Ingen bra början

Kära vänner, efter gårdagens mord i en skola i Kuopio, så känns det som om den här månaden inte har börjat särskilt bra. Är det så att hela världen håller på att bli galen? Att alla mår så dåligt utan att någon ser det? Hur ska vi kunna ta vara på varandra? Ge varandra tid? Verkligen lyssna på våra medmänniskor och finnas där för dem? 
Ja, frågorna är många och svaren få. Här i mitt lilla hörn av världen försöker jag göra det bästa så gott det går, vilket inte alltid är lätt. Då och då smyger sig känslan av otillräcklighet på, känslan av att jag borde göra mera, ha mera tid och kunna ställa upp mera. Det är väl det som kallas samvete? Nå, det gäller att gå på i ullstrumporna och göra så gott det går. Mera kan man ju inte.

Igår kväll satt jag här framför datorn till halva natten och förberedde dagens kurs. Eller nåja, förberedde och förberedde, snarare lade jag sista handen vid den och dubbel- och trippelkollade att allting stämde. Det är ju inte riktigt klokt, men sån är jag, tyvärr. Till all tur hade jag sovmorgon idag, så det klarade sig. Just nu borde jag för övrigt bestämma mej för hur jag ska lägga upp morgondagens lektionspass. Det är lite svårt då halva gruppen försvinner då det återstår nästan en hel lektion. Hmmm...

I måndags levde jag minst sagt farligt i Sibbo institutet, för vet ni vad som finns där? Jo, den där återvinningshyllan, som jag stiftade bekantskap med i augusti! I måndags var den proppfull med härligheter.

Och förstås måste jag ju bara ta med hem de här fina nystanen.

Och av bara farten slank de här blåa nystanen med, mest för att jag behövde en kasse att sätta de där andra nystanen i! Den blåa bollen längst framme är en tofs! 384 g garn! Farliga saker det där. Och jodå, lugn bara lugn, i måndags för en vecka sedan förde jag dit lite pysselmaterial och mönstertidningar. Någon jämvikt måste det ju ändå vara!

Idag upptäckte jag att jag är dubbelbokad om två veckor. Det gjorde mej lite vimmelkantig och jag har funderat intensivt på hur jag skall göra för att det blir bra för alla. Nåja, alla och alla. Det blir stress för mej att hinna överallt.

- Stickar du ännu, frågade en rar kursdeltagare av mej idag.
- Jo, svarade jag lite svävande medan jag febrilt funderade över vad saken gällde. Jag har ju faktiskt inte fått ett endaste stickprojekt färdigt nu på långa tider...
Och vet ni vad? Jo, den vänliga damen överräckte en stor kasse full med härliga garner och sade:
- Om du vill ha alltså.
Stammande tackade jag och insåg att jag lever verkligen farligt på jobbet! Arbetarskyddsmyndigheterna har inte alls sagt något om det här med garn på jobbet och hur farligt det är. Kanske de är omedvetna om de här farorna?