Inte släppas lösa

- Ni borde int släppas lösa, stönade far i huset idag på eftermiddagen då jag tillsammans med äldsta sonen återvände hem.
Vadå, inte släppas lösa? Vi var ju bara ute på en liten shoppingrunda med mamma. Far i huset menar just att kombinationen mor och dotter i det här fallet inte är så bra. Vi hade faktiskt min plåtlåda proppfull med grejer. Men så blir det då man har ett uppdämt behov av toapapper, hushållspapper, mjöl, skorpor, trosor, tvättmedel, garn.. Nej, vänta nu... inte ändå det där sista väl?

Vi var alltså äntligen iväg med min hulda moder på en helt vanlig fredag till stan. Min första lediga fredag, sen jag vet inte när. 
Vi startade i Tokmanni och glömde en hel del efter oss. Men mamma fick det hon skulle ha, så frid och fröjd. Jag fick en del sånt  samt massor, som jag inte skulle ha.

Man blir trött av att shoppa, så vi stärkte oss med lunch på Café Vaherkylä.

Deras ugnspotatisar, som endast serveras på fredagar, är så supergoda och mättande. Här med kräftfyllning.

Och här min med skink-auraostfyllning. Mums! Sonen valde rostbiff som fyllning.

- Vill du ha grädde på, frågade den unga flickan bakom disken då jag valde tryffelkaka till efterrätt.
- Lite, tack, svarade jag.

Men om det här är lite, då är jag Kekkonen! Och det är jag väl ändå inte? Kakan är hur som helst himmelskt god.

Vi hade ännu mataffären kvar och det var knappt att vi orkade gå. Så mätta var vi. Massor människor var där och kollade den nyinvigda affären. Och gissa vad? Jo, jag fick igen krama Tilda! Hoppas att hon gillade falafelbullarna, som jag lurade på henne! :)

Och jodå, med skammens rodnad på kinderna, jag kom faktiskt hem med garn, men...

500 gram Cotton Soft från Novita. Garnet går att tvätta i 60 grader och är nytt för i år.

300 gram Cotton Soft Color. Det här samt det vita skall jag ha till ett planerat projekt, som finns i senaste Novita-tidningen. 

200 gram. De gula nystanen behövs i fall jag skulle bli inspirerad av påsken nästa vecka och de rosa behövs för baby M, bestämde mamma! Och då måste jag ju lyda, inte sant?

Och så blev det ännu den här, fast jag ju inte ska ha mera tidningar... Här finns dock ett riktigt mönster för restgarner. Riktigt på det sättet att alla färger faktiskt är olika med stickade och virkade rutor i en filt. Hoppas jag hinner samla mej i sommar och åstadkomma nånting av alla restgarner.

Och nej, nej, jag har vare sig köpt garnen eller tidningen! De är en gåva. Tack mamma!

En fin fredag, som grumlats av ännu ett vansinnesdåd, den här gången i vårt västra grannland. När jag var liten var andra världskriget ännu påtagligt närvarande. Äldre människor hade stor skräck för lågtflygande plan. När jag var ung var det Vietnamkriget, Chile, Röda brigaderna, Baader-Meinhof osv. När en del av barnen var nyfödda var det Gulfkriget, senare startade Balkankriget. Då hade inbördeskrig pågått i Nordirland, ack hur länge, liksom i Libanon. För att nu inte tala om situationen i Sydafrika, Israel osv. Det verkar liksom aldrig ta slut... Och alltid är det oskyldiga som dör. Jag vill inte leva i en värld, som är alltigenom ond. Låt oss sprida vänskap och kärlek istället. Enda tillåtna bombningen är garnbombning, inte sant?

Nu är det dags för kvällste för min del, sedan lite stickning och så i säng för i morgon ska vi iväg västerut med far i huset. Tjuvar göre sig dock icke besvär. Huset vaktas av två katter och en son. Jag vet inte vem av dem, som är farligare!

Ha det bra och ta väl vara på er!

#blogg100_2017_38