Kära vänner, det är på väg utför med mej och det med god fart.
Idag duschade jag och klädde mej i lite bättre stadskläder och satt sedan med min virkning och väntade på att klockan skulle bli avresedags. Jag var på väg till mammografin i stan.
Så fick jag för mej att jag ska nu för säkerhets skull kolla kallelsen till screeningen, ifall det står att man ska ha med sig någonting särskilt. Jag tog papperet i min hand och flämtade till förskräckt, min tid hade varit i fredags! Den var inte alls idag. Jag kollade vad jag hade skrivit i min kalender och där, där vet ni, stod det 28.4 screening. Alltså hur tokig får man bli? Jag hade inte ens den dagen rätt.
Med darrande fingrar knappade jag in telefonnumret som fanns i kallelsen och bad allra ödmjukast om ursäkt. Det var ju inte meningen att utebli från screeningen, som staden så generöst bjuder oss damer på. Till all tur fick jag tid i morgon, för mammografivagnen är kvar endast den här veckan.
Jag har tappat greppet helt och hållet, hur kan jag ha råddat så? Och jag som i fredags hade hur trevligt som helst, alldeles bekymmerslöst. Tror ni att den här coronan har förvridit hjärnan på mej?
Nå, eftersom jag var färdigt klädd, brödet var slut i huset och dubbelmorfar ville iväg till gravgården, så åkte vi in till stan. Där i mataffären träffade jag stickväninnan V. Och vi hade så mycket att prata om att det var ett under att jag kom ihåg en del av det jag skulle handla, för jag hade ingen lapp. Det hade förresten inte hon heller. Oj, vad jag har saknat mina stickväninnor. Hoppas att vi snart alla är vaccinerade och kan träffas.
Jag kände att jag behövde lite tröst efter min fatala miss, så jag köpte senaste numret av Hemmets Journal. Jag såg nämligen på pärmen att det fanns mönster till de här två virkade vårväskorna. Kul, kanske mitt nya projekt om jag har tillräckligt med garn i lagret!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar