Nästan färdiga

Igår stickade jag det sista på Frosty Knits KAL Loitsusockorna.

Men, men, nu återstår ett fästande utan like, så de är bara nästan färdiga! Suck! Jo, jag vet att jag på något sätt borde ha stickat in de där garnändarna. Men det blev så trassligt med tre olika garn samtidigt. Jag försökte också ha garnet att följa med på baksidan från en färgrapport till nästa. Men det blev inte heller riktigt bra, så nu får jag bara bita ihop och sätta igång. Håhåja...

Nu har jag lite restgarner, som jag borde hitta på nånting med. Men vad? Det gula nystanet är ett tidigare restgarn, som jag behövde till ögon i sockorna ovan.

I morse var det lite tomt då det inte kom ett nytt stickavsnitt. Men skönt att kunna trappa ner lite på sticktakten, för inkommande vecka kommer det att vara en hel del annat som kräver närvaro och uppmärksamhet.

Igår kväll klarnade det upp och jag var faktiskt ute ett varv med kameran.

 

Solnedgången var helt fantastisk. Önskar att jag kunde fånga alla vackra färger med kameran, men det är svårt. Himlen förändras för varje sekund och jag ville ju uppleva solnedgången på riktigt utan att ha en kameralins emellan. Det har faktiskt varit många fantastiska solnedgångar, likaså uppgångar, men jag har valt att avstå från fotandet. Igår ville jag dock gå ut lite för att få frisk luft. Det går ju inte att sitta inne hela dagen, eller hur?

På kvällen såg vi på Mitt livs låt i TV. Jag gjorde det helt utan stickning, för jag orkade helt enkelt inte lägga upp maskor för rosa barnsockan nummer två. Vi filosoferade lite grann med bisin min och kom fram till att vi inte skulle kunna nämna nån livslåt. Vi har liksom ingen låt som hänger ihop med någon livsavgörande händelse. Bisin min mindes glädjen när han äntligen kunde ratta in Radio Luxemburg och lyssna på Tina Turner. Det var inget livsavgörande, för det var så det var i vår ungdom när man ville höra på rockmusik. Nuförtiden ligger allting vidöppet och man kan direkt lyssna på vilken musik som helst från hela världen. Allting ska finnas tillgängligt genast på minuten. Synd om dagens barn och ungdomar om det inte finns nånting att längta efter.
Ajjo, i slutet av programmet säger Laura Malmivaara att hon ska åka österut, till Lovisa, där hon har sin sommarstuga. Men det visste ni väl redan, att hon har sin sommarstuga här?

Innan jag lade mej igår kväll tog jag mej en titt i Facebook. Och milda makaroner, Gian gjorde ett enastående rekord! Nu borde jag ju ändå på något sätt ha kommit åt att se på tävlingen igår. Hoppas innerligt att han klarar sig idag. Allra helst skulle han få vinna förstås.
– Du tycker om honom bara för att han liknar T, muttrade bisin min.
Jo, det är sant att han liknar vår yngsta son. Men jag gillar Gian för att han är så äkta, vänlig och artig. Han verkar helt enkelt vara en helyllekille. Jag uppskattar honom också för att han är så jordnära och för att han har kämpat sig genom svårigheter. Av hela mitt hjärta unnar jag honom en stor seger.  Men det att jag gillar Gian betyder förstås inte att jag inte också njuter av när andra kastare är skickliga.

Jag hann inte fundera så mycket på stickrallyt igår.

Om det här duger som ny stickstruktur, så har jag klarat av utmaning nummer 18. Om inte, så har jag just nu inget annat att komma med. Det här sockskaftet är ju påbörjat redan tidigare, så...

Idag på förmiddagen lämnade nästyngsta sonen en...

... brun påse på vårt köksbord. Ja, egentligen är det ju nog två bruna påsar. De innehåller goda nybakade baguetter. Mums och stort TACK!

Nu dags för mej att ta mej utomhus och njuta av det sköna solskenet.

Önskar er alla en härlig ny vecka!