På svenska

I tisdags var jag iväg till huvudstaden. Jag var chaufför och körde ända till Östra Centrum, där jag parkerade och sedan tog minstingen och undertecknad metron in till Kampen. Allt det där gick riktigt bra. I metron funderade jag på hur trist det är när alla böjer nacken som i bön och sedan sitter och fipplar på sina telefoner och surfplattor. Var är det spännande slumpmässiga mötet? Det att tala med en vilt främmande människa och få nya insikter? Nu vistas alla i cyberrymden.

Jag hade faktiskt tänkt gå till Snurre eller FiinaNeule medan jag väntade på att minstingen skulle bli färdig med sitt ärende. Men hur det nu var så tog förnuftet över, jag gick inte till de affärerna och jag köpte inget garn alls. Duktigt gjort, inte sant?
Men så kom jag ju då hem med ett armband istället. Vet nu inte om det är klokare? Hmmm... kanske?

När jag strosade där på Narinken så såg jag dem, tiggarna. Jag blev förstås beklämd och som vanligt hade jag svårt att förhålla mej till dem. Ska man ge en slant eller låta bli? Är det säkert att pengarna går till rätt adress, dvs till tiggerskan? Eller hamnar dom i nån annans ficka. För min del avgjordes det på ett lätt sätt då jag faktiskt inte hade kontanter på mej. Senare blev jag arg när de kom framför näsan på en och skramlade med sin pappersmugg. Hopp och jag tog ett sidosteg, vände ryggen till och gick åt ett annat håll. Jag vill inte...

Så började jag se mej lite mera uppmärksamt omkring och ser hur människor desperat letar i skräpkorgar. De letar efter matrester och tomflaskor. Nöden är stor. Vart är vi på väg?
Minst sagt deprimerande i storstan. Bäst att hålla sig på landet och dra sitt lilla strå till stacken härifrån.

Det blev riktigt många steg och fötterna var ömma på kvällen. Vad passade då bättre än att sätta sig och njuta av tidningen som damp ner i postlådan?

Och titta, den är på svenska och allt!