På min barndoms strand

Så var det då måndag igen och det känns som om förra veckan flög iväg utan att jag märkte någonting. Kusligt!

Rätt tidigt igår morse drog dubbelmorfar och undertecknad iväg till barndomens strand.

Solen lyste, fåglarna kvittrade och rördromen hördes bröla! 

I detta träsk har jag lärt mej simma. Här har min pappa tålmodigt hållit mej under magen tills jag vågade lita på att vattnet bär. Och sen var jag fast. Simning var det absolut bästa jag visste. Jag skulle gärna ha hoppat i igår också, trots de kalla vindarna. Men dubbelmorfar blev helt hysterisk:
- Tänk om du får lunginflammation!
- Äh, det får jag nu inte.
- Joo, och så är du så svag att du säkert också får corona.
- Nå, jag har ju ingen baddräkt ändå med mej, så.
- Int behöver du en sån. Du kan ju gå i naken. Här är ju inga andra.
- Men du sa ju att jag int får gå i?!
- Nä, det får du int heller!

Snällt nog avstod jag alltså från att doppa mej i det kalla vattnet, men ack så lockande det var...
Där på stranden lovade jag mej själv att ta mej i kragen. Hmmm, hur nu det sen ska gå till? Inte har det blivit städat idag heller. Nej, ack nej! Jobb för hela slanten och sen iväg till stan, för att fylla kylskåpet, som gapade tomt.
Och nu sitter jag då här, då jag borde jobba lite igen... hmm... så mycket för det löftet alltså. Men det är ju en ny dag i morgon!

Det finns fortfarande videkissor.

Himlen var alldeles blå igår morse. Och granarna var proppfulla med kottar. Vad nu det sen kan bero på? Om jag kommer rätt ihåg, så finns det en helt logisk förklaring till detta fenomen.

I skogen lovade blåbärsriset god bärskörd. Hoppas att det håller i sig, så att vi får massor av bär i sommar. Måtte inte frosten fara iväg med skörden.

Nu önskar jag er alla en riktigt bra start på den nya veckan.