Nu har det igen gått två dagar utan minsta lilla inlägg. Jag kan enbart skylla på att arbetstakten är hård och att jag har suttit så långa dagar framför datorn och att det inte riktigt blivit tid över för att göra något så roligt, som att blogga. Höstterminen har dragit igång med en rivstart och i osäkra tecken. Finns en hel drös med saker, som måste tänkas igenom. Det känns dessutom, som om olika institut har gjort olika beslut på basen av vad deras kommuner och städer har gått in för.
Hur som helst, jag startade min första kurs för läsåret igår, en kurs på distans. Och det gick tyvärr inte så bra, för jag kom inte in i mitt eget möte!! Katastrof! Kändes verkligen eländigt med tanke på så mycket tid jag hade satt ned i förberedelser och testande av det ena och det andra. Och ändå, ändå svek mej tekniken när det gällde! ARGH!
Nå, med hjälp av min närmaste chef ordnade det hela upp sig, tack och lov, och kursen kunde starta om än något försenat.
Efter distanskursen trodde jag att jag skulle få mat, för det doftade så gott i hela huset. Det visade sig dock att dubbelmorfar gjort endast en portion och den var åt honom själv.
– Du skulle ändå inte ha gillat det, var hans försvar.
Ååh, så min mage knorrade och morrade. Den ville ha mat och det omedelbums, men... det fick bli en stödmacka, för plötsligt hade alla eftermiddagsplaner omkullkastats av dubbelmorfar.
Jag fick följa med honom till stan, där han uträttade viktiga ärenden. Medan han var på språng, så gick jag till cafèet och fick i mej lite mat.
Samma café där jag förra veckan träffade mina stickväninnor! Den här gången fick det bli getostsallad med hallonvinägrette och blåbärspaj med vaniljsås till efterrätt. Mums!
Och nu ber jag om ursäkt för att här är en massa matbilder istället för stickning, virkningar eller garn, men...
Sedan satt jag där och väntade och väntade och väntade, men ingen dubbelmorfar i sikte. Nej, för vet ni vad? Jo, han satt framför caféets ingång i min Adam-plåtlåda och väntade och väntade och väntade... och jag satt inte ont anande på caféets bakgård. Suck! Det råder kommunikationsbrist här: Jag trodde att han skulle komma efter mej eller ringa. Han å sin sida trodde att jag skulle komma ut eller ringa. Efter 40 gifta år, så borde jag ju ha fattat att dubbelkolla fakta och nogsamt pränta in dem, men det glömde jag i hastigheten igår. Jag hade tyvärr ingen stickning med mej, vilket var dumt, man ska inte gå nånstans utan en stickning eller virkning! Och jag hade massor av saker att göra här hemma, så det var ett slöseri med tiden även om det var skönt att sitta ute och äta.
Och det bästa av allt, en kvinna kom fram till mej helt spontant och sa:
– Du e nog så bra.
Och jag kunde inte annat än stamma fram ett tack! Varför är det så svårt att ta emot komplimanger?
Igår var det precis det jag behövde höra efter förmiddagens teknikstrul. Hur kunde hon veta det? Att jag var i behov av uppmuntran? Tänk så mycket vänliga ord betyder! Vi borde nog tänka på det lite oftare. Tack för att du uppmuntrade mej!
Idag har jag jobbat på, varit ordförande på veckomötet, som blev långt, skött jobbets pappersexercis (nåja, papper och papper, allting finns ju nuförtiden faktiskt i molnet) här hemma och deltagit i en utbildning på distans. Och plötsligt var kvällen över och jag har hunnit virka endast ett varv! Få se om jag någonsin kommer att bli färdig med något projekt.
I morgon får ni hålla tummarna för mej, så att jag klarar av distansundervisningen, tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar