En fin medalj

Igår var det alltså självständighetsdag här i vårt avlånga land. Då brukar bemärkta personer få medaljer och förtjänsttecken förlänade av presidenten. Jag vet inte så mycket om sånt där. Måste man köpa medaljen själv? Och jag vet inte heller om mottagarna blir superglada? Kanske de hellre skulle vilja ha nån sorts stipendium, det vill säga lite pengar så de kunde fortsätta med vad det nu är dom håller på med. Ja inte då bergsråden förstås. 
En del får medaljerna enbart för det att dom just är politiker. Vad deras insats då egentligen består av är jag inte heller riktigt säker på. Frågar ni mej, så är det nog på gräsrotsnivå det tyngsta arbetet utförs av vårdare, socialarbetare, poliser, brandmän osv.

Själv fick jag en medalj förra veckans fredag. Jag fick den av min chef, rektorn.

Det är en fin medalj, som jag uppskattar. Om jag nu skulle bo i Sverige kunde jag konstatera att: Jag har blivit sedd och bekräftad!
Men eftersom jag bor i Finland kan jag konstatera att min arbetsinsats uppskattas.
Nåja, det har ju märkts redan tidigare då kursdeltagarna på ett mycket synligt sätt tackat för min insats.

Medaljen har förstås en baksida...

... och den är riktigt intressant. Det här betyder att jag tillför balans i arbetsteamet och det på ett trovärdigt sätt. WOW!
Som sagt, jag uppskattar högt en sådan här medalj. Den får ju mej att jobba ännu lite hårdare.
Och lugn bara lugn, alla mina kolleger blev också premierade med medaljer. Omtänksamt av vår chef. Tack för det!

Idag har här varit elavbrott och planen var att här skulle minsann stickas och virkas under tiden. Man kan ju inte sitta framför datorn då, dammsuga, diska eller tvätta kläder.
MEN, men... all min inspiration har flugit sin kos. Jag vet inte alls vad jag skall sätta upp på stickorna nu just. Inget känns lockande. Hjäääälp! Jag behöver stickcaféet! 
Jag har bläddrat fram och tillbaka i alla mönstertidningar, som under åren har kommit ut i november eller december. Plötsligt känns modellerna alldeles för svåra eller krångliga, som om jag vare sig kan virka eller sticka längre. Suck!
Nu behöver jag inspiration, massor av inspiration. Julklappssäcken är precis tom och det är inte alls säkert att julgubben kommer och fyller den. Vi kanske inte har varit tillräckligt snälla? Och det finns så många andra som behöver klappar...

Jag fastnade till och med framför ett alldeles vanligt vantmönster. Hur sjutton ska jag veta om jag vill ha kiltumme eller något annat?
 
Jag har också testat att ta fram alla intressanta garn, klappa lite om dem, tumma på dem och försöka få fram nån vision. Vad kunde detta garn användas till? Men det är precis tomt i min skalle.
Oj nej, hur ska detta sluta? 
Inte alls bra, för vet ni vad jag gjorde idag medan elen var avstängd och jag var alldeles ensam hemma med katterna? Jo, jag tog en deckare och satte mej i stickfåtöljen och läste!!! Ack, ack och jag som ska göra av med massor av garn... Som sagt det här barkar nog rakt åt pipsvängen...