I fredags, sent på eftermiddagen, frågade jag dubbelmorfar om vi kunde fara ut och åka lite. Långfredagen är ju just lång och lite trist. I affärer ville jag inte gå, fastän de var öppna ända till klockan 21. Jag är liksom lite gammaldags därvidlag och tycker att man hinner nog handla före helgen. Sedan kan man koncentrera sig på att njuta av ledigheten. Förr i världen stängde ju affärerna klockan 13 eller 14 på lördagen och sedan fick man snällt vänta till måndag morgon innan man kunde handla nästa gång. Alternativt, så kunde man gå till grannen och låna.
Allt nog, jag var alltså lite rastlös i fredags, men hur det nu var och trots att vi nästan redan var på väg, så skulle jag bara sticka ännu ett varv och dubbelmorfar skulle titta på någonting i TV, som just skulle ta slut och... ja, så rann alltihopa ut i sanden.
Igår dök minstingen upp bakom dörren då jag just hade lagt upp för en ny liten stickning. Det var fint att se honom och höra hur han har det. Han berättade att han hade tänkt åka iväg till västra grannstaden. Blixtsnabbt frågade jag:
– Får jag följa med?
Svaret var nej, inte då. Bäst att jag stannade hemma och aktade mej för covid-19. Omtanken om min hälsa är stor. Jag tjatade inte desto mera, för jag ville inte plåga sonen och dessutom hade jag ju just lagt upp 38 maskor.
– Nå, ska du int klä om dej, frågade minstingen efter en stund. Han hade kommit på andra tankar och tänkte att han kan ju nog ta med sin mamma på en liten åktur. Kul, jag bytte kläder i rekordfart och tog mina utslitna gamla sköna joggingskor på fötterna och iväg var vi på nolltid. På ditvägen betonade han att vi endast skulle gå i två affärer. Inte mej emot, för jag skulle egentligen inte ha någonting för egen del, endast en grej åt dubbelmorfar från den ena affären.
I bilen hann vi prata om allt möjligt stort och smått, viktigt och oviktigt och det var så härligt att få umgås. I bägge affärerna var vi också samspelta, inget gnäll, inget gnöl och inte väntande på den andra, utan vi tog det vi skulle ha och så till kassan. Dubbelmorfars grej var sista paketet på hyllan, så där hade vi allt tur.
Och nu innan ni ondgör er över att vi inte handlade lokalt, så det minstingen skulle ha finns inte vår lilla hemstad. Alternativet till gårdagens lilla tripp hade varit att beställa från nätet. Nu understödde vi ändå stenfotsaffärer och nästan lokalt. Och jag fick min lilla utfärd, så resten av dagen gick det riktigt bra att sticka. Och det fastän garnet tog slut i det ena lilla projektet och jag fick börja med nytt garn.
När den nästyngsta dök upp här senare tillsammans med sambon var han högeligen förvånad över att jag hade fått följa med.
– Han brukar int vilja ha sällskap, konstaterade den äldre brorsan. Nä, nå, men jag är ett trevligt ressällskap, som inte gnäller och kräver så mycket. Jag vet ju att jag följer med på den andras villkor och så är jag ju van vid dubbelmorfars vansinnesfärder, där man inte stannar förrän man är framme oberoende hur långt det är till målet. Det lönar sig alltså att ha med massor av dricka och en rejäl matsäck. Minstingen och undertecknad har ju erfarenhet av längre västliga resor, så varför skulle nu inte en liten lördagsutflykt gå bra?
I torsdags var det en bra postdag. För det första fick vi tidningen med stort T eller egentligen stort N. Och så fick jag den här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar