Hur vi hade hamnat här är en lååååång historia. Kanske bäst att ta den från början. Förra veckan fick jag ett sms med en vänlig förfrågan om jag kunde tänka mej att hjälpa en av mina FB-vänner. Mitt svar blev ett tveklöst ja eftersom det verkade någorlunda lätt, dock behövde far i huset involveras. Det handlade om att betala kontant för ett förtält till husvagn, som fanns i Pyttis och sedan sända det norrut med Matkahuolto. Lätt, som en plätt inte sant? I synnerhet, som far i huset fick tjäna som packåsna! Jag blev liksom en mellanhand mellan köparen och säljaren för det var jag som utförde själva köpet. Till all tur behövde jag inte kolla godset. Pengarna hade FB-vännen satt in på mitt konto och dem tog jag ut igår.
Idag var jag ledig på eftermiddagen, så det var liksom läge för en liten utfärd. Vi tog min hulda moder med på äventyr. Far i huset var lite skeptisk i början, men han vare sig gruffade eller protesterade när vi körde iväg mot Pörtnor i Pyttis. Vi anlände på överenskommen tid tack vare Astrids skickliga guidning. Pittoreska trakter med små smala vägar, som kringelikrokade sig. Transaktionen ägde rum och de två kollina lastades i bilen.
Så var det lunchdags och maten intogs på Uusi Pullis i Broby. Riktigt gott! Tack mamma för lunchen och brödet!
Sedan tog vi en chans och körde iväg till Karhula och igen med hjälp av Astrid kom vi fram till Matkahuolto. Det var nästsista dagen öppet i busstationen. Servicen skulle flytta till ett annat ställe i lördag. Far i huset kånkade och bar, 50 kilo vägde kollina och iväg for dom. Skall bli spännande att höra när de kommer fram.
Lite på måfå körde vi runt i Karhula och försökte hitta torget. Det var knepigare än väntat. Mitt i allt och plötsligt hade far i huset kört ut från Karhula och var på väg mot Inkeroinen. Astrid sade upprört:
- Vänd när det är möjligt.
Men tror ni att far i huset lydde? Åh, nej, han hittar minsann på egen hand. Sedan gick det inte så bra för Astrid hämnades. När jag febrilt knappade in frågan om var närmaste Tokmanni fanns svarade hon Gammelby. Och när jag inte nöjde mej med det svaret drog hon till med Tokmanni i Sastamala, sedan Huittinen, därefter Joensuu och till sist Pieksämäki. Då gav jag upp. Det var ju flera hundra kilometer till alla de där ställena och det finns ju ett Tokmanni i Inkeroinen.
Far i huset är övertygad om att Trumpen har fifflat med satelliterna och att det var därför Astrid vilseledde oss. Själv håller jag nog för att hon helt enkelt hämnades för att far i huset sällan följer hennes goda råd. Det hela slutade förstås med att ingen Tokmanni hittades.
- Jag vet, det finns en Kouvola, sa far i huset och klarade av Anjala och Myllykoski och...
... ja så kurvade han i korsningar och... ja, det var ju INTE Tokmanni han kom ihåg utan förstås Motonet. Suck.
- Men det finns ett i Koria, sa han tvärsäkert och rattade vidare.
- Nä, muttrade jag.
- Det är i Kuusankoski.
- Nä, dit far vi inte, sa far i huset.
Stackars min mamma. Hon skulle ju bara ha ett stolsskydd från Tokmanni. Var nu det för mycket begärt?
Och så skulle hon ha gurkor, hela tre kilo. Så far i huset fick styra in till Prisma i Kouvola.
- Varför tar du med dej en kasse, vi ska ju inte ha nånting, sa far i huset med darr på stämman då han fick se mej stiga ur bilen fullt utrustad med stora handelskassar.
- Jag kommer inte sen in, fortsatte han.
- Jo, du får skjutsa mamma i rullstol medan jag tar hand om kärran, sa jag med kattlen stämma och skyndade iväg efter en kundvagn. Och kan ni tänka er, han var riktigt lydig. Men sedan, ja sedan inne i affären blev han nästan hysterisk och lade upp racerfart. Själv betedde jag mej enbart lagom barnsligt, för min snälla mamma hade lovat mej en sån där liten folieballong på en pinne.
- Jag ser en bablong, jag ser en bablong, utropade jag och skuttade iväg mot ballongerna. Mamma log, far i huset himlade sig och styrde fort iväg bort från mej. Finnarna runt om mej såg förvånat på mej. Vad var jag för en dåre? Det är just det här som är så skönt i stora affärer en god bit hemifrån: Man är anonym! Och då kan man ju tillåta sig att ta ut svängarna lite grann, inte sant?
Far i huset ångade på som den värsta Formel 1-förare, så det var rena undret att min mor hölls i rullstolen och alls hann plocka åt sig någonting. Själv hittade jag Marskin leipä och min lycka var gjord. Mums! Jag lyckades rafsa lite andra livsmedel i kundvagnen. Det är ju ändå nån sorts helg på kommande, så...
När vi navigerat till kassan protesterade jag lite grann:
- Men det här är fel utgång.
- Man får nog gå ut här också, sa far i huset segervisst. Nu skulle han bara bort från detta köphelvete och det skulle gå fort.
Nå, gissa vem, som hade rätt?
Just precis, vi kom ut på baksidan och fick runda hela byggnaden för att komma till bilen. Ingen större skada skedd, vi fick ju frisk luft och mamma mådde bra i låningsrullstolen...
Men inga gurkor, de var för dyra.
Far i huset körde fort, fort förbi ABC i Koria där Novitas fabriksbutik finns. Nå, vi var ju inte inne på det spåret nu. Det var som sagt helt andra saker, som stod högt på önskelistan.
När vi närmade oss Lappträsk blev det debatt. Vad skulle vi göra nu? Tänk jag fick bestämma, så jag sade med stål i rösten:
- Vi åker till Gammelby.
Och det gjorde vi via Forsby K-market där jag var inne och kollade gurkpriset, som fortfarande var för högt.
I Tokmanni i Gammelby fanns inte just den färgen av stolskyddet, som mamma ville ha. Men hon hittade förstås en hel del annat. Det gjorde jag med! Men inte garn. Det köpte vi inte alls på hela färden, så vi var superduktiga med mamma.
Stärkta med en Tupla beslöt vi gemensamt att inte ge upp utan att via gravgården styra till Tokmanni i stan.
När vi kom till stan gick far i huset ensam in i Tokmanni. Han vågade inte längre släppa lös mej och mamma. Han hittade det som mamma ville ha. Frid och fröjd!
Innan mamma fick komma hem, hamnade hon ännu att sitta och vänta i bilen utanför vårt hus. Ja, alltså vi bjöd nog in henne, men hon tackade nej. Vi var ju tvungna att mata våra katter, som fått vara alldeles ensamma hela långa dagen.
Hos mamma drack vi te och åt en munk innan vi slutligen landade här hemma igen. Då hade vi varit ute på vift från klockan 12 på dagen till 21 på kvällen. Inte illa!
Tänk om vi hade kommit direkt till stan med tältet och här placerat det i Matkahuolto, sedan besökt Tokmanni direkt...
Ja, då hade vi förstås varit hemma mycket tidigare. Men slutet gott, allting gott.
#blogg100_2017_58
2 kommentarer:
Det var en utfärd som hette duga :D Jag är verkligen evigt tacksam att du sådär tveklöst ställde upp och hjälpte mig med köpet. Inser att förutom allt besvär måste ni ha haft rätt trångt i bilen också med dehär megasäckarna ombord! Tur att ni fick lämpa av dem i början av resan. Jag ska berätta fortsättningen sen när bagaget anlänt. Ha det bra!!
Glädjen var helt på min sida. Och kollina rymdes i bagageutrymmet helt elegant. Jag har ju en Zafira, så det finns utrymme. Hur skulle vi annars få hem alla garnkassar när vi är ute på äventyr? :) Fast den här gången blev det ju inget garn.
Skönt att höra att kollina kom fram och rätt snabbt gick det ju.
Kramar
Inge
Skicka en kommentar