100 år

Oj, oj, oj. Här sitter jag proppmätt, så mätt att jag knappt kan röra mej. Vi har kalasat på resterna av gårdagens texmexmiddag. Mums! Men det är kryddstarkt och kan lätt bli för mycket.

Det nya året skålades in rätt stillsamt i Pommac, en festdryck som har följt med mej sedan barndomen. Om det var kalas hemma hos farmor, så vankades det Pommac. Helt alkoholfritt löpte inte nyåret för till maten hade vi rödvin och till efterrätt fick jag äntligen min GT, som jag funderat så länge på. Troligtvis är den nästan hälsosam om man nöjer sig med ett litet glas då och då. Har för mej att drottningmodern i Storbritannien tog sig en GT varje kväll och därför levde till hög ålder. Det kan förstås vara en myt. Vad den nu 90-åriga drottningen dricker vet jag däremot inte. Tydligen har hon i alla fall bra gener att brås på då hon nått så hög ålder. Tror ni att prins Charles väntar otåligt på att få bestiga tronen?

I år firar Finland 100 år som självständig stat. Och det kommer att firas av hög och låg på alla möjliga sätt och vis. Alla evenemang, som ordnas i år verkar ha något 100 års tema. Och man kan göra allt möjligt från att sticka blåvita babysockor till alla som föds detta år till att delta i högtravande kulturevenemang. 
Själv kommer jag i vår att delta i en 70 års fest och tänker väl att det får vara bra så.
Lite leker jag med tanken på att enbart sticka sockor i blått och vitt under detta år. Men äh... det är nog för tråkigt. Måste ju få sticka annat också. Dessutom är jag lite osäker på om jag ens har så mycket blått och vitt garn...

I onsdags satte jag dock upp ett blåvitt sockbörjan. Lite grann stickade jag på vår bilfärd i torsdags. Bägge skaften är nu färdiga och det är dags att ta itu med hälen. Stickar bägge sockorna tillika för att få dem fort färdiga. Har lite annat, som jag vill sticka nu.

För övrigt har jag fullt upp med mina anförvanter. De tycker alla att det skulle vara en utmärkt idé om jag nu så här vid årsskiftet skulle inventera mitt garnlager. Hujedamej! Det går nog inte alls det.
- Nej det kan jag inte göra, sa jag ifrån med min absolut barskaste röst.
- Tänk så mycket restgarner jag fick under året. Ska jag väga dem alla?
- Ja, om du inte vill väga dem kan du ju mäta dem, kom far i huset på.
- Nä, int behöver du väga dem. Du samlar dem bara i en låda och så vet du var restgarnerna finns, sa unga husbondens sambo.
Stön, jag vet redan var de finns. Jag har redan en liten burk, en låda och en korg. Förresten en restgarnslåda, glöm det. Jag fick ju ett och annat i höstas, så det blir nån låda till! Tur att far i huset har kort minne!

- Nej, det går inte. Jag kan inte inventera mitt garnlager, framhärdade jag envist.
- Jo, det är bara att börja. Tänk nu, så vet du vad du har och var det finns, höll å sin sida unga husbondens sambo fast vid.
Jo, alltså jag vet ju nog vad jag har. Det finns ju en exceltabell i min dator, så det så. Däremot vet jag inte längre var allting finns för det blev rejält omblandat vid flytten.
Dessutom är det nog bäst att inte anförvanterna vet nånting alls om mitt garnlager. Man vet aldrig om de skulle överleva chocken!
Däremot borde jag kanske få ordning på alla mönstertidningar och mönster på lösa blad, som dräller omkring. Där krävs nog en inventering, men... öööh...
Nåja, jag har börjat lite smått idag genom att ge bort en Simply Crochet-tidning till unga husbondens sambo. Ett första steg, inte sant?