Hanaholmen

Igår stack vi iväg efter arbetsdagens slut, plockade upp dubbelmorfars syster från stan och styrde iväg västerut ända till huvudstaden. Vi inledde med att lämna äldsta sonen på gångavstånd från hans bostad. Sedan snurrade  dubbelmorfar snabbare än vår stackars navigator han uttala svängarna. Och så gick det som det gick, i Tölö tog han fel avfart i en rondell och vi fick njuta av det vackra Granö och Lövö innan vi nådde vår destination i Esbo, Hanaholmen. Det är ett härligt nordiskt kulturcentrum där det ordnas allt möjligt. På 1980-talet har jag faktiskt varit där på kongress. Men vad den handlade om har jag lyckats glömma bort, tyvärr. Säkert mycket viktiga och högaktuella saker just då.

Det är ett stort komplex och jämfört med dagens arkitektur rätt fult om ni frågar mej. Ser liksom mera ut som ett fängelse.

Utanför finns en hel del konstverk. Tyvärr minns jag inte vad de heter, men de ägs i alla fall av finska staten. Och de här är från år 2009.

Riktigt vad det här "vattenfallet" handlade om vet jag inte? Skrämma bort sjöfåglarna?

Det här är åtminstone en fågelskrämma och den fladdrade livligt på i den ljuva brisen igår.

Fina och välskötta planteringar har man här.

Vi var iväg och såg på Lars Lerins akvarellutställning.

Grå sten från år 2016 var min favorit. Det vilar ett så skönt lugn över den här akvarellen. Trots enkelheten, som i det här fallet endast är skenbar, finns här mycket att upptäcka i tavlan. Lerin besitter teknisk briljans.
Det som förvånade oss alla tre var storleken på akvarellerna och tavlornas rätt mörka grundtoner.

Från Hanaholmen fortsatte vi via en liten kringelikrok, för än en gång struntade dubbelmorfar i navigatorns röst. Han vet ju nog vart vi skall och behöver liksom inte lyssna på henne!
Men vi hamnade rätt till slut och kom till Knektbrons varuhus på Vävarvägen, alltså en av huvudstadens återvinningscentraler! Och obs! När vi i Finland talar om återvinning, så menar vi inte en sopstation såsom man gör i Sverige. Nej, här är det fråga om riktig återvinning och inget annat. Grejerna används liksom på nytt. Den enes skräp är någon annans skatter.

Längst borta till höger skymtar ni ingången. Här var det snyggt, ljust, luftigt och verkligt förmånliga priser. Och här fanns allt mellan himmel och jord: Byggmaterial, digiutrustning, kläder, sänglinne, gardiner, lampor, böcker, tidningar, verktyg, väskor, smycken, böcker, tidningar, husgeråd, glas, tavlor osv. osv. Och jodå, här fanns också garn, MEN det köpte jag INTE. Nej då, jag köpte något mera nyttigt:

Hela tre stycken 80 cm rundstickor i tre olika storlekar. Till all tur hade vi med svägerskan, den Glada Pensionären, för vi fick 10% pensionärsrabatt på våra inköp. Det är väl omtänksamt?

På hemvägen kurvade vi ännu via minstingen i Vanda. Han lotsade oss till Il Treno, där vi intog vår kvällsmiddag. Riktigt gott och förstklassig service av två unga flickor. Härligt också att få träffa den yngsta.

Vi fick förstås också en inblick i kvällslivet en helt vanlig tisdagskväll vid Mellungsbacka metrostation! Lärorikt det med. Och vi var alla fyra ense om att vi nog inte skulle kunna bo i huvudstaden!
Förresten, man får stå parkerad där i 24 timmars tid. Sen kan man åka in till huvudstaden och turista, gå på nånting kulturellt  eller gå på seminarium/utbildning! Om jag nu bara skulle komma ihåg hur man tog sig dit... hmm...

Trötta och belåtna med vår lilla utflykt var vi då vi med dubbelmorfar kom hem vid 22.30-tiden igår. Tänk så mycket roligt man kan hitta på att göra en helt vanlig tisdagskväll i augusti!