Sotiga potatisar och härligt umgänge

Idag har jag varit iväg på Höutandag till stadens bästa stadsdel! Där finns en aktiv hembygdsförening, som värnar om de gamla, fina traditionerna. Stort TACK för det. Vid vedspisen hittade jag Tilda och stickväninnan B med stekspadarna i högsta hugg! Det fräste i pannorna då de stekte skivor av potatisgröt, som serverades med lingonsylt och mjölk. Jag fick en liten smörklick på mina grötskivor. Det ska vara smöröga för att bli riktigt, riktigt gott, inte sant? Tilda hade sytt fina förkläden och egenhändigt broderat dit föreningens logo (logga). Och när det gäller Tilda, så handlar det förstås om återanvänt material. Tyvärr fotade jag inte förklädena, för jag var rädd att bägge damerna skulle ha protesterat i högan sky!

Det var riktigt trevligt att sitta och prata med bysbor, vänner och bekanta. Allt möjligt mellan himmel och jord avhandlades. Vi var tre mormödrar som hade barnbarnsflickor i fem månaders åldern, så då kan ni ju gissa resten! Själv lyssnade jag mest, för jag är ju redan dubbelmormor och kan därför ta det lite lugnare. :)

Jag fick med mej hem en hel låda med höutade potäter, för det blev rätt många kvar. Dubbelmorfar visste inte till sig av lycka och äldsta sonen gillade också potatisarna.

Man bräcker upp det sotiga potatisskalet, gröper ur lite så att man får plats för smörklicken, som smälter i potatisen. Sen är det bara att äta av det smältande goda innehållet. Vill man kan man sätta till lite salt, men frågar ni mej, så är det onödigt. Mumsigt värre! Jag vet faktiskt inte om det är på grund av nostalgisk längtan till barndomen eller om det är för att man äter denna läckerhet endast en gång per år, som det är så gott?! 

Förr i världen höutade man i halmen på åkern då man tagit upp rotsakerna. Potatis och rovor lades direkt i glöden och sedan tog det sin lilla tid innan de var färdiga. Det här är en av många fina traditioner, som håller på att försvinna. Därför är det så fint att hembygdsföreningen orkar värna om den.

Efter att ha klämt i mej hela tre sotiga potatisar här hemma, var det dags att skjutsa in äldsta sonen till stan. Han steg på bussen och åkte hem till sitt i huvudstaden, så nu är dubbelmorfar och undertecknad på tumanhand här i huset igen. Det lär vi väl ska klara på något sätt. Men stackars katter, som letar efter lillhusse utan att finna honom.

Från busstationen åkte vi sedan söderut och grattade gårdagens födelsedagsjubilar. Och om ni tror att hon fick en garnrelaterad gåva, så tror ni alldeles rätt! Ett garnnystan, ett par stickor och boken Roligt att sticka!
Vi blev bjudna på god fylld kaka och hann också träffa jubilarens lillsyrra. 

Alltså en härlig söndag i traditionens och umgängets tecken. Skönt att hinna med sådant också.
Och nu, nu är det dags för kvällste och skorpor, sedan sängen, för det blir tidig uppstigning igen i morgon.

Önskar er alla en riktigt bra start på den nya veckan!