Igår på förmiddagen tittade yngsta sonen in hos oss. Snällt av honom att hälsa på innan han körde vidare västerut. När jag frågade om han kommer ihåg att klockan ska vridas bakåt, stirrade han på mej som om jag tappat min sista skruv.
– Allting är ju digitalt nuförtiden, så man behöver inte vrida nånting alls.
– Ja, men allt har väl inte nätkontakt?
Nå, nej förstås inte visade det sig. Men sonens alla klockor är digitala förutom en, som ändå inte fungerar.
Själv mindes jag hur jag en kväll steg rakt in i farbror sheriffens armar efter att ha låst dörren till datasalen och ytterdörren. Det visade sig att larmet hade gått, för ingen hade ändrat tiden för när larmet skulle slå på. De hade glömt bort att det också fanns kvällskurser i data. Till all tur behövde jag inte betala för polisens utryckning, för jag var ju oskyldig. Stackars poliser, som trodde att nu, nu skulle de minsann haffa en datortjuv!
Det här var i slutet av 1990-talet, så nuförtiden sköts väl tidsomställningen också automatiskt utan inblandning av människor.
Senare på dagen tittade nästyngsta sonen in. Han hade lite bilsnack med fadern och så hämtade han...
Den innehåller förstås garn, 400 gram 7-bröder...
På kvällen lade jag genast upp maskor för en ny socka med de nya garnen. Första försöket rev jag upp innan jag fick rätt antal maskor och rätt grovleks stickor. Undrar om jag har börjat sticka lösare? Mina gamla data på maskantal och stickgrovlek tycks inte stämma.
Nu har jag egentligen inte lust att göra så mycket annat än sitta i gungstolen och sticka. Men, men det blir åtminstone en stadsfärd på eftermiddagen.
Önskar er alla en fin start på den nya veckan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar