En solig och blåsig novemberdag med ungefär fem plusgrader börjar lägga sig till ro. Och nu, nu öser regnet ner här på kvällen.
Det mesta av det jag borde ha klarat av idag är ogjort. I morgon får jag kanske skämmas? Alternativt får jag jobba hela eller halva natten, men se, det vill jag inte. Knappast vill jag stiga upp i ottan heller, så få se nu hur det hela slutar. Jag får kanske sparken? Men det kan man väl knappast få som pensionär? Sparken, alltså.
Igår lade bisin min vinterdäcken under min adam plåtlåda. Mr J bytte torkbladen, både till framrutan och bakrutan. Idag fyllde bisin min på spolarvätskan, så nu är det bara att tuta och köra, dock inte för mej. Jag kommer att vara utan bil hela arbetsveckan. Den här veckan torde det klara sig, men nästa vecka kan bli knepig. Bisin min har förstås vetat om den här situationen en längre tid. Men han har varit så stressad att han inte riktigt har hunnit med alla bilreparationer och däcksbyten. Mellan verserna har han fixat en massa andra saker och på något sätt verkar det som om hans fru kommer sist på listan. Vem var det som sa att det är bra att ha en karl, som kan greja och reparera både det ena och det andra?
Egentligen skulle jag inte alls ha haft tid idag att åka in till stan med äldsta sonen. Men i rättvisans namn, så kan jag ju inte alltid gynna yngsta sonen och åka iväg med honom. Idag åkte jag alltså med äldsta sonen söderut till pizzerian. Där var det full rulle. Framför oss i kön stod tre män. Den ena kände jag genast igen med sitt mörka lockiga hår under mössan, men jag ropade inte hej utan väntade snällt att han skulle få syn på mej.
– Det här var oväntat, ropade han glatt, min yngsta kusin, från mammas sida, T. Vi samtalade tills han fick in sin mat. Och jovisst borde vi ju träffas, men när är lite knepigare. Skulle vara kul med en kusinträff, men det låter sig väl knappast göras. Nån behöver energi att dra igång det hela. Nä, nä, titta inte på mej, jag har inte vare sig ork eller den förmågan att jag skulle ställa i ordning nånting.
Det som var lite roligt var att kusinen tyckte att det var oväntat att se mej där på pizzerian. Jag skulle nog själv säga att det var ännu mera oväntat att han, som bor i huvudstadsregionen, var där! Han berättade att han ofta är där när han åker till och från stugan. Nu var han på väg hem tillsammans med sina kompisar.
Den långa väntan är över och jag kunde äntligen tacka för korten från Tyskland:
Ett åt Lilleman och hans familj...
... och ett åt storasyster! 💕 Postens mekaniska avläsare, som det stod på den påklistrade lappen, gjorde att det dröjde innan försändelsen nådde vår postlåda i fredags.
Mästarkrysset nummer sex hade också dykt upp i postlådan i fredags. Det harmar verkligen att ingen av oss hade tittat i lådan förrän idag. Nu hade den här tidningen hunnit bli blöt uppe i kanten. Tur att korten ändå var i prima skick. Bisin min säger alltid att det inte kommer nån post på fredagar, men hej vad han bedrar sig. Själv var jag så koncentrerar på barnbarnen i fredags att jag glömde bort hela postlådan.
Ifall ni inte vet vem Joakim Thåström är, alltså han som finns där på Mästarkryssets pärm, så var han sångaren i Imperiet, ett rockband, som inte existerar längre. Bandet gjorde bland annat en helt fenomenal tolkning av Bellmans Fredmans epistel Märk hur vår skugga. Plötsligt känns Fred Åkerströms version rätt blek. Betydligt bättre klarar Cornelis det hela.
Dags för mej att sätta punkt här.
Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar