I morse vaknade jag av väckarklockan och har varit mer eller mindre snurrig hela dan. Detta för att jag vaknade mitt i en dröm, som kändes så verklig. Det är brutalt att vara tvungen att vakna till väckarklockans signal, när jag gärna skulle sova vidare och njuta av pensionärstillvaron. Men ibland måste jag, hjälps inte.
– Bara ett rör, frågade jag förvånat av den vänliga laboratorieskötaren i morse. (Eller heter det laborant?)
– Jo, svarade hon glatt och fortsatte: Här är natrium och kalium och njurvärdet.
Jaha, jaha, till det kunde jag inte säga så mycket. Jag var innerligt tacksam för att jag hade fått äta frukost, fastän det var det som gjorde att jag måste stiga upp med väckarklockan.
På labbet var två äldre människor. De iakttog mej noggrant när jag tufft gick till avläsningsapparaten och lade mitt sjukförsäkringskort på stället, som var utmärkt. Jag fick könummer 1007. Nu blev den äldre mannen märkbart orolig och sa förvånat:
– Jag fick ingen lapp och inte hade det nåt ljud heller då jag la mitt kort där.
– Kanske det inte var riktigt på rätt ställe så kortkoden inte kunde avläsas.
Ungefär samtidigt frågade den äldre damen om hon också behövde anmäla sig fastän hon hade tid. Jo, svarade jag och blev med detsamma kallad till rum nummer två.
När jag kom ut stod den äldre herremannen i ett labbrum och var olycklig, för inte gick det att ta blodprov av honom då han saknade remiss! Laboratorieskötaren uppmanade honom att gå till hälsocentralens infodisk och be dem sköta om det hela. Det är synd om äldre, som tappert försöker klara sig själv, men inte hittar rätt i vårddjungeln.
På hemvägen funderade jag smått varför det inte kan klistras upp en infotext vid apparaten att också de som har beställt tid måste skanna sitt sjukförsäkringskort. Det skulle ju vara kundvänligt. Men ingen tänker väl på den lilla vilsna och förvirrade människan?
Bisin min skjutsade mej, visserligen under protest, men ändå. Om han nu skjutsat en dam till huvudstan på tisdagen, så visst måste han nu skjutsa sin hustru till stan, inte sant?
Idag hölls stickcafé hemma hos G-M. Vi var tre tappra på plats plus värdinnan. Tre stickade på sockor och jag , jag stickade på...
Jo, igår kväll när jag hade grävt i den ena garnlådan efter den andra och höll på att ge upp, så tänkte jag så det knakade. Gick in i sovrummet, satte mej på sängen och såg mej omkring. Min lust att gräva fram lådor, som fanns längst ner på golvet var minimal. Lite håglöst sträckte jag mej efter en orange kasse och se på sjutton! Genast hittade jag både vitt och naturvitt Nallegarn. Men, men, jag är inte riktigt nöjd med provörat, så jag ska göra ett nytt försök med 7-bröder garn istället.
Jag kom hem med det här garnnystanet och en vit-blårandig trikåtunika. Tack G-M för gåvorna. Som sagt, stickerskor är snälla.
Har ni förslag på vad jag ska göra med det här 50 grams nystanet?
Kan en igelkott ha blåa taggar? Om jag skulle sticka igelkottssockor?
Ajjo, jovisst Sonic igelkotten är ju blå! Har ni sett den? Så det är nog bara att sätta igång nu!
Igår kväll bläddrade jag febrilt i mina femtioelva sticktidningar, den här gången närmare bestämt i socktidningar. Men jag hittade inte en sån modell jag sökte. Jag ville inte sticka mönster i flera färger, inte flätor osv. Nej, jag ville ha ett någorlunda enkelt strukturmönster. När jag nästan gett upp hittade jag äntligen ett, tjohoo!
Nu ska jag gå och sticka ett nytt provöra.
Önskar er alla en fin torsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar