Min fästplats

Igår tillbringade jag eftermiddagen i trevligt sällskap hos C. Vi var färre stickerskor än vanligt på plats, för ytterligare en tredje uteblev. Så här i influensatider går ingen säker.
Värdinnan bjöd på varma smörgåsar, delikat blåbärspaj och glass, samt hembakta goda småbröd.

Jag stickade inget på stickträffen, för jag fäste igen garnändar. Stickträffen har alltså blivit min fästplats. Det var nu tredje gången jag satt i lugn och ro och fäste garnändar på vår träff. Nu är alltså mina vantar färdiga. Jag ska bara väta ner dem och lägga dem mellan handdukar, så kan jag kanske visa dem sen.

När jag kom hem från stan hade jag sån tur att bisin min hade kokat potatis och rivit morötter. Han åt fisk och jag fick värma gamla köttbullar åt mej. Tänk att få komma hem till varm mat utan att själv behöva laga den. Det sker minsann inte varje dag.

Från postlådan hade bisin min fiskat upp den här:

Och mycket riktigt, den är inte alls dubbelt så tjock, som den borde vara för att den saluförs som dubbelnummer. Jag hittade inte heller riktigt nånting som genast skulle ha inspirerat mej att ta tag i stickorna, för att nu inte tala om att dra fram symaskinen!
En huvudbonad lockade lite, men jag har inte alls sånt garn i mitt lager. Tyvärr vägrar bisin min köra till Kauhava och besöka Lankava på nytt. Själv tycker jag att det inte är nån idé att beställa två nystan på nätet. Det blir liksom för dyra nystan och dessutom så ska jag inte ha mera garn. Bäst att jag håller mej till sockstickningen.
 

Det positiva är, att med tidningen följde den här handarbetskalendern. Tjohoo!

Varje månad har sin egen utmaning. I till exempel februari gäller det att använda restgarner. Andra utmaningar är bland annat att sticka färdigt nånting som blivit liggande, lära sig en ny teknik osv. Sånt här går jag igång på och tycker det är riktigt kul. Det jag lite saknar är förstås de finlandssvenska namnsdagarna. Det är svårare att hålla reda på dem med en finsk kalender.

 

Till min stora förvåning fick jag också den här tidningen igår. Det är ett gåvonummer. Förstås vill förlaget att man ska prenumerera på tidningen, men nej, tack. Jag läser den här och så får det räcka.

Nu ska jag paketera två lillajulsklappar, gömma ännu två adventskalendrar nånstans och sedan blötlägga vantarna.

Önskar er alla en fin fredag! 

Rensat bordet

Jösses, i morse vaknade jag först klockan tio! Tydligen tar det här med adventskalendrar på. Eller förresten, heter det julkalender? Tydligen kan man använda båda. Nå, så var den språkfrågan löst.

Igår kväll när jag satt framför TV:n och stickade vanttummarna bad jag bisin min gissa hur många påsar jag hade packat till julkalendrarna. Jag tipsade att det var 24 påsar i varje kasse och en kasse/barnbarn. Han började räkan 25+25 = 50, 50+50 = 100, 100-4 = 96. Joo, men jösses, det där var för invecklat för mej. Själv räknade jag 20*4 = 80, 4*4 = 16, 80+16 = 96. Bisin min stirrade på mej och undrade varför jag valde gånger. Lite svårt för mej att svara på, men jag tycker att det på något sätt är lättare. Det enda som behövs är att man kan sin multiplikationstabell och den fick man minsann lära sig när jag gick i skolan. Jag kunde den faktiskt utantill och mycket av den kunskapen sitter kvar i ryggmärgen ännu. Så en och annan psalmtext finns också bevarad, men dessvärre så har ju de texterna moderniserats. Inte alls säkert att jag sjunger rätt text längre.
Apropå att sjunga, om man inte vill sjunga själv, så kan man ju alltid lyssna på Julradion.

Igår rensade jag bordet och nu fick jag lite ordning.

Jag sorterade upp grejerna så att jag nu har en låda med vanligt förpackningsmaterial, en låda med handarbetsrelaterat som jag kan grabba tag i och ta med mej ner till soffbordet, en låda med diverse osv. Julgrejerna packade jag tillbaka in i förrådet, men nu när jag har rensat bordet kan jag ju lite smått börja paketera in de julklappar, som jag har färdiga. Få se vad bisin min säger om jag börjar dra fram julpappersrullar, paketsnören och juletiketter. Tror ni han blir glad?

Nu dags att småningom köra iväg till stan och stickträffen hos C. Tyvärr har redan två stickvänner meddelat att de uteblir. Snyft!

Önskar er alla en fin torsdag.

Julgalen

Kära vänner, igår blev ni tyvärr utan mitt dagliga blogginlägg. Lugn, bara lugn, det har inte hänt nånting värre här. Det var bara det att jag helt enkelt inte hade tid igår med annat än kärt adventsbesvär.

– Du är julgalen, morrade bisin min och skakade förtvivlat på huvudet när han såg min framfart på matbordet.

Det hela började lite oskyldigt med endast lite grejer.

Men för att få ihop till 4 gånger 24 så behövs det rejält med julpåsar. Ja, det behövs förstås grejer också att sätta i påsarna, så alla gömda saker drog jag fram från förrådet. Jag var rädd att grejerna skulle ta slut innan alla påsar var fyllda, för inte hade jag ju alls räknat dem. 96 påsar skulle fyllas. Mamman i grannbyn hade bett om likadana grejer åt båda barnen, men det klarade jag inte av. Hur skulle jag ha hittat annat än julpynt åt både en tvååring och en fyraåring. Och inte kunde jag paketera 24 påsar med julpynt. Det skulle just ha sett ut det. Här fick jag verkligen gnugga geniknölarna och försöka använda min fantasi på bästa sätt.

Mitt i mitt skapande dök äldsta sonen upp och sa att han kommer med och veckohandlar. Suck, stön, stånk. Jag skulle verkligen inte ha haft tid, men vi var utan både mjölk, ägg, toapapper och bröd, så det var bara att snällt följa med till stan på eftermiddagen.

Sen jobbade jag intensivt på, tog endast paus för att vila en timme och se på Den stora keramiktävlingen. Ett TV-program, som jag gillar fastän det är tävling. Jag tycker om att se skaparkraften, den kreativa fantasin och hur de tävlande utvecklas. Lera är ett ömtåligt material, som det gäller att handskas försiktigt, men bestämt med. Värst är när det blir sprickor i bränningen och hela arbetet kan gå förlorat.

Klockan ett i natt hade jag packat sista påsen. Två fick jag försiktigt ta upp på nytt, för jag hade glömt kvar prislappen och det är bäst att ingen ser den! Det märks liksom att jag inte är nån nattuggla då jag inte kunde hålla ordning och reda på allt. Nu måste jag ännu rada om alla påsar så att nummer 24 kommer underst. Lite onödigt kanske, men jag vill kolla att alla påsar har gått i rätt kasse, att det faktiskt finns 24 påsar där och framför allt att tejpen ännu håller. Tyvärr använde jag ett tejp av den förmånligare sorten och det är inte bra. Härefter får nog tejpen kosta lite mera om den håller bättre. Billigt har aldrig varit bra.

Jag lovade nästan åt bisin min att i år är nog sista gången jag gör adventskalendrar, men...

... jag har lagrat en massa nummerdekaler, så... ja, jag antar att om ett år sitter jag där igen.

Jag borde ännu ha gjort en femte kalender. När jag sa det åt bisin min försökte han tala förstånd med mej:
– T är ännu så liten. Hon förstår inte.
Hur kan han veta det? Hon kanske tycker om att prassla med julpåsar och kolla vad som hittas i dem? Det som effektivt avhöll mej är att det är svårt att hitta smågrejer åt en som inte riktigt hunnit fylla ett år ännu. Vad hittar man på i 24 påsar, som inte kan stoppas i mun och sväljas? Blöjor? Salva och olja? Men det är väl inte särskilt roligt?

En av mina vänner föreslog förresten att jag skulle ge en gemensam kalender per familj så att barnen skulle få en påse varannan dag. I ungefär tio sekunder funderade jag på det. Men sen mindes jag hur trist det var på julafton då vi alla fyra barn fick likadana paket. När man såg att lillbrorsan hade öppnat sitt och hittat ett par sockor i paketet, så visste jag att aha, nu ska jag skynda mej att ta ett annat. Det var liksom ingen överraskning annars. Jag förstår precis hur min mamma tänkte, det skulle vara rättvist. Alla barn skulle få lika. Riktigt bra, men paketen borde nog ha varit olika så skulle det ha blivit mer spännande. En annan av mina vänner tyckte att adventskalendern kunde bestå av lite större saker endast på söndagarna. Alla andra dagar kunde man liksom hoppa över. Hmmm, kanske för en vuxen, men som barn är det väl ändå roligare att få nånting spännande varje dag?
Själv lekte jag lite smått med tanken att till exempel paketera en strumpa i en påse och först nästa vecka skulle strumpa nummer två dyka upp. Men... ja, den idén skippade jag rätt fort. Det är inte roligt med endast en strumpa. Vete fåglarna om det överhuvudtaget är roligt med kläder?

För min del återstår nu att röja upp i kaoset jag lämnade efter mej i natt. Bisin min påstår att det här kommer att ligga kvar på bordet i två veckors tid. Men se nej, det kommer det då inte att göra, hoppas jag åtminstone. Jag kunde ju börja slå in julklapparna allt meddetsamma, åtminstone lillajulsklapparna som kommer överst i adventskalenderkassen. Måste också fundera vart jag ska gömma alla fyra kassar och när ungefär jag kan leverera dem.
Hoppas innerligt att påsarna bringar glädje. Dagens barn är inte alltid lätta att tillfredsställa.

Nu alltså lite röjning och hoppeligen hinner jag också sticka lite idag. Det hann jag inte alls med igår. Och ja, ja, jag vet, jag är galen, men...

Önskar er alla en riktigt fin onsdag!

Endast tummarna saknas

Tjohooo,  nu har jag verkligen slagit mej själv med häpnad. Jag har nästan stickat ett par vantar:

Endast tummarna saknas. Med tanke på att jag började på de här för en vecka sedan och redan är så här långt, så gissa om jag är glatt överraskad. Jag har ju också stickat lite på ett par sockor, så nu har det blivit stickat minsann.
 

Den här färgkombinationen fungerar riktigt bra, så stort tack till U för förslaget. Nu fick jag genast användning för det julglitterröda nystanet jag köpte i tisdags. Och vet ni vad? Jo, jag tänker vara så förnuftig att jag fäster garnändarna i vantarna innan jag i morgon börjar med tummarna. Blir liksom mindre att fästa då och vantarna blir fortare färdiga. Kanske jag ska börja sticka vantar istället för sockor? Det gick förvånansvärt bra att ha mönstret i surfplattan istället för utskrivet på papper. Kanske jag småningom kommer in i digiåldern på allvar? 😊

Nu ska jag fästa lite. Ikväll får det nog bli sockstickning igen.

Önskar er alla en skön söndag vare sig ni firar farsdag eller ej. 

Firade lite

– Nu är det bara att ta fram julklapparna, sa bisin min igår vid middagsbordet då vi åt makaronilåda med egenodlad sallad och egenhändigt kokad lingonsylt.
– Vilka julklappar? Såna finns inte, för vi ska ju inte ha julklappar sa du ju. Har du glömt det?
Nå jo, det hade han förstås totalt glömt bort. Tydkigen skulle det ändå vara roligt med julpaket.

Ifall ni funderar, så har makaronilåda hört till vårt julbord ända sen barnen var små. Det att bisin min kom att tänka på julen igår beror på två saker. Den ena är den att han inte alls tycker om julen. Det är helt enkelt för mycket ståhej och kommers, så han skulle vilja ha det hela överstökat redan nu. Den andra är det att jag igår bakade...

 

... jultårtor! Det var gårdagens efterrätt. Så lite firade vi allt svenska dagen.

Senare på kvällen efterlyste bisin min glögg och pepparkakor, men sådana hade vi inte hemma, så han fick nöja sig med mandlarna.
Själv funderade jag på vad som skulle ha varit typiskt finlandssvenskt att bjuda på. Jag kom inte på nånting annat än bondost. Den kunde jag inte göra, för jag hade ingen röd mjölk hemma och inte tillgång till ladugård heller.

På TV såg vi från och till på Svenska dagens fest från Åbo stadsteater. Varje gång det kom ett musiknummer zappade bisin min. Den enda han stod ut med att lyssna på var Charlotta Kerbs. När festen avslutades blev bisin min riktigt upprörd, för så där skulle minsann Modersmålets sång inte sjungas. Nej, nej, enligt honom ska den sjungas taktfast och unisont och dessutom ska alla högtidligt stiga upp när de sjunger. Nån ordning ska det vara tycker bisin min. Ja, för hans del är det bäst om det får vara så som det alltid har varit. Gissa om han blir nervös när jag talar om att vi nog borde satsa på en laddningsbar hybridbil och sälja bort alla våra gamla bilar?

Själv blev jag själaglad då Patrik Grönqvist blev årets finlandssvensk.
– Va, ha du rösta, frågade bisin min förvånat.
– Förstås, jag ville ju att han skulle vinna.
Bisin min skakade på huvudet och undrade hur jag hinner med allt på datorn. Tja, jag är snabb som en vessla och gör det jag ska göra och sen stänger jag av igen. Det är så skönt att inte behöva sitta alltför länge och uggla och stirra på skärmen. Förra året fick KAJ utmärkelsen årets finlandssvensk. Ni kan aldrig gissa vem jag röstade på då? 😁

Senare på kvällen såg vi på filmen The Grump, alltså Mielensäpahoittaja. En rolig film där huvudkaraktären påminner starkt om, ja gissa vem? Nån som håller på med vedhuggning, odlar potatis och inte alls förstår sig på digisamhället? 😊
Trots humorn finns det allvarliga undertoner i filmen. Det är inte lätt att orientera sig i en värld där man är helt främmande och där ens kunskaper inte längre uppskattas. Jag har sett filmen förut, så det gick riktigt bra att sitta och sticka och mest lyssna till dialogen.

Nu dags för lite annat, ni vet tvätt, plocka undan och diverse annat tråkjobb. I och för sig skulle jag ha två vantar att sticka på, så kanske jag ska ändra på mina planer?

Önskar er alla en skön fortsättning på lördagen.

Fazer julsockor

– Hur ska vi fira svenska dagen, frågade jag av bisin min i morse.
– Du tar en synål och så börjar du fästa.
– Haha, det gjorde jag redan i onsdags.

Jepp, i onsdags blev ett par julsockor färdiga:

Fazer julsockor

Start:    21.10.2026

Färdig: 04.11.2026

Garn: 7-bröder från Novita

Åtgång: 128 gram 
Stickor:  3 och 3½
Mönster: Fazers julbox 2026
Designer: Minttu Wikberg

Riktigt roliga att sticka. 7-bröder verkar vara det garn som för tillfället passar mitt handlag bäst. Mönstret på skaftet gör att det verkar gå fortare att sticka än ett enfärgat sockskaft. Och det fastän mönsterstickning nu inte riktigt är inom min bekvämlighetszon. Men nu har jag ansträngt mej, så hoppas mottagaren har värme och glädje av dem. Snart, snart ska jag börja paketera julklapparna. Till de här är rimmet redan färdigt. Måste nog skriva ner det, så jag inte glömmer. Tänk, jag har redan fyra par julklappsockor färdiga! Nej, nej, försök inte, jag har inte visat upp alla här. Lite hemligheter måste man ju få ha i julgubbens stickverkstad

Kanske jag måste hitta på någonting annat att sticka, nånting mindre liksom. Alla kan väl inte få sockor heller?
Tänk om jag skulle satsa på en julfilt? Men det är nog för mycket jobb och det skulle igen betyda att jag måste köpa mera garn. 🙈
Bäst att hålla mej till sockor och i nödfall grytlappar.

Så här svenska dagen till ära kan ni ge er på en finlandssvensk musiktest. Lycka till och Glad svenska dag!

Fästfest

Igår hade vi stickträff hos G-M och det var riktigt, riktigt trevligt. Bordet var igen vackert dukat med idel läckerheter. Värdinnan hade lagat en god skinkpaj med grönsaker i och U hade bakat en god äppelkaka. Själv stickade jag inte en endaste en maska under hela eftermiddagen. Nej, jag hade istället en riktig fästfest!
Tjolahopp! Nu är alla garnändar i senaste sockparet fästade. Så skönt att sitta i fåtöljen där hos G-M och fästa. Jobbet känns på något sätt mindre och det går smidigare i goda vänners lag. Det löper liksom på utan att jag ens märker det medan stort som smått avhandlas.

På hemvägen kurvade jag via lilla butiken, för vi behövde ägg. Det är liksom roligare att gå i lilla butiken, för allting man behöver finns på armlängds avstånd och personalen är vänlig och glad. Men igår kväll var parkeringen förvånande nog proppfull. Och så var det farligt där i butiken, för se nu:

 

Det här nyckelpigs garnnystanet flög in i kundvagnen! Jag försökte nog lite smått sjasa bort det. Men jag lyckades inte. Tur då att det är inhemskt, ett 150 grams nystan, som då verkligen räcker till ett par vuxensockor och att det dessutom var till specialpris.
Lite inspirerad var jag nog också av diskussionen på stickträffen där vi debatterade om att själv randa sockorna eller att använda självrandande garn. Det här nystanet ser ut att ge fina ränder. Det positiva med det här är ju att det blir betydligt mindre att fästa. Det negativa är utan tvekan att jag inom loppet av månadens fyra första dagar redan har hunnit köpa 400 gram garn! 🙈
Jag har visserligen också hunnit göra mej av med 234 gram garn, vilket betyder att november månads första fyra dagar visar ett litet överskott på 166 gram. Nu får vi hoppas att jag lyckas klara mej utan garninköp resten av månaden. Håll tummarna!

– Va, ha du köpt en ny padda, utropade bisin min igår kväll då jag äntligen satte mej i gungstolen för en liten stickstund. Från min rosa projektväska hade jag hivat upp surfplattan.
– Nå, nej, den här köpte jag ju av T medan jag ännu var på jobb. Minns du inte?
Bisin min muttrade lite smått, för så fort det gäller sån här teknik är hans minne blankt. Surfplattan är riktigt fin och nästan oanvänd numera då jag inte behöver den i jobbet. Men igår fick jag för mej att jag skulle vara lite modern och framåt. Jag skulle helt enkelt titta på stickmönstret från skärmen istället för att ha det utskrivet på pappret.
Men, men... jag sitter ju i en gungstol, så var placera surfplattan? En notställning skulle vara fenomenalt bra, eller hur? En sådan finns faktiskt i vårt hus, ja, det finns kanske till och med två. Men den ena ligger högt uppe på ett skåp och bisin min vägrar ta ner den. Hmmm, ska kolla med äldsta sonen om han klarar det utan att klättra.

Förvånande nog kom jag faktiskt vidare på mina muddar. Och ni ser att jag genast började använda det julglitter röda garnet jag köpte i tisdags, så det var inte alls onödigt!
Tycker ni att det blir för mörkt med de här färgerna? Den här kombinationen kom vi fram till på stickträffen igår. Det var U:s förslag. Jag hade med en hel del andra nystan, som kanske också skulle ha fungerat. Ju mera jag stickar på det här projektet, desto mera vänjer jag mej vid de här färgerna. De är åtminstone praktiska, eller hur?

För övrigt är jag nu ansatt av stora tvivel, kan jag verkligen ge hemstickade alster i julklapp? Blir mottagarna besvikna? Uppskattar de tanken och mödan bakom sockor, vantar, osv? Hur ska jag kunna hitta på rim till alla sockor? Och nej, jag vill inte använda konstgjord (artificiell) intelligens. Brrr!
Kan jag ge sockor på nytt i år, fastän jag också gav såna förra året? Och hurudan lapp ska jag skriva med innehåll, som säger att sockorna får gå till nån annan om de inte passar alternativt returneras? Oj, nej, så här velig och fundersam var jag inte förra julen. Vad har riktigt hänt med mitt huvud? Kan jag skaka lite på det och få de här bitarna att placera sig rätt?

Idag har vi solsken här, så nu är det bäst att passa på att gå ut och njuta. Helst skulle jag sitta ute på bänken och sticka, men jag misstänker att det nog blir för kallt. Brrr! Mina fingrar började redan frysa. Bäst alltså att röra på sig.

Njut av dagen! 

Så lyxigt!

I natt har vi haft frost här hos oss. Tur att bisin min var iväg österut igår tillsammans med kompisen J, så vi fick fågelmat. Nu har fåglarna det så lyxigt när de till och med får lite hirsfrön. Värre blir det kanske för våra ekorrar då bisin min köpte en ny fågelmatare, som ska betjäna enbart småfåglarna. Ekorrarna har redan gnagt sönder en av våra matare och attackerar den andra.

Själv kunde jag igår ännu skörda sallad och persilja från våra odlingslådor här bakom huset.

Så lyxigt att ännu i november ha egen sallad. Och ni ser, vi har en salladsslunga. Så lyxigt att skölja salladen i den. Man brukar ju slunga honung, men i vårt hus slungas salladen. Här i slungan hålls salladen dessutom fräsch och god.

Igår på eftermiddagen var jag iväg till stan tillsammans med äldsta sonen. Vi stannade först vid stora varuhuset.

Den här gången rusade jag direkt till garnhyllan på jakt efter lite glitter. Resultatet blev det här julnystanet på 150 gram. När jag stod där med garnet i handen kom en dam upp bakom min rygg och sa:
– Du behöver inte mera garn.
Jag medgav förstås att det var riktigt sant och hon sa att hon skojade, bara skojade, för hon vet precis hur det är. Sen stod vi där och pratade garn och mönster och det var riktigt roligt. Sonen ångrade att han låtit mej följa med in, för han kom med jämna mellanrum och fyllde på kundvagnen och stod sen och väntade otåligt. Det är liksom inte lätt "att släpa på sin mamma".

Från varuhuset körde sonen söderut, för nu var det dags för en något sen lunch.

Jag valde kycklingfiléer där på grillen. Tyvärr glömde jag bort att begära sallad som tillägg och att undanbe mej vitlöksdippen. Jag orkade inte med alla potatisar heller, så enbart sallad som tilltugg skulle bra ha räckt för mej.

På hemvägen kurvade vi via mataffären och garn är ju lycka (Onni), eller hur? Det här var nog mer eller mindre ett förhastat impulsköp på 100 gram. Trots det finska namnet Onni, så är det här garnet från Turkiet.

Igår fick jag de här sockorna färdigt stickade. Nu återstår endast tråkjobbet. Suck!

Sent på kvällen började jag faktiskt på ett par nya sockor. Den här gången i betydligt mindre storlek. Det var så roligt att sticka, så jag fick riktigt tvinga mej i säng vid midnatt.

Nu måste jag småningom samla ihop mej och mina stickningar för att köra iväg till stan, till stickträffen hos G-M.

Önskar er alla en härlig fortsättning på den här ljuvliga onsdagen!

Garnlagret i augusti 2026

Dags för lite statistik igen. Så här såg det ut i augusti:

Kvar från juli 2026: 33 688 gram

 

• Fyndat loppisgarn 437 gram
  
  
• Använt garn:   194 gram
  
  
  • Traktortröja 

•  Kvar i augusti:  33 931 gram

 

 Uj, uj, inte mycket stickat, så lagret bara växer och växer. Tror att jag måste börja gömma garn ute på stan och skriva "varsågod och ta" på en lapp. Ni vet, lite så där som när man gömmer böcker eller stenar. Tror ni att det skulle fungera med garn också?

Nu dags för tvätt och kanske fortsättning på det mörkgrå projektet.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen.

Mörkgrått

Igår på eftermiddagen hade vi rart besök av en spindelmannenflicka och hennes pappa. Hon hämtade en påse fågelfrön åt fafa och fick en orange döskalle istället. Nåja, fröna är ju nog förstås åt fåglarna.

Vi satte genast igång och lekte, för pappan sa att de inte kunde stanna så länge. Hon var en riddare med lans och famo fick vara Kalle Anka iklädd brandmanskläder. Vi bodde i ett slott, där vi visserligen hade det lite trångt, men ändå kunde äta, sova och gömma oss. Vi hade ett djur på hjul, som vår husbil. Den attackerades dessvärre av flodhästen Henry. Han skuffade och puffade, så husbilen välte.

När det var dags för hemfärd såg spindelmannenflickan på döskallen och ville veta om den var menad åt barnen. Famo svarade genast jo. Men pappan krånglade till det och påstod att han också var ett barn. Har ni hört nånting så fånigt? Dottern tittade oförstående på honom, för han är ju vuxen, får köra bil och vara uppe hur länge han vill om kvällarna. Han går ju inte på dagis eller är i skolan utan jobbar på dagarna. Dessutom är han stor, så försök inte påstå att han är ett barn! Ja, och famo är famo och ingen mamma om ni frågar Lillan. Släktutredningar är alldeles för jobbiga.

De facto var hon nog mera intresserad av själva döskallen än godisinnehållet. Hon fick också med sig hem de rosa sockorna. Pappan tyckte att de var snärtiga. Vad dottern tyckte förblev oklart. Hoppas att de i varje fall passar. De fick också med sig hem de 36 virkade rutorna, lite garn och en grötkalender åt mamma. Stackars pappa, som blev utan. Hoppas att han i varje fall fick lite godis från döskallen, som Lillan fick dela med lillbrorsan.

Det blev mörkgrått. Nej, nej, nu talar jag alltså inte om novembervädret, utan om de här:

Muddarna, som jag stickade igår. Jag hittade inte svart 7-bröder garn här hemma, så det fick bli mörkgrått istället. Jag har övergett tanken på svart och julrött glittrigt garn. Nu skulle jag vilja ha nån kontrastfärg i pastellrosa eller lila. Vågar jag ta en ny grävomgång i garnlådorna?

Igår kväll fick jag till min stora förvåning se på filmen En del av mitt hjärta. Bisin min hade till all tur inte susning om att filmen byggde på Tomas Ledins låtar, annars skulle han fort ha bytt kanal. I något skede trodde han att det var en svensk kopia av Grease. Först när filmen gick mot sitt slut avslöjade jag vad det handlade om. Ni skulle ha sett bisin mins förskräckta min då jag sjöng I natt är jag din. Han såg faktiskt riktigt rädd ut, för vem vet hur natten skulle förlöpa.

Nu dags att försöka göra nånting nyttigt. Men få se nu, för hela förmiddagen har jag nyst och snorat. Hoppas att det enbart är dammallergi och inte garnallergi! 🙈

Önskar er alla en fin ny vecka!

Spunnet socker sockor

I lördags för en vecka sedan fick jag äntligen de rosa barnsockorna färdiga. Av nån obegriplig anledning blev de liggande på tok för länge.

Spunnet socker sockor

Start:    26.02.2026

Färdig: 24.10.2026

Garn: Viking Sportsragg

Åtgång: 74 gram 
Stickor:  3 och 3½

Mönster: Pinkit neulepintasukat, s. 27 i Käsityön ABC 11 Sukat, lapaset & asusteet

Få se på vems små fötter de här passar. Vågar inte ge dem i julklapp för mottagaren måste få prova dem först. Mjuka klappar är väl inte direkt de allra roligaste heller? Åtminstone inte för de små.

Idag har vi bytt månad och jag hade tänkt vara extra flitig med sockstickandet igår kväll. Faktiskt så flitig att det höll på att sluta i en smärre katastrof. Jag stickade och stickade, hälen på andra julklappssockan var redan färdig och nu skulle jag bara räkna de blå varven fram till mönsterbården på foten. Plocka upp maskor i sidorna på hällappen och därefter ta itu med kilminskningarna. Här gick det minsann undan.

Men, va sjutton, förbluffad stirrade jag på den första sockan. Hälen skulle ju vara grön och inte blå. Jag klagade högljutt min nöd för bisin min, som satt i gungstolen bredvid min.
– Det gör inget. Du kan ju ha en vänster och en höger socka, försökte han trösta mej.
I hela tio sekunder tyckte jag att det var en bra idé. Men så insåg jag att på julafton kommer jag att sitta där och både skämmas och ångra mej. Det blev alltså rivningsarbete, byta garn och sticka en grön häl. När den var färdigt stickad vågade jag mej inte på att plocka upp maskorna i sidan, för tänk om jag skulle ha glömt att byta till blått garn?

Vi såg inte till vare sig spöken eller häxor igår kväll här hemma. Så äldsta sonen, som var så snäll och bjöd på wienerschnitzel och klyftpotatis fick en del av godiset.

I morse vaknade jag redan vid sjutiden full av stickiver. Dags att sticka lite annat än sockor tänkte jag och började gräva efter svart garn. Fyra garnlådor senare kom jag till den deprimerande slutsatsen, håll i er nu: Jag har för mycket garn!
Ja, du läste alldeles rätt. Jag har för mycket. Jag har liksom fel sorts garn och fel färgs garn! Alternativt så måste jag tänka om och första gräva i garnlådorna och därefter leta efter mönster.
Nu har jag alltså bestämt mej för att jag vill ha svart garn i 7-bröders grovlek. Det ska vara svart så jag kan använda det där julröda glittriga garnet jag fyndade på loppis i augusti. Det ser jag liksom framför mej. Men, men om jag inte hittar svart kan jag väl ta mörkbrunt? Njaa, vet inte riktigt hur det blir med kontrasten då. Mörkgrått garn, skulle det fungera? Eller istället för det röda ta något självrandande garn? Eller, ve och fasa, skippa hela projektet och fortsätta med sockstickningen. Suck!

Bäst att ta en kort promenad för att ruska om lite i huvudet och kunna bestämma hur jag ska göra.

Önskar er alla en skön fortsättning på söndagen!

Det tar på

Igår vid 16-tiden blev jag upphämtad av yngsta sonen. Vi skulle iväg till östra grannstaden. Men först stannade vi i stan:
– Vart vill du och äta?
– Du får bestämma.

Sonen bestämde sig för Grillimpi, så det blev Pirjos pitapotatis för min del. Det har jag inte ätit på år och dagar. Tror att jag var där senast med H då vi kom från Lurens sommarteater. Så det är en tid sedan.

När vi fått mat i magen susade vi iväg till Prisma, förbi datacentralerna som byggs här i utkanten av stan.

I Prisma gick jag direkt till tidningshyllan, trots att det överst på min inköpslista stod nånting helt annat än tidningar. Jag vet inte ens riktigt varför jag gick dit, men...

... det här tidningspaketet fick följa med mej hem. Och jag hade tur med den där andra tidningen, som jag inte såg annat än baksidan av där i hyllan. I den tidningen finns mycket bland annat om vilka lagar som gäller när man blir råddig och intagen på vårdanstalt.

Jag fick alltså två tidningar för priset av en. Det att jag alls blev intresserad är förstås att det finns stickmönster i tidningen som utkom 28 oktober, alltså den nyare av de två.

Allra mest gillade jag den här halskragen. Men just nu håller jag mej nog till sockstickningen. 

Från tidningshyllan spurtade jag iväg till hyllavdelningen för paketering i hopp om att finna julpåsar.

Tji, fick jag, för där finns enbart material för presentinpackning. Jag föll pladask för de här påsarna, som jag faktiskt inte riktigt vet vad jag ska ha till just nu. Men alltid bra att ha på lager, eller hur?

Och jodå, jag hittade julpåsar, så nu ska det väl gå att paketera lagom stora julklappar. Sonen förklarade att de här är säsonggrejer och att de därför är placerade på ett annat ställe. Samtidigt muttrade han om att det är på tok för tidigt med julsaker redan nu.

Jag hittade också julpaketkort, som jag tror att är så pass stora att jag får ett rim att rymmas på baksidan. Tror alltså, för jag är inte alls säker på att jag rimmar i år. 

Och så hittade jag ett stort urval med siffror för adventskalendrar. Oj, oj, och jag som tänkte att det nog får vara sista gången jag gör såna i år...

Ännu hade jag inte handlat en endaste sak av det som stod på min inköpslista! Det är farligt att knalla på där i varuhuset.

Vid en hyllända såg jag äntligen det jag var ute efter, men, men, urvalet var mycket mindre än jag väntat mej. Förvirrat såg jag mej omkring. En ung kille radade in olika pappersgrejer i en hylla och tog bort prislappar från hyllkanten för att ersätta dem med nya. Jag försökte kika förbi honom. Där borta, visst glimtade det lovande till där borta?

Jo, det gjorde det faktiskt och efter att ha gått runt ett halvt varv fick jag äntligen tag på det som stod allra överst på min inköpslista, nämligen en...

... riktig ordentlig kalender att skriva i! Valet stod mellan den här rosa med Lilla My och en grönturkos med Snusmumriken. Den rosa vann för att den helt enkelt är större, så skriverierna ryms. Efter kalenderfria år ska det bli riktigt skönt med en kalender igen. Tycker att en riktig kalender ger bättre översikt än den jag har i telefonen. Den här är dessutom trespråkig, så må jag nu inte ska klara av nästa år.

Efter detta var det enbart matvaror som gällde, nästan, för jag blev tvungen att köpa en...

... ny döskalle! Jag hittade nämligen inte den jag köpte tidigare och gömde undan! 🙈
Bisin min är sur och har muttrat om att vi inte firar halloween, utan allhelgona och att vi inte ska ha sånt här på bordet. Tur att han inte vet att det finns en skalle till nånstans här i huset! 🙃

Jag köpte faktiskt lite annat godis också, för det kan vara bra att ha utifall att...

Det härligaste igår var utan tvekan att sitta i bilen och samtala med yngsta sonen. Vi hann avverka både stort och smått.

Senare på kvällen märkte jag att det tar på att knalla runt i stora varuhus, för mina fötter var rejält ömma. Som den lanttis jag är, så är jag inte riktigt van med att gå på så hårt underlag. Jag föredrar liksom bar mark framom hårda golv och asfalt.

Nu är det dags för mej att ta hand om disken, som jag ignorerade igår kväll.

Önskar er alla en riktigt skön söndag!

Man Cave

Tjohoo! Idag är det fredag och KAJ:s nyaste låt, Man Cave är ute på Youtube. Kan det bättre bli? Nä, inte egentligen, för jag var uppe redan vid sjutiden och hade glädjen att fånga morgonsolen mellan molnsjoken.

Hos oss finns faktiskt hela två "mansgrottor" (man cave), garaget och ladan. Den sistnänmnda var det som fick bisin min att bli eld och lågor och övertala mej att flytta hit. Själv har jag mitt hobbyrum, som bisin min nu döpt om till garnrummet.

Här ilar dagarna förbi alldeles för fort förbi och det känns som om jag inte hinner med nånting alls. Beträffande stickningen har jag varit riktigt disciplinerad och inte börjat förrän på kvällen, annars skulle jag inte få nånting annat gjort. Min hulda moder, frid över hennes minne, var också riktigt ordentlig. Hon hade som regel att inte se på TV förrän efter klockan 21. Hon var nämligen rädd att fastna framför rutan och det är ju lätt hänt då hushållsjobbet inte lockar. Ibland kunde jag tipsa henne om att det på dagen skulle komma nån gammal inhemsk svartvit film, oftast om det var nånting med musik. Då kunde hon se på TV mitt på dagen, för de filmerna gillade hon. Jag skulle ha ringt henne och tipsat om dagens film, Kaunis Veera, (Vera - zigenerskan på svenska) från 1950. Den skulle hon ha gillat. Undrar förresten hur många som hinner klicka bort sig från Arenan för att det länge endast syns en svart skärm i början av den där filmen.

Igår kväll hann jag glädjande nog med lite stickning. Den andra sockan växer sakta men säkert. Jippii! Och det är förvånansvärt roligt att sticka mönstervarv. Skaftet blir färdigt mycket fortare.

Bisin min klagar för övrigt på att jag har ockuperat bordsändan. Det kan jag nu inte rå för, eller hur? Jag måste ju få sockorna blockade. Snart är bordsändan hoppeligen ledig igen.

Nu ska jag leta reda på en dödskalle, som jag har gömt på ett säkert ställe. Vem vet om vi i morgon får besök av Spiderman, spöken eller pumpor? Måste vara lite förberedd i dessa spännande tider.

Önskar er alla ett skönt helgveckoslut oberoende hur ni väljer att fira.

Härliga onsdag

Tjohoo! Idag svävar jag ännu lite smått på ulliga moln efter gårdagen. Onsdagen var så härlig med många trevliga möten. Social kontakt med människor är faktiskt livsviktig. Det ger energi och åtminstone för mej nytt hopp om mänskligheten. Dessutom är det alltid bra att komma ut ur sin vardagsbubbla mellan verserna.

Egentligen började härligheterna redan på tisdagseftermiddagen. Då röjde jag äntligen av vårt stora sidobord, som blivit nån sorts avställningsplats för en massa mer eller mindre udda grejer på alldeles fel plats. Där har de fått stå och samla damm ända sen i våras. Dags alltså att kavla upp ärmarna och försöka hitta plats för bilgrejer, diverse minnessaker, böcker, gamla tidningar, leksaker, spel osv., osv. Och då, då gjorde jag ett rejält fynd. Inne i en tom julröd ytterkruka, där låg en mörkblå liten ask. Inuti den hittade jag äntligen mina fina silverörhängen. Ni vet inte hur lycklig jag blev. Jag trodde att de var förlorade för alltid och det tog mej hårt eftersom de är en gåva av en kär vän. Jag hade i hastigheten gömt dem på ett säkert ställe nån gång i våras då jag plockade undan i vild panik. De där säkra ställena är högst osäkra, eller hur? Man ska akta sig för dem. Lite tröst är ju det att inte ens tjuvar skulle hitta värdeföremål här i vårt hus!
Nu har jag förstås placerat örhängena på ett nytt säkert ställe. Ni får hålla tummarna att jag minns var de finns sen när jag vill ha dem i öronen nästa gång.

Gårdagen var som sagt härlig. Det började med att äldsta sonen var iväg till stan på förmiddagen och handlade åt oss. Han kom hem med bland annat den här:

Tjohoo! Den här tidningen kommer inte att gå vidare till min svägerska så som de andra. Gissa varför?

Sonen hade också besökt Corint och hämtade berlinermunkar till kvällen. Mums!
Men han hade glömt citronen och dessutom säljer S-market just nu det enda kaffet bisin min vill ha för 3,99 €, så när jag körde iväg till stickträffen hos H, kurvade jag via mataffären. Det skulle liksom vara ett snabbt varv och sen iväg och sticka, men... ja, jag träffade massor av bekanta. De var också på språng efter kaffe och det blev många trevliga samtal. Jag träffade också min väninna T utanför affären och fick en bullalängd och den här:

Så fin och så härlig färg. Jag kollade skötselråden och har nu placerat krukväxten i norr fönstret. Hoppas att den gillar det.

H bjöd på mozzarellapizza och en riktigt god hembakt dadelkaka. Vi talade om allt möjligt, en berättade om sitt besök i bokmässan och vi dryftade diverse aktuella saker. Själv frågade jag om mina medstickerskor hade ätit potatisgröt i sin barndom. Jovisst hade de alla gjort det. Två gillade det inte alls, medan en annan med saknad mindes hur gott det var med stekt potatisgröt. Själv saknar jag förstås mammas potatisgröt med smöröga och lingonsylt. Mums filibabba.
Att jag frågade beror på att bisin min aldrig har ätit potatisgröt, åtminstone mindes han inte att sånt skulle ha förekommit i hans barndomshem. Det förvånade mej, så jag kollade med hans storasyster. Hon visste inte ens vad det var fråga om! Jösses! Jag trodde att det var en rätt traditionell hösträtt häromkring, men tydligen inte för alla. Har ni ätit eller smakat på potatisgröt nån gång?

När jag kom hem hade jag en timme på mej att röja av bisin mins sida av matbordet. Där har han samlat diverse prylar av skrot och avfall om ni frågar mej samt en låda med papper och andra nödvändigheter. Han kom hem samtidigt som T anlände. Hon packade upp sin dator och så satte vi igång. Det var härligt att träffas, härligt att undervisa igen och allting gick snabbt och smidigt. Tänk att takterna sitter i ännu! Ja, och tänk att jag gjorde rätt val då jag sadlade om. Informationssystem och datateknik var inte precis det man skulle syssla med just då, för det var svårt och invecklat. Alla kommandon skulle skrivas, det gick inte att klicka och scrolla vilt omkring så som idag. Internet låg i barnskorna och man fick nöja sig med en svart skärm och vanligtvis vit text när man tog kontakt via ett ytterst högljutt modem, vars ljud våra katter avskydde. På den tiden fick man "rita" alla figurer från tangentbordet. _^..^_ där ser ni en katt. Det var riktigt roligt och krävde lite mera tankearbete än att klicka på färdiga emojer/figurer. Sen kom www och resten är historia.

Efter väl utförda pivotabeller i excel, firade vi med berlinermunkar och talade om allt mellan himmel och jord. Ibland inflikade bisin nånting nerifrån sin gungstol, men för det mesta koncentrerade han sig på tv:n. 

Vid 23-tiden på kvällen fick jag ännu den här julklappssockan färdig. Så ni förstår att onsdagen var riktigt härlig!
Men, men, nu har jag smått börjat tvivla, kan jag ge de här sockorna i julklapp? Blir de för stora? För små? För spända? Och vill mottagaren alls ha sockor? Borde jag hitta på nånting annat att sticka och ge bort? I såna fall vad? Hmmm, sockor är ju på något sätt liksom min grej just nu...

Nu borde jag göra nånting nyttigt och avstå från att genast börja sticka på julklappssocka nummer två. Räcker det om jag gör nånting lite hastigt och lustigt? Jag kan ju gömma undan bisin mins konstigheter nu medan han inte är hemma. Matlagningen slipper jag idag till all tur, för han kan värma mos och köttbullar och själv kan jag äta soppa. Tjolahopp!

Önskar er alla en skön fredag!

Försökte verkligen

Hur idiotisk kan jag bli? För några dagar sen tog jag mej i kragen och fick äntligen iväg en uppsägning av prenumerationen på den här tidningen:

Det gick hur lätt som helst på nätet, inget problem alls. Det enda jag behövde kryssa i var orsaken till varför jag avslutade prenumerationen. Jag kryssade för alternativet att jag inte har råd. 189 € är lite väl saftigt för elva tidningar. Allt gick som smort och jag fick bekräftelse på att nu var prenumerationen avslutad. Den nya perioden skulle ha börjat nästa månad, så frid och fröjd och ingen extra faktura. Jag hade fått mitt sista nummer av Suuri Käsityö-tidningen.

Igår ringde så en dam från Sanoma och innan jag hunnit tänka efter ordentligt hörde jag mej själv svara på finska att jovisst kan jag teckna en 14 månaders prenumeration på tidningen Suuri Käsityö för 79 €. Hur idiotisk kan jag som sagt bli? Jag syr ju inte och jag har ju redan alla de stickmönster jag nånsin behöver, tror jag åtminstone. Och det där med 14 månader är nog lite bluff, för i november kommer ett dubbelnummer och sedan ingen tidning alls i december. Tror att det är lika på sommaren, att det kommer ett dubbelnummer i juni och sedan inget nummer alls i juli. Lite bluff där eller hur?
Jag är också rädd för att jag hörde summan 79 € fel, för försäljaren babblade på i expressfart. Men om det är så att summan är högre, så då säger jag upp prenumerationen direkt. Som konsument har jag 14 dagars ångerrätt.

Jag brukar vanligtvis inte köpa per telefon, för jag vill se allting skriftligt och faktiskt hör ni, nu när jag kollade bekräftelsen står det att priset för prenumerationen är 79 €. Jösses, hur i vida världen kan den nu vara så förmånlig medan en trogen prenumerant från 2019 skulle ha fått punga ut med 189 €. Visst verkar det som lite lurendrejeri det här, eller hur? Det liksom lönar sig att avbryta prenumerationen. Hmmm...
Jag försökte verkligen avsluta, men... som sagt, jag är lite idiotisk och kanske inte ens så lite!

Igår kväll återuppväckte jag mina Excelkunskaper. Den här gången handlade det om pivottabeller, för jag har lovat hjälpa en människa i exceltabellnöd i kväll. Få se om jag alls klarar av det. Ni får hålla tummarna, tack.

Nu måste jag rusa runt lite och försöka plocka undan det mesta och värsta innan jag åker iväg till stickträffen i stan.

Önskar er alla en skön fortsättning på onsdagen!

Alldeles för lat

Idag är det igen så mörkt inomhus att vi får tända lamporna. Igår fick vi ändå en glimt av solen. Bisin min som tror på väderspågubbarna påstår att det inte ska regna idag, men få se om det stämmer. För en pensionär, som inte behöver ut på åkern har det inte så stor betydelse om det regnar eller inte.

Själv är jag alldeles för lat. Det finns minst femtioelva saker jag borde ta itu med, men ingenting händer. Jag har till och med varit så lat att jag använt tepåsar istället för bryggt te!

Härom dagen tog jag mej dock i kragen och öppnade den här burken med svart te smaksatt med bergamott och citron. Bäst att njuta av det man har, inte sant?
Ifall ni funderar, så är det vanligtvis yngsta sonen som har stenhård koll på teer. Det är alltså han som brukar förse mej med goda tesorter av olika slag. Men som sagt, jag har dessvärre varit alldeles för lat och hållit mej till tepåsar. Kanske jag nu så småningom får ordning på mitt tedrickande igen.

Lite lat har jag också varit med stickrallyt. Hittills har jag klarat av 15 utmaningar av 30. Till all tur har jag ännu nästa månad på mej, så få se hur det går. Kanske jag är alldeles för lat för att klara av de återstående 15. De flesta enkla utmaningarna är redan avklarade, så det behövs lite mera tid och energi för de återstående.
Men till min stora förskräckelse har jag hittat en massa spännande på nätet: Två KAL, alltså sticka tillsammans, en för vantar och en för sockor och sen hittade jag ett förslag till en skojig adventskalender. Förslaget går ut på att man lägger de garnrester man har i 24 påsar eller paket och sen stickar lite på randiga sockor varje dag fram till julafton. Rolig idé, inte sant? Förstås måste man ha två små nystan i samma påse/paket och sticka på båda sockorna samtidigt om man vill ha dem randade på samma sätt. Men man kan ju också göra olika sockor, lite så där i bästa Pippi Långstrump-stil. Om man vill göra det riktigt spännande blandar man om påsarna/paketen rejält och så får slumpen avgöra randens färg. Verkligen lockande, eller hur? Nå, det här får vi fundera på under november månad. Lite smått har jag redan funderat på den här julkalendern och det skulle inte alls vara dumt att till exempel sätta små garnrester i till exempel en lådinsats som finns åtminstone på Clas Ohlson, säkert också i Motonet. Tror ni bisin min blir misstänksam om jag föreslår en liten utflykt västerut till Motonet? Jag kan ju säga att vi ska hälsa på flickornas nya katt. Då låter det inte alls misstänksamt, eller hur?
Jag har faktiskt också räknat ut att garnet till hälen och tån i sockan inte ska ingå i de där små garnresterna, för annars klarar jag inte riktigt av att skapa en randig restgarnssocka. Nu gäller det då att hitta restgarner i samma grovlek och två par strumpsticksförpackningar. Ja, och så då kanske lådinsatser.

Ni ser, jag är alldeles för lat. Jag går igång på helt fel saker. Den stora frågan är nu: Hur får jag samma iver och inspiration för städning och annat hushållsarbete?

Förresten, till min stora glädje såg jag att redan 3 800 steg om dagen också i långsam takt motverkar demens. Så om man vågar tro på vetenskapsmännen kan jag vara lite lat i fortsättningen. Tröstande är också att det är aldrig för sent att börja. Huvudsaken är väl att man kommer loss från soffan/gungstolen. 

Nu ska jag försöka undvika min sockstickning och göra åtminstone lite nytta istället.

Önskar er alla en fin fortsättning på tisdagen.