I morse var jag iväg till sjukhuset i västra grannstaden. Där träffade jag en ung trevlig lungläkare, som sade att vården och medicineringen jag fått har bitit på mina proppar. Blodets syresättning är nu normal, 98, och inget konstigt hördes när han lyssnade på mina lungor. Till all tur behövde jag inte klä av mej på överkroppen, utan han lyfte endast upp min skjorta i ryggen.
Frid och fröjd, efter ett halvår blir det nytt besök på lungpolikliniken och då antagligen blåstest, så nu gäller det att ligga i hårdträning och blåsa, blåsa, blåsa.
Bisin min var så snäll att han skjutsade mej, dock inte utan protester. När vi åkte hemåt körde han på gamla vägen och plötsligt skuttade två hjortar över vägen. Till all tur hann bisin min stanna.
Väl här hemma blev det bråttom att få eld i vedpannan och ta itu med andra morgonsysslor, som blev ogjorda på grund av den tidiga avfärden.
Bisin min var nere i källaren och jag satt framför datorskärmen och svor då jag försökte beställa tid för vaccinering. Plötsligt knackade det på dörren och jag ropade glatt "Stig in" i tron att det var yngsta sonen, som kom. Sen hörde jag en främmande röst artigt säga "God dag" och jag ropade bisin mins namn i tron att det var nån försäljare eller nån av bisin mins kompisar.
– Nej, sa rösten då och fortsatte: "Jag vill ha tag på frun i huset".
Hups! Vad sjutton kunde det här nu handla om? Är polisen ute efter mej? Och hur ska jag bli av med en försäljare?
Jag stegade iväg till dörren och se på sjutton! Där stod en västnylänning på trappan. Han ville bara säga hej och hade tyvärr inte tid att stanna på kaffe. Han var min chef 1988 då jag vikarierade i Liljendal. Sedan blev han kommundirektör i Ingå. Det var jättetrevligt att få se honom även om besöket blev i kortaste laget. Han kom ihåg att han hade tagit mej med till Fiskartorpet på landshövdingens mottagning. För mej var det en fin upplevelse. Alla kommundirektörer i Nyland var inbjudna samt deras avec. Sen var det en hel del nyländska kändisar också på plats, både från idrottsvärlden och kulturen. Mottagningen hölls på nyårsdagen 1989. Som sagt, en fin upplevelse.
Det var ett omtumlande herrbesök och efteråt började jag fundera på hur jag månne såg ut: Stod håret ut åt alla håll och kanter? Var min klänning ens ren? Såg jag allmänt slafsig ut? Osv. osv. Nå, besöket var kort, så kanske det inte gjorde så mycket om mitt hår stod på ända?
På eftermiddagen körde jag in till stan, till stickcaféet. Idag hade H bjudit in oss och vet ni vad? Jo hon bjöd på bondost och bröd. Mums! Äppelkaka, bulle och kex.
Eftermiddagen gick fort och jag kom en bit på väg med mina "bubbelsockor". Nu börjar jag till och med förstå mönstret, så kanske jag får det att börja löpa. Håll tummarna!
Nu klagar bisin min att det är ganska mycket jobb! Och nu ropar han på mej!!
Så där ja, jag hittade stekmätaren och fick igång den. Puuuh!
Jag köpte förresten ett paket blodplättar, så jag har garderat mej, ifall steken inte blir som den skall. Men säg inget åt bisin min. Han kan börja tro att jag betvivlar hans förmåga i köket och det skulle vara fatalt.
Dags att ta itu med något annat nu.
Önskar er alla en finfin torsdag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar