Var är Tufsen?

Igår när jag kom hem i "normal" tid, dvs slutade redan kl. 16 i stan, möttes jag av far i huset med håret på ända:
- Såg du Tufsen?
- Nääe, svarade jag, som knappt hade hunnit innanför dörren.
- Hurså?
- Han är borta. Han hörs jama, men finns ingenstans. Han kanske blev rädd för den där borsttraktorn.
Och borta var också far i huset i samma ögonblick.

Jag fick av mig skorna och ytterkläderna. Hann sätta mej ner vi köksbordet och ta första tuggan av stödmackan (ni vet den där smörgåsen, som håller en upprätt tills middagen är färdig) när det bankade hårt på dörren.

Oj, då, vad nu? Har nån hittat Tufsen överkörd eller överborstad vid vägrenen? Eller är det unga husbonden, som knackar på?

Fortfarande tuggande går jag och öppnar. Utanför står en ung snygg kille med ett id-kort runt halsen. Jag försöker snabbt svälja och tuggan fastnar förstås i halsen. Jag hostar och hostar och är pionröd i ansiktet. Han försöker presentera sig och företaget och skulle jättegärna vilja komma in och titta på våra rör. 
Höh? Här ska inga rör granskas. Jag blåser upp mej och fyller hela dörröppningen. Jag försöker se jättefarlig ut, alltmedan jag desperat funderar på vart far i huset kan ha tagit vägen. Jag får verkligen använda all min dåliga verbala förmåga på finska:
- Nej, alla rör är nya.
- Nej, vi har precis nyss flyttat in.
- Nej, det är husvärden, som bestämmer och han är inte inne just nu. 
Det där sista kanske inte var så fiffigt för killen vill in med allt våld. Hur jag än viftar och förklarar.

Så får han syn på rören som står upp från golvet under det låga bordet genast innanför dörren i tamburen. Just där har elmentet tagits bort.
- Aha, ni har alltså golvvärme.
- Jo, jo det var ju det jag försökte säga hela tiden.
Killen ger sig och jag kan äntligen stänga dörren efter honom. Tyvärr begick jag det misstaget att jag inte kollade i vilken bil han kommit. Hoppas att det såg så eländigt ut här hos oss att han fattade att hit lönar det sig inte att komma och stjäla nånting.

Förstås dyker far i huset upp när jag äntligen blivit ensam. Han blir arg.
- Jag hade ju redan en sån där gubbe här mitt på dagen. Har du sett Tufsen?
Mitt svar är fortfarande: Nej. Jag har varken sett eller hört Tufsen.
Nu återstår dikesrenarna och att vidga sökningen från gårdsplanen.

Far i huset gör dock ett sista desperat försök inomhus och öppnar dörren till stora klädskrubben, ingen katt där och ingen katt i vare sig sovrummet, toan eller tvättrummet.

Nu började mitt hjärta galoppera:
Tänk om Tufsen var instängd i hobbyrummet och hittat garn att leka med?

Så här såg det ut i juli år 2010 då han var en ung kattherre. Han tyckte redan då att garn är intressant.
Men nej, ingen katt där heller, tack och lov. Alla garn fortfarande intakta.

Far i huset fortsatte nedför trapporna till källarvåningen, ingen katt i bastun och ingen katt i tvättrummet, ingen katt i förrådet och inte ett pip hördes någonstans.

Vid det här laget hade far i huset redan gett upp. Men han öppnade ändå dörren till kallkällaren.
Och se på sjutton, vem hittade han där?
Jo, Tufsen!
Och vem hade varit i kallkällaren då? Jo, förstås far i huset, som var på jakt efter krukor att plantera diverse blomsticklingar i.
Ja, se karlar!
Men slutet gott allting gott. Tufsen återfanns. Varför han inte jamade en enda  gång när vi inomhus försökte ropa på honom är en gåta. Utanför huset hördes nog hans rop på hjälp.

Lurvinge tyckte att det är värst vad det är mycket oljud för ingenting!


Blogg 100/38