Två går inte utan tre

Här har vi nu snö så det räcker till och blir över. Bisin min har varit ute i snösvängen fyra timmar idag, så han är inte precis euforiskt glad. Slutar det inte snöa blir han tvungen att dra iväg med traktorn ännu en gång.

I morse vaknade jag av att bisin mins telefon ringde. Det var entreprenören, som blivit utan bränsle i sin traktor och nu stod stilla på landsvägen. Bisin min drog förstås iväg på direkten och hjälpte entreprenören ur knipan. Han lovade ersätta bisin min under veckoslutet, men få se hur det går. Jag är skeptisk och tror nog inte att bisin min ser röken av de pengarna.

Däremot fick en av karlarna i byn bråttom att ersätta bisin min för förra årets snöröjning. Och det gjorde den här karlen endast för att han nu råkade sitta fast i en snödriva. Bisin min log lite i mjugg, för inte hade han ens räknat med något annat än ett tack. Frivilligt såg han till att människor kunde köra in på sina gårdsplaner i grannbyn idag. Åtminstone tre damer var jätteglada och vinkade åt honom.

P ringde och sa att han kommer inte ner till hallen, för entreprenören hade inte skött om snöröjningen. Nej, det hade han ju inte, för han hade stuckit iväg på ett annat uppdrag och lämnat snön åt sitt öde. Sånt är farligt i längden. Bisin min for iväg med traktorn och tog upp vägen och gårdsplanen åt P. På landet behöver vi varandra och hjälps åt.

Igår på eftermiddagen när jag var iväg med bisin min, var det ju enbart bisabutiker, som gällde. Han gasade förbi både Veturi och Prisma med väldig fart, för att nu inte tala om ABC i Koria.
– Såg du att där stod Novita, frågade han smått triumferande.
– Jooo, suckade jag längtansfullt. Men dit for alltså alla intressanta affärer utan att jag kunde göra så mycket.

När vi susade förbi  Novitas fabriksbyggnad, suckade jag på nytt och sa:
– Tänk om jag hade jobbat här.
– Neeej, herre jösses, svarade bisin min helt förskräckt.
– Du skulle säkert ha släpat hem minst tusen kilo garn!

I natt började jag fundera på det där, hur många nystan är tusen kilo? Det beror förstås på hur mycket det är i varje nystan, men ändå, om det är 100 gram i varje nystan, så hur många nystan? Nån här som kan räkna? 10 000 nystan? Det skulle minsann vara bra väggisolering i dessa tider.

Igår blev den här adventskalendern färdig. Två går inte utan tre! Jag tänkte att jag inte kan vara en mormor som pysslar två adventskalendrar och sedan som farmor låter bli att göra en åt Lillan. Det skulle ju nog vara bra fräckt, eller hur? Inte för att jag tror att Lillan skulle ha märkt nånting och jag tror inte ens att hennes föräldrar skulle ha varit illtyckta. Nä, det är nog mera mitt eget rättvisepatos som slår till.
Lilleman, stackaren, får dock vara utan adventskalender, åtminstone i år.

Igår hittade jag äntligen en julkalender åt svärdottern. Idag har jag paketerat in både hennes och nästa yngsta sonens kalendrar, så får de också en lillajulsklapp. Och som ni ser, så har jag varit miljövänlig och återanvänt omslagspappret och använt restgarn till paketsnöre. Inte alls illa. Ja, och så är jag ute i rejält god tid, dessutom.

Jag fick ett Whatsapp-meddelande idag att Novitas vintertidning äntligen kommit. Så jag staplade iväg till postlådan i snöyran.

Och jovisst, där fanns tidningen och nu räddade jag den från att bli genomblöt. Tack till väninnan B, som höll mej uppdaterad. Jag hade redan gett upp hoppet om att någonsin få se det här numret i min postlåda!

Och apropå tidningar...

Igår köpte jag faktiskt en finlandssvensk veckotidning. Både min svärmor, min hulda moder och min svärfar, har i något skede i sina liv varit prenumeranter eller fått tidningen, som gåva. Lite nostalgi alltså.

Nu är det dags för mej att packa väskan inför morgondagens pyssel och uppdrag. Jag behöver handskar, tång, anteckningsmaterial och kameran. Min lust att köra till stan i morgon är obefintlig, för där det finns snö finns det inte parkeringsplatser. Ja, och så är det ju det här med vinterskodon, nånting, som jag för tillfället inte har. Hoppas att jag klarar mej med joggingskor...

Önskar er alla en fin lördag!