Mumingarn

Idag har det varit full rulle hela dagen. Åkte hemifrån klockan 8.45 i morse, höll min kurs, mellanlandade och fick i mej lite råkost på eftermiddagen innan det var dags att köra iväg med min hulda mor. Först klockan 19.30 var jag hemma igen.

Vi begav oss till stora varuhuset i västra delen av stan, för där var det utlovat Mumingarn till specialpris.

Och visst fanns det ju Mumingarn. Frågan är om det är någon annan skillnad på de här och 7 bröder-garnet, annat än färgerna och banderollerna?

Men ack, ack, det garn jag riktigt hade bespetsat mej på, det var slut! Inte ett endaste ett nystan fanns kvar! Eländes, elände och jag som så ville testa kvaliteten, som består av 55 % merinoull och 45 % bomull. Det är väl mjukt, eller hur?

Morfar i huset fungerade som "svart taxichaufför" och skurrade runt med sin svärmor i rullstol. Och han blev smått hysterisk när hon ville köpa en tröja.
– Men Inge kan ju sticka en, tyckte han. Men både min hulda mor och undertecknad insåg ju att om det nu är kallt, så borde ju tröjan redan vara färdig.
Med stort ogillande såg han på den stiliga tröja hans svärmor hittade.
– Men den har ju inga knappar, utropade han förskräckt. Stackars, stackars karl, han borde nog få en uppdatering till 2000-talet. Och tänk att han inte alls har lagt märke till hur mina tröjor ser ut!

När min hulda moder ville köpa en varm mysfilt utbrast han:
– Inge kan ju sticka en filt. Då fnös vi högljutt med min mor. Nu handlar det ju inte om kunnandet, utan om tiden, som för det mesta är på kort.

Och nu undrar ni förstås om jag köpte garn! Nää, det gjorde jag inte, men...
... ja, jag fick ju många garnnystan...

Tack mamma för en trevlig eftermiddag, för fina nystan, för allt annat och för att du finns!
Och tack också till morfar i huset för ditt tålamod och din eminenta hjälp. Hur skulle vi klara oss utan dig?