En ny tidning

Varje söndagsmorgon vaknar jag med förväntansfull hjärtklappning. Idag, idag har jag fått sms från Veikkaus, där de gratulerar mej till storvinsten i Lotto. Jag sträcker njutningsfullt på mej och visualiserar allting för min inre syn. Men så blir jag så nyfiken, vad månne de skriver i textmeddelandet? Skriver de Gratulationer? Eller Grattis? Skriver de på finska? Eller på svenska? I det här läget kan inget längre hindra mej. Jag måste bara gräva fram min mobiltelefon.

Men nej, det blinkar inte blått. Ingen, absolut ingen har haft ledsamt efter mej och Veikkaus har inte hört av sig. Ja, hur skulle de nu ha gjort det. Varifrån skulle de ha fått mitt telefonnummer?

Nå, om de inte skickar ett sms, kanske Lottobilen snart står parkerad på gårdsplanen. Och vad ska grannarna säga då? Jag får allt berätta att bilen hade kört vilse, att den inte alls skulle till oss!

Och hur jag än funderar vad jag skulle göra med alla pengar kommer jag alltid till samma resultat: Ge bort dem åt barnen. Vad ska jag med pengar till annars? Jo, förstås till alla dagliga utgifter och betala bort alla skulder, men sen då? Köpa garn kanske? Tänk vilka mängder det skulle bli! Och tänk så stressad jag skulle bli av allt det nya garnet. Brrr! Nu känner jag mej redan lätt illamående.

Så kommer jag på att jag någonstans har läst att de brukar ringa från Veikkaus när man vinner miljonbelopp. Det är några vinnare, som lät sig intervjuas. Man blir bjuden till huvudkontoret och sedan får man ingå i Lottos exklusiva miljonklubb eller vad den nu kan heta. Bäst att sätta på ljudet i telefon, så man inte missar det viktiga samtalet.

Men vänta nu, de kanske inte alls jobbar på söndagar och ringer först imorgon. Men hej, hallåååå, om de inte har min nummer för att skicka sms, så hur skulle de kunna ringa? Nä, det går ju inte. Deprimerande. 

Efter en stund lyser jag upp igen. De kanske har skickat e-post! Dags att kolla inkorgen. Men det låter ännu konstigare, om Veikkaus inte har min telefonnummer, hur skulle de då ens ha min e-postadress?

Småningom lugnar mitt hjärta ner sig och jag vaknar upp ur mitt dvallika tillstånd. Det saknas en liten komponent i det här lottandet. En liten men ack så viktig sak, nämligen själva lottolappen! Utan lottokupong, ingen vinst heller. Låt vara att chansen till fullpott är mikroskopisk, men ändå...
Nå, huvudsaken är att man har drömmar, inte sant? En vacker dag köper jag kanske någon lottorad. Vem vet.

I torsdags när jag var iväg och handlade i grannkommunens mataffär hamnade jag helt oförhappandes framför tidningshyllan, var annars? Jag var egentligen på jakt efter Allers och A-korsordet i den. Men...

... plötsligt fick jag syn på den här, en alldeles splitterny handarbetstidning; Unelmien käsityöt nr 1 2017.
Tydligen händer det i tidningsbranschen. Förstås måste jag ju ha den även om den troligtvis är helt onödig för mej.

Inne i tidningen uppmanas vi att inte glömma bort våra handarbetsvänner så här inför vändagen. Så nu skulle det gälla att packa en sådan här trevlig liten låda. Jag skulle inte alls ha nånting emot en så här fin låda med detta härliga innehåll. Själva den där anteckningsboken Virkkuri Memo, kostar redan över 15,- euro normalt, så här har man satsat rejält på innehållet i vändagspaketet.

Nå, det lär knappast bli till nånting med mej och den där gåvan ovanför, så kanske jag skulle satsa på en så här fin kappsäck istället? Tänk så behändigt att ha allting till hands när jag sitter i fåtöljen i vardagsrummet och handarbetar. Jag är dessvärre inte på långt när lika händig, som Tilda. Hon skapar en garnhylla alldeles själv på nolltid.
Nä, jag måste nog lägga far i huset på uppdrag, kappsäcksuppdrag. En gammaldags fin en, inget plastskrot, tack. Han är ju bra på att fynda. Ni minns väl ännu korgen, som han hittade? Och med tanke på den, kanske jag nu inte alls behöver en sådan där kappsäck?

Men däremot behövs ju nog absolut en ny virkad sommarväska, inte sant?

Och sockor, de behövs ju alltid! De här är riktigt roliga, kattsockorna borde jag nog testa på.

Det är farligt att se på finska tidningar. Utbudet av dem är så stort och mitt i allt...

... ja mitt i allt, fick jag syn på ytterligare en finsk tidning, Kotiliesi nr 3 2017. Och nej, jag köpte den inte på grund av paret på pärmen, nej då, utan för att det står med stora bokstäver: "Sticka vårens accessoarer". Tidningen är läsvärd. Här ingår alltid bra och berörande artiklar. Recepten i tidningen är också bra. 

Men jag var ju inne på det här med stickning! Och här är Hanna-sjalen samt en riktigt trevlig baskerliknande mössa. Kunde ev. vara nånting för mej, eller vad tror ni?

Ja, och så var det sockor igen. Måste gräva fram lite 7 bröder garn.

Det här veckoslutet har jag varit kulturell, ska ni veta. Igår bokcafé med Henrik Huldén och idag konsert i grannkommunens kyrka. Igår fick jag krama om två karlar och idag fick jag vila ögonen på en hel manskör. Kultur är inte alls så illa ska jag säga.