En vildsint krans

Idag har jag gjort någonting, som jag drömt om länge, jag har gjort en krans! Jag har alltså varit till stan på kranskurs och det i gott sällskap. Alla andra gjorde vackra kransar, men jag, jag gjorde en vildsint krans!

Ju mera, desto bättre tyckte jag och band stora kvistar istället för små nätta buketter. Jag är ju nu inte särskilt händig, som ni kanske vet från förut. Men, nu har jag i alla fall en egenhändigt bunden krans på ytterdörren. Det är duktigt, eller hur? Jag funderade lite om jag skulle lägga till lite tomtar och annat kul till kransen. Men jag kom till att då försvinner det där vildsinta Tänk, nu har jag också julpyntat. Eftersom jag har både enris och vassa lagerblad i min krans, så borde onda andar nu hållas på avstånd.

På kursen sa jag att det var första gången jag binder en krans. Men nu då jag funderar på saken, så har jag förstås bundit Luciakransar av lingonris då jag gick i folkskolan. Men det är så länge sedan att jag inte kommer ihåg just nånting alls av det bindandet. Det enda jag minns är att jag hade rejält med stearin i håret då jag var Lucia  på femte klassen i folkskolan.

I morse var det -10 grader kallt, då jag skulle iväg på kransbindningskurs. Bisin min skjutsade mej till stan efter lite muttrande. Han hade minsann annat att göra än att skjutsa på käringar! Mitt på dagen då jag behövde få skjuts hem tillbaka, kom äldsta sonen och hämtade mej. I min enfald trodde jag att far och son hade kommit överens om vem som skulle söka mej. Men se nej, det hade de förstås inte gjort. Så bisin min hade kört till stan mitt i snöjobbet. Jag fick be om ursäkt i alla tonarter, då jag ringde honom. Men jag undrar lite smått vem som har missat vad i kommunikationen. Saken förenklades ju inte precis av att då jag steg ur bilen vid Mi-huset på morgonen, talade bisin min i telefon med P. Jag kunde inte göra så mycket annat än vinka hejdå i det läget.

Nå, det var bra att äldsta sonen kom och hämtade mej, för vi åt lunch på en pizzeria, vi veckohandlade i stora mataffären, handlade kattmat i stora varuhuset och tankade ännu bilen. Så i morgon kan vi koncentrera oss på helt andra saker, kanske mindre världsliga sådana.

Naturen är så otroligt vacker med all snö, den där blåblå himlen och solen, som tittade fram lite blygt idag. I måndag lär det ska regna, så få se hur halt det blir. För min del skulle det gärna få vara minusgrader, alternativt plusgrader. Men absolut inte såga fram och tillbaka så man inte vågar sticka näsan utanför dörren.

Idag slog jag till och köpte en Crookie, Fazer bageriets nyhet, en chokladfylld croissant. Den var god, men mäktig. Jag skulle ha klarat mej riktigt bra med en halv Crookie.

En annan Fazer nyhet, som jag köpte är det här kexet, cookie, med vitchoklad. Om de här produkterna inte skulle ha varit nedsatta med 40 %, så skulle jag inte ha handlat dem. Kexet sparar jag till i morgon, för jag klarar inte av att äta hur mycket sött som helst på en dag. På kranskursen blev vi nämligen bjudna på en jättegod banankaka!

I morse hade jag verkligen tur. Bisin min letade efter sina varma fodrade vinterstövlar.
– Vad är det här för mockastövlar, frågade han då han grävde i skohyllan längst bak.
– Vadå mocka? Ingen har haft mockastövlar i det här huset.
– Kan det vara D:s (äldsta sonen)?
– Får jag se?
Nå, det fick jag förstås och passade på att prova vinterskodonen. Tjohooo! Dom passade. Kanske att dom är lite, lite för stora, men nu behöver jag i alla fall inte köpa nya vinterskor! Någonstans har det här paret kommit ifrån, för den som köpte dem har inte kunnat ha dem längre och då har dom hamnat här hos oss. Och vad är bättre än det, nu behöver jag inte investera i ett par nu. Visst är jag en riktig turgumma?
Och nej, nej, det är till all tur inte mockastövlar, utan endast detaljer i mocka på stövlarna.

Eller nåja, igår var det lite annat än tur, för jag hade just satt ner mej i gungstolen efter kvällsduschen, svept filten runt benen och tagit upp min sockstickning, när Lurvinge prompt skulle ut. Jag visste förstås att hon inte ville ut i den där snöyran, så jag tänkte helt kallt ignorera henne. Men då började hon klösa som besatt på terrassdörren. Jag fick lägga stickningen åt sidan, veckla ut mej ur filten, öppna dörren och stå och huttra i dörröppningen under de 20 sekunder det tog för katten att vandra runt ett varv på terrassen. Självklart kunde Lurvinge inte vara ute i gårdagens hundväder!

Jag satte mej ner i gungstolen igen, svepte filten runt benen, tog upp sockstickningen och vänta nu, hur långt hade jag kommit? Och var fanns mönstret?
Äsch, det låg ju uppe på matbordet. Bort med filten, upp ur gungstolen, hitta mönstret och så ner till gungstolen och filten igen.

Jag hann knappt sitta ner och få filten runt mej, så kommer bisin min hem från snöröjningen i grannbyn.
– Hii, siter du bara, sa han medan han skalade av sig ytterkläderna.
Till det sa jag inte så mycket utan fnyste frustrerat. Jag hann sticka två ynka varv på min socka innan det var dags för kvällste enligt bisin min.
Ikväll ska jag göra ett nytt tappert stickförsök. Håll tummarna att jag inte råkar ut för en massa avbrott igen!

Önskar er alla en riktigt skön söndag.