer. Nåja, det var längre från flygfältet i London till Chelmsford. Vi blev tvungna att åka Underground till Holborn, där byta till en annan Underground-linje och stiga av i Newbury. Där äntrade vi bussen, en extra insatt buss för att tåget inte helt enkelt gick på veckoslutet på grund av reparationsarbeten på banan. Vid 19-tiden lokal tid var vi framme och min hyresvärdinna Pat, 74 år, plockade efter lite missförstånd upp mej från tågstationen trots att jag kom med buss!

Jag fick sova tillsammans med Buzz.

Vi hade eget rum, visserligen ut mot gatan, men mitt i natten stannade trafiken av.

Buzz var ett trevligt sällskap, trots att han också hängde i lampan. Han var tystlåten och störde mej inte alls.

Vi hade också egen tv på rummet, men vi använde den aldrig.

På söndagen försökte vi lovisabor att acklimatisera oss och gick omkring på stan. Mina kolleger shoppade loss, men jag hade inget brinnande behov av det. Min stegmätare visade på över 12 000 steg. Inte konstigt att fötterna kändes tunga och trötta.

På måndagsförmiddagen var vi iväg på föreläsningar och fick veta allt om det engelska skolsystemet. Barnen sätts i skolan det läsår de fyller 5 och sedan pågår läroplikten tills de fyller 18 år. Ingen kan stanna kvar utan alla kommer igenom skolan, vare sig de klarat av kurserna eller ej. Lärarna är inte så glada i det systemet för det innebär att det finns elever som kommer ut ur skolan utan att kunna nånting. Varje år kommer den fruktade skolinspektören och då gäller det att ha allting i bästa skick och ordning.

På måndagseftermiddagen tog min kollega och undertecknad oss med buss till ett ställe utanför centrum med många outlets. Här fann vi bland annat en jättestor hobbyaffär, Hobby Craft. Här fanns allt möjligt i hantverksväg, scrapbook, lera, målarattiraljer, glas, pärlande, pyssel inför bröllop, halloween... ja allt man kunde tänka sig och lite till.

Och så fanns det förstås GARN! Men konstigt nog talade ingen om yarn så där som vi trodde att det heter. Nej, Wool heter det. Wool = ylle, men inte var det något ylle i de garn vi såg och klämde på. Nej, långt ifrån. Det mesta var acryl i olika kombinationer.

Av så mycket garn och kreativitet blir man trött, så vi tog oss någonting litet och gott på eftermiddagen på kaffestället Costa. Lemontarten (citronpaj) var delikat ska jag säga.

Min kollega och undertecknad är av segt virke och beslöt oss för att kolla in ännu en garnaffär och tog oss in tillbaka till centrum. Där besökte vi Franklins.

Även här fanns det massor med garn i övre våningen. I nedre våningen fanns det tyger och symaskiner till salu. Kände mej inte alls frestad att köpa garn, tänka sig. Och nu, ja nu, uppskattar jag Novitas alldeles vanliga 7 bröder garn högre än förut.

Vi var alltså på arbetsresa och skulle skugga lärare. Jag besökte vuxenundervisningscenter både i Witham...

... och i Chelmsford. Det var intressant. De brottades med samma utmaningar som Mi; inhiberade kurser på grund av för få deltagare och svårt att nå ut med information om kurser.

Vår hyresvärdinna Pat packade med oss en lunchbox varje dag. Till frukost serverades vi flingor, två skivor vitt rostat bröd med smör och sylt på samt juice och te.
Middagsmaten serverades färdigt på tallriken och bestod av allt från spaghetti bolognese, till köttpaj med pommes frites och gröna ärter. Sallad åts inte till maten, nej, det var kokta grönsaker, som gällde. På tisdagskvällen fick jag fish and chips inhandlad i mataffären ett kvarter från huset. Jag längtade mej vansinnig efter mörkt bröd och ångrade djupt att jag inte tagit med mej efterugnsbröd hemifrån, så där som en riktig äkta finländare gör när hen reser utomlands! :)

På onsdagskvällen följde jag med kvällsundervisning och fick stå och vänta på bussen över en halvtimme. Jag var totalt färdig när jag var tillbaka hos Pat, så jag duschade och stupade i säng. På torsdagsmorgonen höll jag på att försova mej. Men det värsta av allt, jag hade återfått influensan. Pat var så snäll att hon körde mej till skolan jag skulle besöka på torsdagen. Sedan tog jag själv bussen in till centrum igen. Det var lite knepigt med bussarna för de gick liksom från fel sida så det gällde att hålla tungan rätt i mun så att man inte hamnade bort från stan när man skulle in till stan och vice versa. Och så var det ju det där med avstigningen. Vid vilken hållplats skulle man bli av? 

De engelska radhusen ser rätt likadana ut och gatuskyltarna, som togs ner under andra världskriget, har aldrig kommit upp igen! Om jag får säga det själv, så är jag högeligen imponerad av min förmåga att orientera mej och klara av både bussar och tåg och att ta mej fram på egen hand. En vecka till och jag hade kunnat fara precis vart som helst med de ytterst knapphändiga instruktioner vi fick. Tänk att jag till och med i mörkret steg av vid rätt hållplats helt på egen hand. Duktigt, inte sant?

När man nu en gång är i England, så bara måste man gå till ett tehus.

Hit gick jag alltså på torsdagseftermiddagen tillsammans med två av mina kolleger. Den tredje var då på besök i Cambridge.

Ett mysigt ställe i centrum med handvirkad duk under glaset på bordet.

Afternoon tea, eftermiddagste, var en höjdare med supergoda scones där smöret smälte. Kändes lite onödigt med jordgubbssylten. Clotted cream var däremot en höjdare. Nånting jag borde testa på här hemma?

Jag överlevde alltså en vecka i Storbritannien. Jihaaa! Längtan efter mera resande finns lite svagt så där, för London besökte jag inte alls och som sagt hann vi inte turista enbart jobba.
Engelsmännen är artiga och även om det kanske är en fras, så visst blir man glad när busschauffören säger:
- Take care, (= ta hand om dig), då man stiger av.

Halloween med häxor, pumpor, kläder, masker, häxhattar, godis osv fanns lite varstans i affärerna. Och så var både julskyltning och försäljning i full gång.

Skulle ha varit kul med en sådan där gran, som det snöade på, men, men... låt nu julen komma i sinom tid. Varför skynda på så där extra mycket?
Ja, och förresten, vem skulle ha orkat släpa den hem till Finland. Och tänk om den hade krossats i kappsäcken?

På planet hem i fredags flög också förre presidenten Tarja Halonen med dotter. Det ni!

Och på lördagskvällen bjöd dottern på tre rätters middag.

Bordet var vackert dukat, maten delikat och efterrättstårtorna så goda att tungan slant med. Och sällskapet var ju det bästa! Dessvärre saknades västnylänningarna, men man kan ju inte få allting här i världen heller.

Och nu, nu mina vänner ska jag en liten stund stirra på dumburken innan jag lägger mej raklång och försöker förbjuda fullmånen att lysa på mej. I morgon är en annan dag, som det så vackert heter.