Ett vantmönster

Om ni har sett mej och min röda näsa, så lugn bara lugn. Jag har INTE druckit konjak, eller nån annan ädel dryck. Nej, jag har snutit mej och snutit mej och snutit. Och det med olika papper, därav den röda näsan. Igår kväll när jag lade mej, utan att virka en endaste ruta, blev jag lite orolig. Hur mycket snor kan en människa riktigt innehålla? Tänk om jag redan har kommit till hjärnsubstansen och det är det som rinner ut ur näsan och fastnar i halsen? Brrr!

Idag så googlade jag på det där med snor. Jag fick reda på att det mest består av vatten, men också att vi hela tiden "dricker" snor. Uj, uj, uj, snoret liksom finns där hela tiden, men vanligtvis märker vi inte det. Snoret renar. När man är förkyld så snyter man ut ungefär 14 gram i dygnet. Må det? Det känns mera, som 14 kilo om ni frågar mej.

Idag var det meningen att jag skulle tillbringa eftermiddagen med mamma på stan, men... ja, det var liksom inte läge att kolla in och pröva på stadens pita-potatis just nu. Ingenting smakar riktigt till nånting. Dessutom var det superhalt utomhus. Usch!

Så idag tittade jag in hos mamma en stund på hemvägen från jobbet. Ingen fara, hon snörvlar också. Hon grälade på mej.
- Man ska inte jobba när man är i det där skicket.
- Nä, nä, men vem har uppfostrat mej? Vems dotter är jag?
Ja, se då blev min hulda mor alldeles tyst. Inte var hon ju heller i tiderna sjukledig från sina jobb. Och jag försöker vara försiktig. Tvättar händerna efter varje gång, som jag har snutit mej. Håller mej på avstånd från kursdeltagarna och pekar på deras skärmar med en lång pekpinne. 

Mamma är övertygad om att ska man få influensan så får man den ändå, hur försiktig man än är. Och det ligger säkert nånting i det. Tänk bara hur många förkylda som tagit i handtagen, trappräcken, kundvagnen i affären osv. Ja, det är nästan så man får bacilluskskräck. Och då vet ni, då blir man liksom sittande hemma alldeles stilla, vågar inte göra nånting och vågar inte gå nånstans. Jag funderar faktiskt om jag skall pröva på det nu under veckoslutet...

För en vecka sedan på torsdagen, var jag också hos mamma när jag kom hem från undervisningen i grannkommunen. 
Då fick jag det här vantmönstret:

Det hade hon snällt nog dragit ut från Hemmets Veckotidning (HV) nr 3 2017. Det är farligt att fresta mej med sådant här då jag har så många projekt som borde färdigställas och lika många, som ligger i kö. Det här får nu hamna på min att-göra-till-nästa-lista.

I den här veckans HV finns ett ponchomönster. Vad sägs? Inte så tokigt det heller.

Men nu, nu skall jag packa väskan inför morgondagens arbetspass i grannstaden. Jag har planerat en uppgift, som kräver endast lite prat av mej, få se hur det går.
Ikväll ska jag faktiskt virka lite rutor, om inte annat så kan jag virka lite "mittar". 
Men först ska jag bara... :)