Här blev det plötsligt full vinter igår. Min hulda moder påstod att det inte är första gången som det snöar den 29.4. Hon drog sig till minnes en gång då hon skottat fram sin bil just den dagen.
Apropå bilar så konstaterade far i huset igår:
- Tur att man är så lat.
Ja, tur att han alltså inte ännu hunnit byta till sommardäck på min bil. Det är alltid bra att ha minst en bil, som går att köra med i väder, som väder. Tur också att han fick köra med min bil igår för då upptäckte också han det, som jag klagat på: Den knycker! Nånting som enkelt kan avfärdas med att: "Felet är mellan ratten och ryggstödet". Men så fort far i huset kör, ja då, då är det nånting med bilen! Hoppas att han inte är lat med att fixa knyckandet och ryckandet, för jag vill inte bli strandsatt någonstans på vägen då jag har bråttom.
Det snöade riktigt ordentligt igår.
Så ordentligt att det inte är läge att sluta med fågelmatningen ännu.
Hur skulle vare sig koltrasten eller de andra småfåglarna klara sig då?
Ser ni vem som sitter här då? Perfekt skyddsfärg ända tills åkern täcktes av den vita snön.
Gissa vad här kommer?
Mer eller mindre insnöade var vi igår i skymningen.
Och jodå, det var plogbilen, som körde här förbi igår kväll. Stackars alla dem som var ute med sommardäck igår.
- Vad tror du att dina påskliljor tycker om det här, frågade far i huset betänksamt.
Ja, inte ser de direkt glada ut, men vi hoppas att snön smälter snabbt. Nu är det dags att avsmaka mjöden. Om den blev dålig får vi ta till min mammas nödlösning: Sprite och citronjuice! Det är ju för sent att göra en ny mjödsats nu.
Ha en riktigt skön valborg. Tror att varm glögg och en sprakande brasa är det enda rätta just nu. Glöm bubbel och picknick!
#blogg100_2017_61
- Nu är gurkfabriken igång. Kan du hämta de där gurkorna åt mej, frågade min hulda mor i telefonen igår.
Självklart fixade jag det och levererade över tre kilo gurkor åt henne. Det gick ju, som vi kanske minns inte så bra i torsdags. :)
Det lönade sig att leverera gurkor igår, för se vad vi har fått:
Tre burkar med himmelskt goda ålandsgurkor. Mums! Vi kommer inte att kunna vänta tills de så att säga har "satt sig". Åh, nej, här kommer gurkorna att försvinna i rasande takt. Tack mamma!
Jag försökte vara förnuftig i mataffären igår och undvek att gå förbi godishyllan där allt påskgodis var nedsatt med -50%. Farligt, farligt, för jag längtade efter sega godisar efter alla chokladägg. Men ser ni, ibland har jag lite karaktär, så jag gick via tidningshyllan till kassorna. Inte för att det är stort bättre förstås, för jag skall ju inte ha tidningar heller. Men hellre tröstläsa än tröstäta, inte sant?
- Finns det månne korsordstidningar här, frågade den lilla pigga damen av mej när jag stod och bläddrade lite förstrött i en tidning.
- Jo, där, svarade jag och pekade.
- Där finns åtminstone Bra Korsord.
Damen ryggade förskräckt tillbaka:
- Nej, nej, jag skall bara ha lätta kryss. Jag började med det här sidu i vintras. Jag har Året Runt och dom klarar jag ganska bra nu, men där blir ibland tomma rutor, som är svåra att fylla i.
- Har du provat googla, frågade jag uppmuntrande.
Hon lyste upp i brett leende, lika brett, som Hangö kex.
- Du sa det! Att jag inte har tänkt på det förut. Nu har jag köpt ett lexikon helt i onödan.
- Glad midsommar, ropade hon och försvann mot kassorna.
- Tack detsamma, hojtade jag tillbaka.
Så vände hon sig om och frustade ut i ett hjärtligt skratt:
- Jag menade nog valborg.
Jag skrattade också och svarade:
- Jag förstod det.
Som sagt, tidningshyllan är inte hälsosam den heller. Jag kom hem med en alldeles ny tidning eller bok, som de själva har valt att kalla den. Jag blev så himla glad över att finna någonting helt nytt, så jag måste ju bara ha den. Det är ett norskt förlag Orage As, som har gett ut den här. Kädentaitoja kaikille blir översatt till svenska ungefär: Hantverk för alla. Här finns stickmönster, virkmönster och symönster. De är hopplockade från tidningarna Simply Sewing, Simply Crochet, Simply Knitting och the Knitter. Ingen av modellerna verkade direkt bekant när jag i morse bläddrade igenom tidningen.
Det var den här sjalen, som fick mej på fall. Mönstret är från Österrike. Tyvärr är inte garnet anpassat för finska förhållanden, så jag vet inte vilket sorts garn, som går att använda här istället, kanske Lace Ferner Wolle. Det är ju österrikiskt det med.
Bland virkmönstren är detta min stora favorit och vad månne det beror på? ;)
Här snöar det igen och stormar. Tidigare på dagen fick jag för mej att det var ett riktigt bra vårväder och gick ut för att ta en liten promenad. Det är ju bra att vara ute i friska luften. Jag hann inte långt förrän jag var genomfrusen och fick återvända hem och in. Man kan inte vara ute utan vare sig handskar eller mössa. Brrr!
Nu väntar jag att far i huset och den äldsta och den yngsta sonen ska hitta hit. Undrar vad de riktigt har hittat på när de inte syns ännu. Hoppas att de inte har blivit på vägen, söndrat min bil.
Om jag sätter mej ner med min sockstickning är jag säker på att de dyker upp omedelbums, för så brukar det vara.
Ha nu en riktigt fin lördagskväll.
#blogg100_2017_60
Aj, aj, aj, mina fötter ömmar. Jag har stått på torget i stan idag mellan klockan 10 - 13. Vädret var riktigt bra med sol och inte alltför blåsigt. Men det allra bästa var ändå att få tala med alla, träffa människor, som tackade för fin tidning och kom med en hel del förslag. Och jag hann träffa både stickväninnan B och V. Härligt!
Själv hann jag inte ens in i kaffevagnen, men det gjorde inte så mycket för vi blev sedan bjudna på hamburgare. Det har sina sidor att frivilligjobba!
Grattis Nya Östis 2 år!
Nu ska jag småningom iväg ett varv till stan igen för ni minns kanske mamma och gurkorna? Just det, det behövs fortfarande gurkor + en hel del annat, som liksom blev efter igår.
Själv börjar jag bli smått stressad. Jag hinner ju ALDRIG handarbeta med den här takten!
Nåja, snart är väl sommaren här och då kanske det blir lite tid över?
Men först ska vi ha en ordentlig vår och inte som nu, sol och hagelskurar om vartannat.
Ha en riktigt skön fredagskväll!
Själv beger jag mej ut på språng igen.
#blogg100_2017_59
- Vad är det som luktar, frågade jag av far i huset då han steg in i bilen ikväll. Då hade vi nått hemtrakterna efter en lång dags färd. Han hade varit och fört en blomma till sin faders grav. Han skulle ha fyllt 98 år idag, frid över hans minne.
Det som luktade var kanske kyrktaket? Det skall tjäras, men jag vet inte om de redan har börjat. Jag har inte kollat i dagens tidning.
Hur vi hade hamnat här är en lååååång historia. Kanske bäst att ta den från början. Förra veckan fick jag ett sms med en vänlig förfrågan om jag kunde tänka mej att hjälpa en av mina FB-vänner. Mitt svar blev ett tveklöst ja eftersom det verkade någorlunda lätt, dock behövde far i huset involveras. Det handlade om att betala kontant för ett förtält till husvagn, som fanns i Pyttis och sedan sända det norrut med Matkahuolto. Lätt, som en plätt inte sant? I synnerhet, som far i huset fick tjäna som packåsna! Jag blev liksom en mellanhand mellan köparen och säljaren för det var jag som utförde själva köpet. Till all tur behövde jag inte kolla godset. Pengarna hade FB-vännen satt in på mitt konto och dem tog jag ut igår.
Idag var jag ledig på eftermiddagen, så det var liksom läge för en liten utfärd. Vi tog min hulda moder med på äventyr. Far i huset var lite skeptisk i början, men han vare sig gruffade eller protesterade när vi körde iväg mot Pörtnor i Pyttis. Vi anlände på överenskommen tid tack vare Astrids skickliga guidning. Pittoreska trakter med små smala vägar, som kringelikrokade sig. Transaktionen ägde rum och de två kollina lastades i bilen.
Så var det lunchdags och maten intogs på Uusi Pullis i Broby. Riktigt gott! Tack mamma för lunchen och brödet!
Sedan tog vi en chans och körde iväg till Karhula och igen med hjälp av Astrid kom vi fram till Matkahuolto. Det var nästsista dagen öppet i busstationen. Servicen skulle flytta till ett annat ställe i lördag. Far i huset kånkade och bar, 50 kilo vägde kollina och iväg for dom. Skall bli spännande att höra när de kommer fram.
Lite på måfå körde vi runt i Karhula och försökte hitta torget. Det var knepigare än väntat. Mitt i allt och plötsligt hade far i huset kört ut från Karhula och var på väg mot Inkeroinen. Astrid sade upprört:
- Vänd när det är möjligt.
Men tror ni att far i huset lydde? Åh, nej, han hittar minsann på egen hand. Sedan gick det inte så bra för Astrid hämnades. När jag febrilt knappade in frågan om var närmaste Tokmanni fanns svarade hon Gammelby. Och när jag inte nöjde mej med det svaret drog hon till med Tokmanni i Sastamala, sedan Huittinen, därefter Joensuu och till sist Pieksämäki. Då gav jag upp. Det var ju flera hundra kilometer till alla de där ställena och det finns ju ett Tokmanni i Inkeroinen.
Far i huset är övertygad om att Trumpen har fifflat med satelliterna och att det var därför Astrid vilseledde oss. Själv håller jag nog för att hon helt enkelt hämnades för att far i huset sällan följer hennes goda råd. Det hela slutade förstås med att ingen Tokmanni hittades.
- Jag vet, det finns en Kouvola, sa far i huset och klarade av Anjala och Myllykoski och...
... ja så kurvade han i korsningar och... ja, det var ju INTE Tokmanni han kom ihåg utan förstås Motonet. Suck.
- Men det finns ett i Koria, sa han tvärsäkert och rattade vidare.
- Nä, muttrade jag.
- Det är i Kuusankoski.
- Nä, dit far vi inte, sa far i huset.
Stackars min mamma. Hon skulle ju bara ha ett stolsskydd från Tokmanni. Var nu det för mycket begärt?
Och så skulle hon ha gurkor, hela tre kilo. Så far i huset fick styra in till Prisma i Kouvola.
- Varför tar du med dej en kasse, vi ska ju inte ha nånting, sa far i huset med darr på stämman då han fick se mej stiga ur bilen fullt utrustad med stora handelskassar.
- Jag kommer inte sen in, fortsatte han.
- Jo, du får skjutsa mamma i rullstol medan jag tar hand om kärran, sa jag med kattlen stämma och skyndade iväg efter en kundvagn. Och kan ni tänka er, han var riktigt lydig. Men sedan, ja sedan inne i affären blev han nästan hysterisk och lade upp racerfart. Själv betedde jag mej enbart lagom barnsligt, för min snälla mamma hade lovat mej en sån där liten folieballong på en pinne.
- Jag ser en bablong, jag ser en bablong, utropade jag och skuttade iväg mot ballongerna. Mamma log, far i huset himlade sig och styrde fort iväg bort från mej. Finnarna runt om mej såg förvånat på mej. Vad var jag för en dåre? Det är just det här som är så skönt i stora affärer en god bit hemifrån: Man är anonym! Och då kan man ju tillåta sig att ta ut svängarna lite grann, inte sant?
Far i huset ångade på som den värsta Formel 1-förare, så det var rena undret att min mor hölls i rullstolen och alls hann plocka åt sig någonting. Själv hittade jag Marskin leipä och min lycka var gjord. Mums! Jag lyckades rafsa lite andra livsmedel i kundvagnen. Det är ju ändå nån sorts helg på kommande, så...
När vi navigerat till kassan protesterade jag lite grann:
- Men det här är fel utgång.
- Man får nog gå ut här också, sa far i huset segervisst. Nu skulle han bara bort från detta köphelvete och det skulle gå fort.
Nå, gissa vem, som hade rätt?
Just precis, vi kom ut på baksidan och fick runda hela byggnaden för att komma till bilen. Ingen större skada skedd, vi fick ju frisk luft och mamma mådde bra i låningsrullstolen...
Men inga gurkor, de var för dyra.
Far i huset körde fort, fort förbi ABC i Koria där Novitas fabriksbutik finns. Nå, vi var ju inte inne på det spåret nu. Det var som sagt helt andra saker, som stod högt på önskelistan.
När vi närmade oss Lappträsk blev det debatt. Vad skulle vi göra nu? Tänk jag fick bestämma, så jag sade med stål i rösten:
- Vi åker till Gammelby.
Och det gjorde vi via Forsby K-market där jag var inne och kollade gurkpriset, som fortfarande var för högt.
I Tokmanni i Gammelby fanns inte just den färgen av stolskyddet, som mamma ville ha. Men hon hittade förstås en hel del annat. Det gjorde jag med! Men inte garn. Det köpte vi inte alls på hela färden, så vi var superduktiga med mamma.
Stärkta med en Tupla beslöt vi gemensamt att inte ge upp utan att via gravgården styra till Tokmanni i stan.
En skön kväll med fågelsång, men fortfarande kyligt i luften.
Bygdens stora son, stod/satt på sitt vanliga ställe mitt emot kyrkan.
När vi kom till stan gick far i huset ensam in i Tokmanni. Han vågade inte längre släppa lös mej och mamma. Han hittade det som mamma ville ha. Frid och fröjd!
Innan mamma fick komma hem, hamnade hon ännu att sitta och vänta i bilen utanför vårt hus. Ja, alltså vi bjöd nog in henne, men hon tackade nej. Vi var ju tvungna att mata våra katter, som fått vara alldeles ensamma hela långa dagen.
Hos mamma drack vi te och åt en munk innan vi slutligen landade här hemma igen. Då hade vi varit ute på vift från klockan 12 på dagen till 21 på kvällen. Inte illa!
Tänk om vi hade kommit direkt till stan med tältet och här placerat det i Matkahuolto, sedan besökt Tokmanni direkt...
Ja, då hade vi förstås varit hemma mycket tidigare. Men slutet gott, allting gott.
#blogg100_2017_58
Oj nej, vet ni, nu vet jag inte i vilken ände jag skall börja. Kanske från början? Det brukar ju vara bäst så. I morse började det på personalmötet på jobbet. Vi hade en liten tävling: Vem kan äta sockermunk utan att slicka sig om läpparna? Inte för att jag vill skryta, men ja, här ser ni alltså vinnaren. Till all tur behövde jag inte äta ytterligare en sockermunk! Nu har jag alltså nått ära och berömmelse bland kollegerna.
Sedan jobbade jag på, men innan jag gick hem meddelade rektorn att jag får fortsätta med mitt nuvarande jobb ända till den 31.7.2018. Tack för det! Och ett stort tack för det snabba beslutet. Jag lämnade in min ansökan på kuntarekry för en vecka sedan. Ansökningstiden gick ut i fredags och beslutet kom som sagt idag. Det var snabbt marscherat och det är jag som sagt tacksam för. Det går lättare att planera framåt nu.
Och så energisk var jag när jag kom hem att jag matade in en hel drös med kurser i databassystemet. Småningom måste kurstexter finslipas och datum dubbelkollas, men det största jobbet är i varje fall gjort nu. Skönt!
Ikväll var jag iväg på timlärarmöte till grannstaden. Vi bjöds på intressanta diskussioner om den kommande läroplanen och superdupergod smörgåstårta. Tack för det.
Sedan fick jag höra saker som gav mej tårar i ögonen, ja alltså jag är ett riktigt blötdjur när det gäller. Jag fick höra vad kursdeltagarna hade gett för feedback och det var så många fina vackra ord att jag fortfarande blir alldeles tårögd när jag tänker på det. Så snällt att de tog sig tid att extra kommentera och säga vad de tycker att är bra. Sådant uppskattar jag, tack!
Vi borde nog komma ihåg att oftare ge beröm och tacka för det som är bra.
Så nu ska jag passa på att tacka far i huset för att han såg till att jag fick middag idag med rivna morötter och allt. Tack!
Inte blötdjur, men lite andra djur finns det på åkrarna här omkring:
#blogg100_2017_57
Idag har det snöat och regnat om vartannat och jag har hunnit med att både jobba och sticka. Det är inte illa, eller hur?
Jag hann också besöka stickcaféet i stan och det är mycket farligt, rentav livsfarligt. Dels finns där så mycket inspiration att jag känner hur jag skulle vilja börja göra allting på samma gång och då blir det ju många UFO:s. Och dels finns där så mycket garn och snälla människor, som frågar:
- Vill du köpa? De här är överlopps hos mej.
Nå, klart jag vill, men jag borde ju inte.
- Vill du beställa av det här fina sockgarnet?
- Näee, tror inte det, svarar jag och skickar garnproven raskt vidare.
Efter en stund hör jag mej själv säga:
- Får jag nu ändå se lite på de där färgerna...
Huuu, sockgarn åt mej? Stickar jag sockor? Nej, skulle jag ha svarat tvärsäkert ända tills jag nyss kollade vad jag stickade allra mest förra året. Och jodå, det var just precis sockor, oftast av Novitas garner.
Sockor stickas också främst i stickcaféet, kanske för att det på något sätt är lättast att sticka medan man pratar. Mönsterstickning är helt uteslutet för då får man riva upp allting då man återvänder hem.
Här är E:s fina vårsockor...
... och här hennes nya sockbörjan.
Här är A:s sockbörjan av restgarner.
Och här är B:s dubbelvirkade pannlappar...
Hon har varit flitig, som ni ser. Härliga vårfräscha färger.
Hon hade också hunnit besöka fabriksbutiken i Koria och levererade det där underbara Cotton Soft till dem som ville ha. Det delar sig inte när man virkar med det. Idealiskt alltså.
- Jag tog två extra nystan ifall nån vill ha, sa hon.
Och utan att jag nu riktigt vet hur det gick till, så var jag plötsligt ägare till de här två fina nystanen, 100 g. Vet inte riktigt vad jag skall göra av dem, men snart är det sommar och då passar det ju bra att sitta och virka pannlappar. Jag har förstås redan ett stort lager av de här nystanen från tidigare, men jag har ju inte just de här färgerna!
Och skulle det ha stannat därvid, så skulle det ju ha varit riktigt bra, men...
... den här påsen med 7-bröder garn behövde ett gott hem, så jag förbarmade mej över dem, 190 g. Och jag vet exakt vad jag skall göra med dem, så det så!
Och nu vet förstås alla i stickcaféet hur svagsint jag är när det gäller garn. Så nu är den nyheten ute över hela stan ska ni veta! :) Fast det gör inget. Det verkar som om jag är i gott sällskap eftersom de flesta deltagarna har lite bekymmer över var de skall lagra sina garner. De tycks på något sätt svälla och flyta ut i alla rum. Konstigt, inte sant?
Vi hade som vanligt roligt på stickcaféet. Det blev många glada skratt och det piggar upp. Tack för den trevliga samvaron.
Och jodå, jag började faktiskt på socka nummer två idag, så det är lugnt.
Lugnt tycks det däremot inte vara i stan!
#blogg100_2017_56
Idag har jag försökt få världen färdig, det vill säga, jag har fixat minst hundraelva saker på en gång utan att komma någon vart. Som vanligt fastnade jag på vissa detaljer och ganska mycket blev tyvärr ogjort. Det skulle ha varit skönt att få undan de flesta måsten, så jag skulle ha kunnat börja på socka nummer två. Tyvärr så blev det nu inte så idag, för det hände andra saker.
Det som hände var att jag placerade mej i köket, hemmets farligaste plats! Jag öppnade kylskåpsdörren och såg lite vilset på innehållet. Som vanligt önskade jag att jag skulle vara en sån där rekorderlig husmor, men... i varje fall behövde jag få slut på diverse burkar och så hade vi fått en fin skinkbit. Far i huset stekte plättar igår då han hittade överbliven grädde. De fanns kvar och lockade mej till att slänga ihop lite skinkfyllda crêpes!
Jag skar skinkan i små tärningar. Det gjorde jag också med den halva gula paprikan jag hittade i kylskåpet. Sedan blandade jag ner en burk crème fraiche, rester av färskost med gräslök, en burk färskost med vårlök, spädde ut med lite matlagningsgrädde och lade till riven ost i en lagom mängd. Därefter var det bara att bre fyllningen utanpå plätten, rulla ihop och placera på en ugnsplåt. När alla skinkfyllda plättar var radade snyggt, så på med riven ost. Voila, nu hade jag fixat middagen!
Men sådant där äter inte far i huset! Så jag fick ta plåten med mej och åka iväg till min hulda mor. Hon uppskattade både maten och mitt sällskap. Skinkfyllningen blev lite lös och borde ha stadgats med maizena, men det gick nog bra så här också. Vi åt dem tillsammans med grönsallad och ålandsgurkor.
- Jag skulle hellre ha velat ha en skinkpaj, suckade far i huset. Stackarn, vid det laget var det redan för sent. Tack för skinkan och tack för plättarna. Nu har jag mat kvar till imorgon.
Igår var jag på dans!
Men jag behövde inte dansa själv! Nej, jag fick se skickliga och duktiga barn och ungdomar uppträda. Det var en fin show, som Lovisa Dansinstitut bjöd på.
#blogg100_2017_55
- Nå, har du fått din socka färdig, frågade min hulda moder igår då vi talades vid i telefon.
- Öööh, neeej, när skulle jag ha hunnit.
Men se idag, ja idag, då fick jag en liten barnsocka färdig.
Hur lång tid tror ni att det tar innan den andra blir färdig?
#blogg100_2017_54
... nej, vänta nu, det är ju vårsolen, som ler. Kan ni säga det åt vår julkaktus?
Den blommar så fint i vårsolens sken. Se inte på mej, det är far i huset som har gröna fingrar. Mina är enbart rödfnasiga för jag tillbringade förmiddagen vid diskbordet. Far i huset tror att jag överdriver när jag säger att jag är allergisk för disk! Men så är det ju nu inte alls, klart jag är allergisk, mina fingrar klarar enbart av garn och stickor. Ja, och så då lite tangentbord, förstås.
Vi har haft borgåborna på kort besök idag, innan det var dags för däcksbyte. Snart kommer det bastugäster, så jag måste väl återgå till kökskommenderingen och lämna stickningen alldeles ensam på soffbordet...
#blogg100_2017_53
Idag kan jag sjunga I Can See Clearly Now för nu har regnet dragit sin kos och solen lyser.
- Va e de, ropade far i huset och störtade in bakom min rygg alldeles nyss då jag precis sjöng. Kanske bäst att bara nynna lite för mej själv och inte ta i så byxorna spricker?
Själv funderade jag på varifrån alla dammråttor hade uppenbarat sig på mitt datorbord i morse då jag började jobba här. Jag tittade förvånat upp i taket, men nej, där fanns inget hål eller annat, som skulle ha orsakat ett veritabelt dammnedfall.
- Nå ser du klart nu, frågade far i huset.
- Mmm nåjo, svarade jag försiktigt och lite oroligt för han kunde väl aldrig mena att vi skulle tvätta fönster mitt i regnet?
- Ser du vad, som har hänt?
- Öööh...
- Ja, ser du Windows 10 tydligt nu?
- Ööh, joo, jag tror det.
- Jag måsta ju torka av din skärm, den var så dammig att man knappt såg nånting.
- Oj, tack så snällt!
Lite genant att jag inte märkte det på något annat sätt än på alla dammråttor. Men så är det när solen inte lyser, då urskiljer man liksom inget damm! :)
Men nu ser jag klart!
Idag har jag suttit framför datorn hela dagen och försökt få in alla data- och musikkurser inför nästa läsår. Man ska nog ta det i etapper och inte som jag gör när jag gör allting på en gång. Nu har jag sjuka axlar och vet inte om jag alls kan sticka ikväll. Buäääh!
En dag under påskhelgen pågick det intensiva jamningar utanför ytterdörren.
- Kom och se, kom se, lät det som.
Utanför stod en mycket stolt katt. Tufsen hade fått ett byte.
Oj, så duktig han är och så mycket beröm han fick.
När det var avklarat och han fått höra hur duktig han var tog han fort till sjappen. Tänk om husse och matte skulle ha tagit köttet till morgonmål? Ve och fasa!
Ha nu en riktigt skön fredagskväll!
#blogg100_2017_52
Jösses vet ni, nu är det mitt i natten, nästan. Jag kom nyss hem från min hulda moder där jag ikväll har lärt mina systersöner att spela kort. Vi spelade spader åtta. Det var nytt för dem. I morgon åker lillsyrran med söner iväg västerut och då blir det också tyst och tomt hos mamma.
Nu när jag körde hem så var det full snöstorm ute. Så glad att jag fortfarande har vinterdäcken på.
Idag har jag jobbat hemifrån, men också hunnit med ett möte i stan. På det mötet fick vi en himmelskt god födelsedagstårta. Tack!
Nu är det sängdags för mej, så jag orkar med fredagen. Nattis!
#blogg100_2017_51
Vet ni vad? Jo, idag när jag kom hem från jobbet så singlade det igen ner snöflingor. Vädret ser så underbart soligt ut, men så fort man kommer utanför dörren fryser man. Brrr! Men det gör inget, för snart blir det varmare ska ni se...
Igår hade vi jättetrevliga gäster här, men... ja, de hade med sig så många fina gåvor att jag vågar inte bjuda hem gäster längre efter det här.
Jag fick ett så här fint garnnystan i härliga vårfärger. Så mjukt och skönt, 100 gram.
Far i huset fick ett kaffepaket, i och för sig skulle han nog ha kunnat få garnnystanet, men han vet inte vad han skall använda det till! :) Ja, och så vet jag ju å min sida inte vad jag skall använda kaffepaketet till!
Och så fick vi en så här fin flaska, undrar som flundran om man borde ha mat till den, eller ska man ta den naturell? :)
Stort tack för de fina gåvorna!
Far i huset är ibland snäll, eller nåja, för det mesta försöker han vara snäll. I dagarna tre har han till exempel lagat mat åt mej och igår kom han hem med en liten bok åt mej:
Dessvärre har han redan ångrat sig.
- Jag borde nog ha tagit den där boken om quilting istället, men jag tänkte att när den var på finska och du ju ändå inte syr...
En del exempel i den här boken är verkligt elaka och jag har nu citerat bitar härifrån både igår och idag, så far i huset vill inte höra på mej längre.
Här ett exempel som passar oss handarbetsvänner:
" Vad kallas en dum man som har lärt sig att virka?
Nätverkstekniker"
#blogg100_2017_50
I morse försvann far i huset med en tyska. Sedan såg jag inte till honom på hela förmiddagen. Tur att jag kom ihåg att han inte har något pass, så jag visste att han inte kommer långt. Och bra var det att vara ensam i huset då jag ringde runt till "mina" timlärare. En del fick jag tag på, men inte alla, så det blir till att fortsätta imorgon. Men först ska vi ha möte på jobbet...
Idag vet ni har det enbart varit trevliga saker på gång. Först stickcafé och sedan på kvällen härliga gäster. Kan man ha det bättre? Nej, absolut inte. Faktiskt rätt skönt att inte behöva kvällsjobba längre.
På stickcaféet var det full fräs.
Här är början på en grann och fin vante, som kommer att få flätmönster. I bakgrunden är en lång socka på gång.
Här är också en socka på gång...
Och här är mitt eget lilla sockbörjan. Jag hann precis lägga upp det innan jag åkte iväg till stickcaféet. Jag måste liksom få prova på det där Venla-garnet jag fick av mamma. Och det fastän jag nog inte borde börja på nya projekt innan jag har stickat färdigt de andra, som är på gång. Det ser ut att bli en hel del UFO:n med den här takten.
Och här vet ni, här ser ni nånting riktigt intressant, dubbelvirkad grytlapp. Det borde jag nog också pröva på. Jag har ju massor av det där garnet. Det är förstås tänkt till ett större projekt, så...
Och apropå garn, det fanns en massa intressanta påsar på bordet. Och nej då, inte en enda av påsarna var min!
Så kul att kunna delta i stickcaféet idag och få träffa alla igen. Tyvärr blir det snart sommarpaus och då blir jag lika ensam med stickandet, som innan. Det fördes en hel del intressanta diskussioner om just hur många projekt man kan ha igång samtidigt. Det verkar som om alla har flera saker på gång och en del klarar det bättre än andra. För mej är risken alltid stor att det blir UFO:n, så jag försöker att inte förivra mej alltför mycket.
Stickväninnan V visade upp Pryms nya ergonomiska strumpstickor. Så nu lärde vi oss igen nånting nytt. Tack för det. Vet inte om det är nånting för mej eller om jag ska hålla mej till mina helt vanliga strumpstickor i björk.
Den här rackaren såg vi idag med far i huset. Den jagade nånting på åkern invid vägen mitt på dagen.
Nu är det dags för mej att tänka på refrängen och krypa ner mellan lakanen. Tjolahopp!
#blogg100_2017_49
Nu höll jag på att skriva: "Det är söndag kväll...", för jag har en sådan där vemodig söndagsfeeling. Känner mej melankolisk, sitter och lyssnar på underbara Eva Cassidy på Youtube. Men det är alltså måndagskväll och påskhelgen är över. Huset är igen tyst och tomt, alla barnen hemma hos sig på var sitt håll och jag saknar vår samvaro. Hos oss finns nu en massa kaffebröd kvar, men bondosten är definitivt slut. Sista biten kalasade unga husbondeparet på idag.
Det var riktigt bra att de kom på besök för jag var ensam hemma på dagen. Vandrade omkring som en osalig ande och kunde inte koncentrera mej på nånting. Det finns massor av saker jag kunde ha gjort, men... intresset från min sida var noll. Till sist grävde jag fram en deckare och slog mej ner i fåtöljen. Men se då, ja då fick jag släppa in Tufsen, släppa in Lurvinge, släppa ut Tufsen och... ja så där höll de på. Först på eftermiddagen lugnade katterna sig och la sig till rätta på soffan. Så i vårt hus får man minsann motion fastän vi inte har hundar! :)
- Jag ville ge nånting gult, sa den äldre svägerskan igår då hon kom med en liten påskpresent.
Mums! Den här passar riktigt bra. Tack! Jag har gömt undan den lite, så den inte ska försvinna i far i husets mun! :)
Vi fick också gula påskliljor igår. Tack för dem!
Lite annan färgskala var det på blomman, som den yngre svägerskan gav oss. Tack! Härlig färg.
Tidigare på dagen fick vi bland annat gröna kulor. Och trots att de hör till våra jultraditioner, så passar de vet ni lika bra till påsken. Tack mamma för både konfekt, marmelad och chokladägg!
Och nu, nu borde jag lägga upp en ny stickning, en stickning, som inte skulle kräva så mycket av mej, för imorgon ska jag iväg till Stickcaféet. Det får bära eller brista! Om jag inte orkar lägga upp någon ny, så får jag väl ta en gammal med mej och "låtsas" sticka!
#blogg100_2017_48
Nu ska jag börja med att beklaga att gårdagens inlägg aldrig blev publicerat. Det var inte meningen. Suck. Det var säkert alldeles för sent för mej för bloggande igår kväll.
Ikväll är det inte stort bättre för klockan närmar sig midnatt med rasande fart. Skall dock försöka komma ihåg att klicka på knappen Publicera innan jag stänger av, men jag lovar inget! :)
Vet ni vad? Jo, här blåser det internationella vindar utan att jag behöver ta mej väldigt långt borta. Det är kul. Jag är nästan internationell. Jag har fått träna alla de få språk jag kan utom kanske då finskan, men den kan tyvärr knappast räknas som internationell, eller hur?
Det började ju redan i fredags då jag fick träna på min västnyländska med ekenäsborna. Sedan fortsatte det igår då jag både träffade ålänningar, lovisabor, en esbobo, en liljendalbo och värmlänningar. Idag har det fortsatt med en liljendalbo, värmlänningar, valkombor och tyskar. Så jag har pratat dialekt, nästan värmländska, lite tyska, engelska och förstås svenska. Det ni. Sjutton vad jag skulle vilja kunna språk riktigt ordentligt. Skulle vara kul att kunna och hinna gå en kurs och få lära sig tyska, franska, spanska, italienska, engelska... uj, nu blev det svårt att välja...
Jag har visat framfötterna i köket och åstadkommit...
... en smörgåstårta
... kokat en bondost, som nu är nästan slut, så den måste ha varit god?
... och bakat en påskchokladtårta. Känner ni igen dekorationerna i mitten?
Vi har alltså haft gäster idag i två omgångar. Så härligt att kunna träffas, njuta av bordets gåvor och umgås.
Och nu, nu ska jag ta hand om disken, innan jag rotar bland våra böcker för att hitta nånting att läsa i sängen.
#blogg100_2017_47
