Om ni tror att dockan klarar sig med enbart en klänning och sockor, så glöm det. Förstås måste hon ju ha ett par småbyxor också. Så igår virkade jag ett par sådana och det var det sista plagget i den här beställningen, som trillade in redan på jullovet. Och tänk, först nu blev den färdig. Höjden av slöhet alltså.
Och nej, det där bomullsgarnet, Cotton Light, ska jag inte ha mer av. Det är så löst tvinnat att det delar sig och är därför besvärligt att virka.
– Hur mycket garn köpte du riktigt då vi var till Puuilo, frågade dubbelmorfar med något skärrad stämma häromdagen.
– Hurså, kontrade jag högeligen förvånat.
– Nå här ligger ju flera nystan.
– Vad yrar du nu. Du packade ju själv ner varorna, så du vet att jag endast köpte två ynka nystan. Dom ligger här på matbordet.
– Men si, vad är det här då för nystan, envisades dubbelmorfar och pekade på en av mina projektkassar.
– De där har jag ju precis plockat fram från lagret för att testa om de passar till ett påtänkt projekt, sa jag medan jag försökte kväva mitt skratt.
Hör ni, i ärlighetens namn, han håller reda på mej och mina nystan. Underbart inte sant? Tänk att dubbelmorfar lade märke till nya nystan i en projektväska full med nystan. Inte illa, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar