Kan en dag börja på ett underbarare sätt än några timmar tillsammans med barnbarnen i grannbyn?
Nej, inte om ni frågar mej. Jag har haft den stora glädjen att få vara tillsammans med Lilleman, ja, jag kallar honom ännu så, fastän han döptes i söndags. Jag hade alltså hand om honom medan storasyster och mamma var ute och lekte och pappa jobbade.
Vi hade hur skönt som helst inomhus i gungstolen. Visserligen tittade han lite långt på mej då jag sjöng för honom. Det kanske inte lät så bra? Men hur som helst, han somnade och det var ju huvudsaken.
Idag hoppade också storasyster i min famn. Det var fint, för det brukar hon inte göra. Sen lekte vi lite buss innan bisin min satt utanför i bilen och väntade på att skjutsa mej hem.
Jag blev förresten bjuden på en mugg te och en stor kakbit av söndagens dopkaka. Mumsfilibabba!
Jag var hemma så pass länge att vi hann få i oss lite mat innan det var dags att mitt på dagen köra iväg till stan. Jag skulle iväg på en liten grej. När vi anlände var det fullt av grävmaskiner utanför på gatan och det fanns ingen möjlighet att komma nära dörren, så jag steg ur bilen ett stycke ifrån. Sedan försökte jag trippa långsamt och försiktigt i mina joggingskor. Då kom en vänlig gentleman fram och sa:
– Låt mej hjälpa dej, för här är halt.
Tacksamt tog jag emot hjälpen och tog ett stadigt tag i hans arm. När jag nådde bar asfalt utan missöden, bad jag gentlemannen att hjälpa följande dam, som skulle till samma ställe.
Jag hade redan lyckats glömma förra vinterns halkelände, som tydligen börjar nu igen. Urk!
Det var en trevlig stund och vi firade en 85-åring, som bjöd på tjinuskitårta (kola).
En så här vacker blomma fick jag med mej hem, som tack för min insats. Jag tror att den heter Höstglöd här hos oss. Det är i varje fall en variant av Flaming Katy.
Eftersom jag fortfarande har sommardäck under min plåtlåda fick bisin min lov att vara min chaufför idag. När han kom efter mej på eftermiddagen, så kurvade vi hemåt via lilla butiken. Bisin min var utan både mjölk och bananer, ja och så bröd förstås.
Eftersom mina "vanliga" butikskassar var hemma, så var jag ju tvungen att köpa en Muminkasse. Jag vet inte om ni har vänt dem upp och ner och sett att de är försedda med en nummer. Den här kassen är nummer 151.
Jag köpte också Muminkasse nummer 152, för jag skulle inte ha fått allting att rymmas i en så här liten butikskasse, kestokassi på finska. När jag skulle gå ut ur affären med mina båda kassar mötte jag dagens gentleman nummer två. Han höll vänligt upp dörren åt mej. Jag tackade på finska. I morgon är det Svenska dagen, så då ska vi stå på oss och använda vårt modersmål, eller hur?
Här i stan är det ingen stor fest i år, så som det brukar vara, istället firas Svenska veckan med buller och bång.
Nu är jag faktiskt lite konfunderad. Kan det faktiskt finnas 152 olika Muminkassar? Jag vet att det finns människor, som samlar på dem, men... ja, jag undrar jag, över 150 olika kassar med Muminmotiv! Det där får jag allt lov att grubbla vidare på i natt.
Önskar er alla en riktigt fin onsdag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar