Svinnet

Nu är det lördag igen och veckan har rusat förbi. Jag har hunnit träffa en massa nya härliga kursdeltagare. Inkommande vecka ska jag ännu starta tre nya kurser och så där håller jag på tills jag har fått allting igång. Senast i december har jag väl besökt alla kursplatser, varit minst en gång på de olika ställena och hållit kurs, digirådgivning eller föreläst. Snart känner jag den östnyländska landsbygden utan och innan ska ni se.

Här har lördagen varit en ganska lugn dag, till all tur, för igår fastnade jag och kunde inte krypa ner mellan lakanen förrän klockan var 00:30! Kära vänner, vad ni än gör, börja inte fixa med en krånglande dator efter klockan 22 på kvällen! Det gjorde jag nämligen igår. Och det som skulle vara en liten snabb grej tog alltså flera timmar i anspråk. Jag lyckades komma in i den trilskande maskinen, men var tvungen att återställa systemet och det tog tid. Jag hade förstås min stickning, men hann inte många varv innan garnet var slut och förstås finns inte den färgen i mitt "lilla" lager här hemma, så jag fick ta till en bok istället. Men allra helst hade jag nog gått och lagt mej och njutit av en långsam lördagsmorgon idag istället. Och jag skulle äntligen ha hunnit städa sovrummet, men där satt jag alltså igår natt framför en bångstyrig dator och det bara för att jag ville vara hjälpsam och snäll.

Idag har jag varit iväg på höstens första bokcafé. Det handlade om en bekant bok för mej, eftersom jag var på utställning i våras.

Boken handlar om Finlands första vetenskapsman Sigfrid Aronius Forsius. Kati Rapia längst till höger har gjort en serieroman om honom. Hon är serietecknare och det är han som står där på bordet. Det är alltså Rapias tolkning av Forsius. Noora Lintukangas till vänster intervjuade. Intressant.

Medan jag var i bokcaféet hälsade dubbelmorfar på en nittioåring. Sedan körde vi iväg till mataffären. Medan jag gick tveksamt mellan hyllorna och tyckte att det var svårt att hitta på någonting vettigt i matväg, så fick dubbelmorfar ett telefonsamtal, en krånglande skrivare, hade han någon it-kunnig person till hands? Eftersom dubbelmorfar satt ute i bilen och väntade, så kunde han ju enkelt lova för min räkning att jo, Inge kan komma och se på den. Ou nou, ou nou. Jag har ju sagt åt honom att det är förbjudet! Strängt förbjudet. När någon säger att det är en liten grej eller det tar nu bara en liten stund, så kan man ju aldrig veta. Det kan krångla till sig hur mycket som helst.
Så innan vi kom hem hamnade jag alltså på en skrivarutryckning! Den här gången gick det relativt snabbt och jag klarade det, åtminstone fungerade kontakten mellan dator och skrivare när jag lämnade huset! Hoppas att det gör så även i framtiden!

Den här veckan har det ju varit matsvinnsveckan. Jag har dragit mitt strå till stacken genom att köpa yoghurt, bröd och köttfärsbiffar med röd lapp.
Dubbelmorfar å sin sida har skött ett helt annorlunda svinn och det av ett mera desperat slag.

Han tömde ut all kvarbliven färg från alla gamla använda färgpatroner. Pulvret fyllde han sedan i en färgpatron, så nu kan jag behjälpligt skriva ut med min uråldriga laserskrivare igen. Duktigt gjort och nu blir det inget svinn här liksom. Tyvärr går det inte att få nya färgpatroner längre till min utmärkt fina laserskrivare som bara är... tja... öh... hur gammal? 
Och jodå, den gamla trotjänaren skriver nog ut med den för hand påfyllda färgpatronen, MEN det blir svarta ränder på papperet!
Stor desperation alltså. Borde jag köpa en ny?

Men nej, dubbelmorfar vägrar. Skrivare skall inte vara slit och släng. Nej, han öppnade den här söndriga bläckstråleskrivaren istället och oj, så han har pillat och petat, och ja, svurit med för den delen. Trots hans händighet och maskinkunnighet, så hjälps det inte. Skrivaren vägrar skriva ut svart färg.
- Skrivarhuvudet är sönder, stönade han.
- Jag sa ju det, teknikskrot.
- Nej, nej, jag måste se om jag skulle hitta en likadan så kan jag ta huvudet från den.
- Men varför skulle du göra det om den där andra sedan fungerar, frågade jag och skakade förvirrat på huvudet.
Bestämt tror jag att jag ska önska att dubbelmorfar får en ny skrivare på farsdagen! Jag tror nämligen inte att jag orkar vänta till julen på julgubbens paket! Visserligen är det endast 100 dagar kvar till julafton idag, men ändå. 100 dagar utan en fungerande skrivare. Klarar jag det?